Patagonien har alltid tillhört en av världens mest isolerade och mytomspunna platser. En och en halv miljon markhektar prydd av lika imponerande som respektingivande landskapsformer, endast två miljoner människor lever här. Patagonien klyvs inte av nationsgränser, Chiles och Argentinas, utan av sinnesstämningar.
Regionen har antagit formen av en kokande politisk kittel, kryddad med ekonomiska tvekamper som kan få grytan att rinna över inom en snar ödestimma. Många frågar sig om timmen för de ekologiska skatterna – fjordar, sällsynt djurliv, luft som ännu inte plågats ihjäl av industriers utsläpp – redan är slagen. Antarktis isar smälter samtidigt som turismen till Patagoniens sydligaste vatten ökar för varje år.
I Chile Chico, en liten stad i Aisénregionen i hjärtat av chilenska Patagonien, börjar det regna. Den magra stadsbuken har vuxit fram ur en kraterliknande dal vid Buenos Airessjön.
Längs motorvägen Carretera Austral har de angränsande gruvschakten bommat igen för obestämd framtid, fryst arbetstillfällen och gjort Chile Chico en yrkesbrunn fattigare. Motorvägen löper norrut längs med Andernas fötter och byggdes av Augusto Pinochets regim i syfte att ekonomiskt tränga in under Patagoniens rika mineraltäcken.
Kanske är gruvornas tystnad anledningen till att hundarna är det enda levande som syns till, människan tycks ha övergett Chile Chico och dömt stan åt ensamhet. Hantverkaren Cesar Julio sitter i sin bod och beklagar att Chiles demokratiska era nått vägs ände.
Sebastian Piñera har nyligen installerats som Chiles president efter en valkampanj präglad av löften om förbättrad ekonomi och ”förändring”. Cesar Julio slår ut med armarna:
– Chile var på rätt väg efter Pinochets fall, så jag förstår inte riktigt vad Piñera menade med förändring annat än radikala utförsäljningar av allmän egendom.
Ägarkoncentrationen förblir Chiles sorgebarn, menar han, och i dess spår förblir de sociala skillnaderna ödesdigra arv till framtida generationer. Han tar den förödande jordbävningen i början av 2010 – som drabbade två av landets 17 miljoner invånare – som exempel: i stället för att hjälpas åt begav sig människor ut på plundringsräder medan medier intervjuade gripna mödrar som stulit blöjor till sina barn.
Månaderna senare talar samma medier lyriskt, och möjligen omedvetet cyniskt, om ett uppsving inom byggsektorn. Samtidigt som jordbävningens politiska efterskalv krävt kraftiga beskärningar av Chiles sociala sektor.
– Min död blir ditt bröd, summerar Cesar krasst.
Patagonien har sedan 1970-talet befunnit sig i skottlinjen för marknadens framflyttade positioner. Cesar Julio kom hit för 20 år sedan och bevittnade kolonisationen av de ödelagda dalarna på nära håll i form av privatiseringar av naturresurser som koppar, kol och vatten. Han hoppades att Pinochets politiska idéer var historia vid det här laget men känner sig nödgad att ändra uppfattning.
– Valet av Piñera i presidentvalet var högst beklagligt eftersom han tillhörde Pinochets politiska projekt under diktaturen. Hans bror var minister, flera i hans stab tillhörde Pinochets innersta krets. Att Piñera ens är rumsren säger oss att det här landet inte har lärt av sin egen historia.
Cesar tillägger att den patagonska landsbygden heller aldrig varit vänsterns starkaste fäste. I Cesars handelsbod fräter limdoften i näsan. I luften ligger en väntan. Vad man väntar på?
– Säg det, frågar sig Cesar Julio tankspritt.
Jordbruket. Det svaret ger Miguel på samma fråga. Liksom i Argentinas körsbärslundar på andra sidan gränsen tio minuter från Chile Chico, har viskningar om jordbrukssatsningar, framförallt fruktodlingar, börjat spira. Miguel, född här, har nått 40-årsåldern och spenderat de senaste 15 åren under jord, i silver- och guldgruvor i Argentina och Chile, alltid i utländskt ägda gruvschakt.
– Jag har tur som ordnat jobb på en bar. Det har inte alla. Men lönen är låg, knappt så man överlever. Tur att jag inte har barn. Gruvorna är regionens livlina, oavsett vad folk säger och tycker.
Med 90 procent av Chile Chicos gruvarbetskraft utan jobb framstår jordbrukssatsningen för utomstående som ett desperat tilltag. En sista utväg?
— Det lär förvisso ta några år innan det ger positivt utslag, och tills dess står vi här och trampar vatten. Och väntar.
Hjärtat av Buenos Airessjön kallas för djävulspassagen. Sjön, som är en av Sydamerikas större, döljer lax och myter om vådliga färder som slutat i skeppsbrott. Via sjövägen reser man djupare in i Chile och Region XI, vars vattenburna passager utgör fönstret till omvärlden. I färjemässen skär den unge kaptenen mödosamt bort kanterna från skinkskivorna medan han sneglar mot tv-skärmen. Någonstans bakom den dåliga mottagningen förklarar två programledare vikten av bibehållen skönhet.
