Den 16 oktober, bara två dagar efter att de numera världsberömda chilenska gruvarbetarna räddats upp ur San Jose-gruvan, inträffade en massiv gasexplosion i en kolgruva i Yuzhou i Henanprovinsen i centrala Kina. De totalt 276 arbetare som befann sig under jord sveptes enligt oberoende China Labour Bulletin in i ett moln av 2 500 ton koldamm, vilket försvårade utrymmningen.
239 gruvarbetare kunde evakueras relativt snabbt, men i tisdags bekräftade myndighetskällor att samtliga 37 arbetare som blivit kvar under jord efter explosionen avlidit.
Till skillnad från i San José saknade skyddsrummen i den kinesiska anläggningen helt proviant och nödutrustning, vilket var vad som medgav att de chilenska arbetarna kunde överleva under jord i tio veckors tid.
I Beijing News vittnar den räddade gruvarbetaren Chen Jiaguo om att evakueringsschakt använts som underjordiska soptippar, något som kan ha bidragit till tragedin.
– Det fanns ingen räddningsutrustning i tunnlarna, varken mat eller vatten och för det mesta var säkerhetszonerna fyllda med skrot och skräp. Dessutom var ventilationsfläktarna inte tillräckligt starka för att luften skulle cirkulera ordentligt.
Olyckan i Yuzhou, som inträffade bara en vecka efter att regeringen beslutat om skärpta säkerhetsföreskrifter i landets gruvor, är bara den sista i en lång rad som inträffat under året.
2002 rapporterades drygt 7 000 dödsfall inom landets gruvindustri. Därefter har siffran, enligt officiella källor, stadigt sjunkit till fjolårets 2 600, men 2010 ser antalet ut att återigen öka.
Globalt sett är gruvarbetaryrket ett av de allra farligaste. Gruv- och Kemiinternationalen ICEM räknar med att 12 000 gruvarbetare förolyckas i sina arbeten varje år – vilket i genomsnitt motsvarar nära 33 dödsfall per dag.
Siffrorna låter dramatiska. Men Erland Lagerkvist, chef på IF Metalls internationella enhet som under hela 1990-talet arbetade med frågor om arbetarskydd inom gruvindustrin på ICEM, menar att verklighet ser än värre ut.
– Det är tyvärr en lågt räknad siffra, säger han. Den uppskattning vi gör ligger egentligen närmare 20 000, det finns ett oerhört stort mörkertal i inrapporteringen när det gäller dödsfall i gruvor.
Och som om inte siffran 20 000 – ungefär motsvarande Visbys befolkning – vore hög nog gäller denna enbart den vita gruvsektorn, vilken globalt sysselsätter 20 miljoner människor. För den informella gruvsektorn finns ingen statistik alls.
– Den informella gruvindustrin sysselsätter tio–tolv miljoner människor, säger Erland Lindkvist. De vaskar guld eller blir inskickade i ett gruvschakt med en hacka, där har vi ett mörkertal som vi inte ens kan uppskatta.
De chilenska gruvarbetarnas fångenskap i San José fängslade världen, men Erland Lindkvist är upprörd över att medier valde att framställa deras öde som en nagelbitare snarare än att lyfta frågan om hur den globala gruvindustrin åsidosätter arbetarnas säkerhet. Nyss hemkommen från Mexiko berättar han att de lokala fackliga aktivisterna där resonerar likadant.
– De är givetvis glada över att man fick upp dem. Men samtidigt är de bittra. De ligger i ständig konflikt med Grupo Mexico. För ett och ett halvt år sedan dog 65 arbetare i en av företagets gruvor. Grupo Mexico genomförde inte de räddningsinsatser facket ville, och har inte ens tagit upp liken än. När inte media är på plats gör man ingenting. När media är på plats gör man som den chilenske presidenten och försöker sola sig i glansen. Givetvis hade media kunnat lyfta de globala frågorna om hur metaller produceras i stället för att bete sig som en vargflock.
