Stjärnorna har släckts av tunga moln och regnet piskar i vinden. Mannen på andra sidan stängslet går långsamt. Hans t-shirt lyser gulvit i gatlampornas sken där han spejar ut i mörkret.
– Han promenerar väldigt mycket för det här vädret, mumlar Jeff Hall, och plockar fram sin walkie talkie.
– Butch, om killen i vit t-shirt inte kommer åt ditt håll inom ett par minuter är det dags att börja hålla ögonen öppna.
Klockan närmar sig tio på kvällen, skyfallet har pågått i flera timmar och alla håller sig inomhus. Nästan alla i alla fall. Inte mannen under gatlyktorna förstås. Inte heller de två nazisterna i kamouflageuniform som observerar honom i sina kikare från andra sidan gränsen.
De tre männen befinner sig i två olika länder. Killen i t-shirt står intill motorvägen i den mexikanska staden Tijuana och tittar över gränsstängslet. De två andra står i utkanten av San Diego i USA. Om de senare fick bestämma skulle det förbli så. De är medlemmar i National Socialist Movement, NSM – USA:s största nazistiska rörelse – och kampen mot så kallad illegal invandring är en av deras nyckelfrågor.
Jeff Hall är ledare för Kaliforniendivisionen och organiserar patruller längs med gränsen mot Mexiko nästan varje helg. Trots stängsel och strålkastare som lyser upp den mexikanska sidan är det många som smiter igenom och försöker ta sig in i USA.
– Vi tar några nästan varje helg, säger han och tänder en cigarett.
– Fast det är mellan klockan två och fyra på natten som det blir action. Så har det alltid varit.
Att nazister frivilligt patrullerar USA:s gräns mot Mexiko skulle kunna betraktas som ett marginellt problem. Men riktigt så enkelt är det inte. Hatgrupperna har varit på stark frammarsch de senaste åren. 2010 räknades deras antal för första gången till fler än 1000 – en ökning med 66 procent på tio år. Bakom framgångarna ligger ett ovanligt lyckat byte av retorik.
– Förr brukade de tala om onda svarta och judar, men sedan år 2000 fokuserar de nästan enbart på papperslösa. De vet att det är åsikter som har genklang hos det amerikanska folket, säger Mark Potok på organisationen Southern Poverty Law Center, SPLC, som årligen kartlägger hatgrupperna.
I dag bor det minst 12 miljoner människor i USA som saknar laglig rätt att vistas i landet. Många kom under ekonomiskt goda tider då myndigheterna valde att titta i ett annat väderstreck. De papperslösa har fungerat som en säkerhetsventil på arbetsmarknaden – när det har behövts billig arbetskraft har de funnits där, redo att hugga i. Det har bidragit till att företagen snabbt har kunnat expandera i goda tider.
Men med en arbetslöshet som har ökat, och nästan parkerat runt tioprocentsstrecket i krisens USA, har också välmående medelklass förlorat sina jobb och fått se sina hem tas av banken. Då är det lätt att leta syndabockar, även om dessa är lika arbetslösa som alla andra.
Mark Potok på SPLC tycker dock inte att ekonomin har varit den viktigaste förklaringen till nazisternas framgångar. Valet av USA:s första svarta president hade betydligt större effekt – för många blev han en symbol för den skiftande hudfärgen i landet.
– USA genomgår stora förändringar. Det är ingen fantasi, och vissa är arga och frustrerade över det. De vet att de har förlorat, även om vi förseglar gränsen i morgon kommer vita ändå att hamna i minoritet på grund av lägre födelsetal, säger han.
– Förlorat? Vi har inte förlorat! Ju mer minoritet vi blir, desto fler vaknar upp och börjar kämpa emot!
Jeff Hall står i middagssolen på verandan utanför sitt hus i Riverside, Kalifornien, och tar en kaffepaus från mötet som pågår i vardagsrummet. Hans hem ligger i ett välskött medelklassområde där identiska, sandfärgade villor med vältrimmade häckar avlöser varandra. Barnen leker på gårdarna medan hemmafruarna pysslar om sina rosor. Det enda som stör bilden av den amerikanska drömmen är männen i bruna skjortor, kängor och armbindlar som står och snackar på Jeff Halls garageuppfart.