Från färjans destination, Puerto Ibañez, reste stora skaror till Chile Chicos angränsande gruvdistrikt. Men det var innan finanskrisen bröt ut hösten 2008 och i dag har många i stället korsat gränsen till argentinska Santa Cruz för tillfälliga jobb.
Ingenting är sig likt, fastslår Patricia och Reinaldo, bekymrade medelålders föreståndare till ett moloket vandrarhem. De dricker sitt te och äter hembakade kakor i köket. Familjen Simpsons pockar emellanåt på deras uppmärksamhet, på vedspisen har en gryta sjudit sen eftermiddagsregnet. Reinaldo hade tidigare jobb inom en USA-ägd guld- och silvergruva.
Svaret på frågan om orsakerna till nedläggningen känns igen från andra kontinenter – lönsamheten. Gruvbolag flyttar verksamheten till gynnsammare schakt men lämnar frågetecknen efter sig. Patricia recenserar utvecklingen inom den egna verksamhetens väggar:
– Det är snart två månader vi senast såg en turist här. Det var en familj från Litauen. Finanskrisen har helt kastat omkull tillvaron. Vintern genererar alltid i mindre inkomster men den här har börjat särskilt illavarslande.
– Lägg därtill Sebastian Piñeras tillträde som president, skjuter Reinaldo in. Nu lär energipolitiken ta fart och vår framtid bli än mer osäker.
Dessa personer, i livets mittenlandskap, ger först skenet av politisk uppgivenhet. De räknar på fingrarna att det är nästan fyra år tills de kan återvälja den, enligt dem, demokratiska vänsten. Men deras politiska övertygelse ger intrycket ett annat lyster.
— Dessvärre har pinochetismen ett starkt fäste i Patagonien. Än i dag. Den lever kvar i folks mentalitet och ryggmärg, beklagar Patricia.
Höstregnet suddar ut utsikten och skrudar världen i grått dis. Längs Salvador Allende-avenyn berättas hamnstaden Puerto Montts historia i väggmålningar. En historia kantad av uppgång och fall, politikers och jordlösa bönders.
I mars 1969 beslutade sig 90 jordlösa bönder för att ockupera bördiga marker utanför Puerto Montt i syfte att bruka dem. Det hela slutade i en massaker vars minnen och ärr alltjämt präglar staden.
De molokna penseldragen berättar hur chilotefolket först bosatte sig i skogarna och skärgårdarna och lade grunden till den kultur av fiske och jordbruk som präglar regionen än i dag.
Innan sjöhandeln och kolonialismen nådde hit utgjorde dessa sektorer platsens livlina, men i dag är Puerto Montt en av Sydamerikas snabbast växande städer, mest på grund av det rosa guldet – laxen.
I Chile skiner laxen, liksom i Norge, starkare än guldet. Odlad lax har seglat upp som landets tredje största exportvara. Chile är världens näst största laxproducent efter Norge och 35 miljoner laxkroppar odlas årligen medan industrin vecklar ut sig till en monokultur som slår ut andra näringskedjor.
I Puerto Montt har det sociala medie-nätverket Geoaustral sitt högkvarter. Rörelsens frontfigur är journalisten och debattören Mauricio Fierro. Chile är exemplet på en nation som tänjer ut sig till det extrema, menar han. Landet besitter en av världens längsta kustremsor, och dess smala kropp tvingar hela samhällsstrukturen att kretsa kring närheten till Stilla havet.
– Sedan landets födelse har Chile norra och södra regioner används som penningbrunnar för en centralstyrd politisk elit i Santiago, säger Mauricio.
Politik och problem omgärdar Chiles laxindustri. Sen 2007 besitter Chiles vatten ett förödande virus, och fiskeindustrin, däribland fisket av det naturliga laxbeståndet, halar upp sjuk fisk som senare exporteras till USA, Japan och EU. Chiles laxindustri har mottagit kritik sen 2005, bland annat från inflytelserika OECD, som menat att Chiles laxodlingar får förödande konsekvenser för vatten och miljö i stort. OECD har kritiserat att globalt sett förbjudna substanser ändå används i odlingsprocessen.
– Varje intensiv industri gräver djupa sår. Ur ekonomisk synvinkel är ekvationen industrialiserat land och en frisk miljö omöjlig. Vad odlad lax i Patagonien har lämnat efter sig är enbart miljöskador och pyrande sociala problem. Det har lovats arbetstillfällen och välstånd för de södra regionerna, men i verkligheten är det bara att besöka de sydliga regionerna där laxbolagen är verksamma och fråga sig om det finns tillräckligt med skolor, förskolor och social utveckling.
Förtjänsterna försvinner istället, tillägger han, ofta bortom Patagoniens gränser i ett transnationellt ekonomiskt nätverk som i många globala industrier endast göder industriernas ägare och närmsta medarbetare.
