Kort efter valförlusten meddelade Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin att hon avsåg lämna sin post. För en avgående partiledare finns två möjliga val: antingen att artigt tacka för det som varit och obemärkt smyga ut bakvägen, eller att initiera en debatt om befintliga problem och förestående utmaningar.
Vägvalet avgörs dels av vad som lett fram till avgången, dels av vilken typ av eftermäle den avgående önskar. Att Sahlin i ljuset av socialdemokratins kris valde det senare är kanske inte särskilt förvånande, desto mer intressant är hennes förslag på hur krisen ska lösas.
I sitt tal till partiets förtroenderåd pekar hon ut en tydlig riktning: högerut. Gång efter annan påtalade Sahlin vikten av att tillmötesgå önskemål från entreprenörer och småföretag, betydelsen av hårdare krav i arbetslinjen och nödvändigheten av att tydliggöra att a-kassan ska vara en tidsbegränsad omställningsförsäkring.
– Ett arbetarparti av i dag måste vara ett parti för alla som jobbar – också tjänstemännen och småföretagarna, sade den avgående ordföranden.
Tydligare kan det knappast uttryckas. Om det följer Sahlins rekommendation slutar Socialdemokraterna att vara ett parti för arbetare för att i stället bli ett arbetarparti i enlighet med den definition som moderata spinndoktorer lanserade inför valet 2006.
Tongivande socialdemokrater har ställt sig bakom Sahlins analys, den högervridning som inom det socialdemokratiska krisarbetet går under namnet ”förändring”. Inom LO har dock flera förbund reagerat kraftigt.
Det fackliga samarbetet 6F – där Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Seko och Transport ingår – menar att både klassklyftorna och utslagningen från arbetsmarknaden kommer att öka och ifrågasätter varför Sahlin nu helt vill överge den a-kassepolitik som partiet drev i valrörelsen.
– Ersättningen från a-kassan är redan i dag så låg att hela livet omkullkastas för många vid arbetslöshet. Att dessutom slänga ut människor från försäkringen som inte lyckas få ett nytt jobb inom en viss tid, genom att införa en tidsgräns i ersättningen, kan vi aldrig acceptera, säger de sex förbundens ordföranden i ett gemensamt uttalande.
I grund och botten avgörs förändringsarbetets utfall av synen på vad partiet är och bör vara. Socialdemokraterna formerades ursprungligen som en organiserad intressesammanslutning. Det är partiet inte på samma sätt i dag.
Facket kan enbart upprätthålla sin legitimitet genom att verka för medlemmarnas intressen, medan ett parti kan hävda att dess legitimitet avgörs av opinionssiffror och valresultat.
När Sahlin pratar om att inte riva upp det borgerliga jobbskatteavdraget eftersom väljarna ”har vant sig vid” det talar hon i termer av valstrategi, inte i termer av samhällsförändring.
LO-förbunden är givetvis reformistiska, men de likväl vana vid att tillmätas stor betydelse i utformningen av Socialdemokraternas politik.
Och om Sahlins idéer får genomslag kommer det att innebära att den facklig-politiska samverkan mellan LO och partiet sätts på hårda prov.
Resultatet kan bli ett LO som i än högre utsträckning än i dag betonar samförstånd mellan arbetsmarknadens parter, mellan stat och kapital. Det kan också – åtminstone i teorin – bli att besvikna LO-förbund tar egna, mer radikala, initiativ än vad dagens samordning medger.
Sahlin avslutade sitt tal med att försöka bygga broar.
– Det finns inget krig mellan högerfalanger och vänsterfalanger, det finns bara socialdemokrater.
Det stämmer inte. Och det vet Sahlin, som tillhör högerfalangen, mer än väl.