Han ser sig omkring:
– De allra flesta grannar har inget emot mig. Vi brukar ha grillkvällar ihop, och ofta när man snackar visar det sig att de håller med mig om mycket.
Men det USA som Jeff Hall beskriver har inte mycket gemensamt med den serieproducerade idyll som han själv bor i. I stället ser han ett samhälle där alla drar och rycker i olika riktningar – ett land fyllt av ”konkurrerande kulturer” som inte klarar att samexistera.
NSM:s lösning är ett land där bara vita är välkomna. Jeff Hall säger att de skulle vilja se ett antal amerikanska stater helt enkelt dra sig ur den amerikanska unionen. Det är fullt lagligt och genomförbart, menar han, men tillägger att det däremot inte vore realistiskt att tro att det skulle gå att skapa ett helt vitt USA.
– Vi är nöjda med en liten bit, och den rätten har vi. När du reser över världen finns det ett land för kineser, det finns ett land för japaner, det finns till och med ett land för judar, men ingenstans finns ett land för vita.
Inne i vardagsrummet har ett 15-tal personer slutit upp. Ett rangligt litet bord fungerar som talarstol när Jeff Hall försöker elda upp stämningen inför nästa veckas demonstration mot illegal invandring.
– Med för många loppor i pälsen dör hunden, vrålar han, och beskriver hur mexikanerna ”strömmar in i USA”.
– Folk hävdar att den illegala invandringen har minskat på grund av den dåliga ekonomin, men jag säger bara: Häng med oss ut till gränsen och se själva! Det är som en jävla myrstig!
Många dröjer sig kvar efteråt för att köpa lotter, dricka en öl och botanisera bland nazistsouvenirerna. På Jeff Halls köksbord ligger böcker, pins och klistermärken. Dennis Mothersbaugh lutar sig fram och känner på en t-shirt med smileysar med Hitlermustasch på. ”Jag blir hellre hatad för den jag är, än älskad för något jag inte är” står det tatuerat i hans nacke.
– Äh, det är en personlig grej, säger han, och ler lite generat.
Dennis Mothersbaugh växte upp i en trasig familj i ett fattigt område enligt honom själv. Han hade sällan några fina kläder, håret var långt och vildvuxet.
– Jag var en vit kille och blev alltid retad för det. Där jag växte upp blev man mobbad om man inte var en gangster eller åtminstone höll på med graffiti, säger han.
Som 15-åring gick han med i ett mexikanskt gäng och fick äntligen respekt. Men det kändes falskt.
– Efter ett par månader sade jag till mig själv: ”Nej, jag är inte från Mexiko, jag är vit, och jag vill agera som en vit”. Jag älskar min ras, om det gör mig till rasist så får det väl vara så då.
En vecka senare sammanstrålar, Dennis, Jeff och de andra NSM:arna på en bensinmack i Chula Vista, Kalifornien – alla enhetligt klädda i svart, med tyska motorcykelhjälmar på huvudet. De är på väg till demonstrationen, och flera räknar med bråk.
– Kom ihåg att hålla disciplinen, snabbt in, snabbt ut! vrålar Jeff Hall.
En av killarna har på sig ett par handskar förstärkta med hårdplast över knogarna. Han är taggad, och hymlar inte med att han hoppas att demonstrationen ska provocera någon tillräckligt för att det ska bli konfrontation.
– Förra gången kastade motdemonstranter flaskor och sten, det blev rejäla slagsmål. Det var kul! säger han med ett garv, innan han får ett mördande ögonkast från Jeff Hall och tystnar.
Så inleds marschen mot målet för dagens demonstration: Acorns kontor. Det är en organisation som arbetar med fattiga familjer, ofta papperslösa, men som för en tid sedan anklagades för att vara inblandad i handel med barn.
– Det är ett väldigt bra mål, jag har svårt att se vem som skulle protestera mot oss. Jag menar, vem gillar barnprostitution? undrar Jeff Hall retoriskt.
Fast när sällskapet närmar sig kontoret visar det sig att det är stängt och att polisen har blockerat hela gatan så att ingen ska kunna komma nära demonstranterna.
