IMF är starkt kritiskt mot så kallade ”skyddskontrakt”, som arbetsköpare sluter med verkliga eller påhittade fackföreningar innan de börjar anställa arbetskraft.
De som sedan anställs har inte ens rätt att se det kontrakt som ska skydda dem och har inte heller möjlighet att starta ett nytt fack.
Ibland handlar det om ”spökfack” som är skrivna på advokater. Dessa tjänar i sin tur pengar då företagen betalar en procentsats av lönerna i ”fackavgift”.
Det har hänt att arbetare som försökt byta ut sitt skyddskontrakt mot ett riktigt kollektivavtal har trakasserats och sparkats.
Enligt det internationella metallfacket IMF är skyddskontrakt särskilt vanliga i sammansättningsfabrikerna nära gränsen mot USA.
IMF hävdar att storföretag från Europa, Japan och USA som är kända för att samarbeta med fackföreningar på hemmaplan använder sig av skyddskontrakt i Mexiko. IMF anklagar också de största mexikanska centralorganisationerna för att använda sig av skyddskontrakt för att hålla nya fackliga organisationer, som UNT, utanför arbetsmarknaden.
IMF har anmält skyddskontrakten till ILO eftersom man anser att de bryter mot den internationella arbetsorganisationens konvention 87, som ger arbetare rätt att själva välja vilket fack de vill tillhöra.
Mexiko har ratificerat konventionen och därmed lovat att följa den. ILO har ännu inte uttalat sig i frågan.
Det är inte bara mexikanska fackförbund som hindras från att verka av politiska skäl eller av lagstiftning i Latinamerika.
I till exempel Argentina har den näst största centralorganisationen, CTA, inte rätt att representera majoriteten av sina medlemmar på grund av arbetslagstiftningen och regeringens nära band till den största centralorganisationen, CGT.