– Skit! Det här suger ju! utropar någon.
Gänget ställer ändå upp, vrålar ett par ”Sieg heil” i kör, och låter Jeff Hall trumpeta ut inför fyra förbipasserande att Acorn säljer prostituerade barn.
Men det är kallt, rått och ganska ensamt. Den utlovade järndisciplinen håller i 20 minuter, sedan börjar någon skrika ”illegala invandrare” efter människor som passerar och dra rasistiska skämt i megafonen. En kvinna i sällskapet vill gå till lågprismarknaden mittemot och shoppa i stället.
På andra sidan gatan har ett par ungdomar stannat till. Eduardo, en kille i 20-årsåldern, skakar förundrat på huvudet.
– Jag har aldrig sett något liknande! Och att de vågar komma hit, till Chula Vista, det är verkligen ett slag i ansiktet!
En kvinnlig polis intill honom lutar sig fram i ett behov av att förklara:
– Vad den här unge mannen menar, ma’am, är att detta är en stadsdel med en väldigt etniskt blandad befolkning, det uppfattas som en provokation att de kommer hit.
– Exakt. En jävla provokation! säger Eduardo.
Efter två timmars demonstration rullar nazisterna ihop sina flaggor och traskar surmulet tillbaka till bilarna. Polisen saboterade det roliga.
Jeff Hall är den som håller humöret uppe, och säger att det finns större, roligare grejer att se fram emot. Nästa helg ska de ju patrullera gränsen igen.
– Det är lite som att campa, fast hårdare. Vi kommer att ha en massa bra utrustning med oss, det blir skitkul!
Han ljuger inte. Natten på gränsen är blöt och kall, men Jeff Hall plockar fram en vattentät sovsäck i kamouflagemönster ur ryggsäcken – i den sitter man skyddad från väder och vind. Det är samma sort som amerikanska soldater använder i Irak.
– Vi har många medlemmar som har kommit hem därifrån som donerar massor av utrustning till oss, säger han.
NSM växer för varje år som går. Det är män och kvinnor, unga som gamla, lågutbildade så väl som högutbildade. Jeff säger att det egentligen inte finns någon typisk NSM:are.
– Vi finns överallt. Om du stannar för att äta, tanka eller kanske kontaktar en jurist, så kan du mycket väl stöta på en nationalsocialist.
På andra sidan stängslet kör en bil förbi, och kompisen Cory tar fram sin kikare.
– Jag har sett den förut ett par gånger, jag tror att de rekar.
Jeff Hall ser sig irriterat omkring.
– Förut var här en massa buskar och träd, men gränspolisen har tagit bort dem, nu syns vi jätteväl, vi avskräcker säkert folk från att passera.
Men att avskräcka anses inte bra nog.
– Då tar de bara vägen runt oss.
Sedan händer inte mycket mer den natten. Två kilometer österut griper gränspolisen ett tiotal personer som försöker ta sig över, men på de två nazisternas utkiksplats är det lugnt. Då och då plockar Jeff Hall fram mobilen för att se om någon har ringt. Hans fru är höggravid och ska snart föda hans femte barn.
– Det är dels ideologiskt, vita föder för få barn, men sedan beror det på att jag har barn från ett tidigare äktenskap också, säger han och tittar ut i mörkret.
Det kommer att funka, tror han. Fem går att hantera, men sedan får det nog räcka.
– Man måste ju ha tid att ge alla individuell uppmärksamhet, och det är inte lätt att hinna med alla aktiviteter de har. Min dotter går på balett, sonen spelar fotboll… Det är alltid någonting.
Han vet att det framstår som lite paradoxalt. Jeff förutspår själv gång på gång att USA:s ekonomiska system snart kommer att kollapsa. Han tycker att vita är en utrotningshotad ras och räknar med att raskrig, hungerupplopp och kravaller väntar runt hörnet. Ändå sätter han fem små barn till världen.
– Äh, det måste bli sämre innan det kan bli bättre, säger han och tänder ännu en cigarett.
– En gammal ordning måste falla för att ny ska kunna resa sig. Jag ser fram emot det.