Längs de utbredande odlingarnas väg har Chiles största ursprungsbefolkning, mapucheindianerna, fått se sig undanträngda eller utköpta från marker och sjölandskap där det åtrådda sötvattnet är idealiskt för laxodling.
Små byar har svårt att göra sig hörda när myndigheter gett laxodlingar, eller snarare laxpolitiken, grönt ljus.
Här har en alltmer frekvent förekommande intressekonflikt uppstått mellan marknad och natur, mellan fackförbund och pressade företag.
Utgången i Patagoniens laxland har varit en olycklig kompromiss, en utveckling som i slutänden kan bli okontrollerbar. Arbetskraft har ryggat tillbaka inför hoten om förlorade arbetstillfällen, plantager har tuggat sig allt längre söderut, viruset fortsätter spridas i de chilenska vattnen. Förloraren är i slutänden – menar sociala rörelser och ursprungsfolk unisont – alla.
Tusentals människor har redan förlorat jobben när sjuka sjöar fått utländska laxjättar att snabbt montera ned verksamheten, lämna samhällen helt beroende av industrin i sticket och därefter löpt söderut i jakt efter ännu välmående sötvatten. De lidande är inte bara Patagoniens södra samhällen utan även den känsliga turistindustrin som är beroende av ekologins lyskraft.
Vari ligger ohållbarheten inom industrin, blir en av frågorna. I sättet laxen föds upp på, hävdar somliga, i ett ekonomiskt system som exkluderar dem utan tjocka plånböcker, säger andra. Naturen säger ifrån, skriker desto fler. En geopolitisk debatt som även präglar Patagoniens kontroversiella dammbyggen.
I mitten av 1990-talet förkunnade USA:s regering att de stora dammprojektens tid var förbi. Osäkert, alldeles för kostsamt och miljöförstörande var politiska riktlinjer som under en tioårsperiod nedmonterade USA:s dammindustri till att i dag utgöra mindre än 10 procent av landets energiförsörjning. Den globala trenden är densamma, dammar nedmonteras snarare än byggs – men i chilenska Patagonien är politiken spegelvänd.
– Vi har inte lyxen att undvara energigenererande resurser, var förra presidenten Michelle Bachelets förklaring hösten 2007, då Patagoniens stora dammbyggen stod för dörren.
Det projekt som Bachelets regering och inflytelserika elbolag sjösatte kostar mångmiljardbelopp och producerar energi som senare säljs på en marknad till skyhöga priser i ett monopolliknande klimat.
Den sociala rörelsen Patagonia sin represas – Patagonien utan dammar – rapport med samma namn fokuserar på det Patagonien som kommande generationer kommer att ärva. 400000 hektar skogsmark har jämnats med marken i spåren av dammarnas framfart.
Utbyggnader av dammarna i anslutning till Pascua- och Bakerfloden – båda ägda av spanska elbolaget Endesa – kommer att kräva ytterligare 221 mil kalhyggen för de kraftledningar som behöver dras till huvudstaden Santiago. Bakerfloden transporterar nära 900 kubikmeter vatten i sekunden och länkar samman till andra viktiga floder.
– Dammbyggen och vattenkraftverk utgör de i särklass allvarligaste hoten mot Patagoniens överlevnad, menar Mauricio Fierro. Elbolaget Endesa har rubbat ekosystem och förgiftat vatten som rinner blott 45 kilometer från Puerto Montts 150 000 invånare.
Mauricio Fierro pekar på ekonomiska projekt, regisserade av Endesa och politiskt godkända av chilenska staten, som förstört förutsättningar för lokala jordbruk, hållbart leverne och fungerande ekoturism med högspänningstorn som transporterar ström norrut till centrala Chile.
I Chile drivs dammprojekten och ägs hela floder rakt igenom av utländska företag. Blanco- och Cuervofloden ägs av schweiziska Xstrata, Bravo-, Chacabuco-, Cisnes- och Palenafloderna av nordamerikanska Aes Gener, och spanska Endesa äger fyra floder, förutom Baker och Pascua även Pueblo och Futaleufú. Andra floder i
Patagonien samägs av samma företag.
Chilenska regeringar, oavsett partifärg, har mörkat sanningen bakom flera miljö-katastrofer som ägt rum inom dammindust-rin, menar Mauricio. I Bakerfloden, som rinner genom ekologiskt känsliga Aisén-regionen, bygger Endesa och samarbetspartnern Colbún sex vattenkraftverk.
Vattentillgångarna som projektet besitter är emellertid politiskt sprängstoff. Vattenrättigheterna såldes till bolaget under Pinochets diktatur, vilket fått allmänhet och miljörörelser att gå i taket. Mauricio Fierro instämmer i miljörörelsers och allmänhetens farhågor inför framtiden, om förstörda naturarv, kraftigt ökade elkostnader och översvämningar.
– Bolag som Endesa och chilenska Colbún är direkt ansvariga för en farlig utveckling, men istället för att förbättra säkerheten planerar man nu liknande anläggningar i hela södra Chile.
Eljätten Endesa var ursprungligen det statliga elbolaget CORFO som privatiserades 1989, samma år som Augusto Pinochets diktatur föll och demokratin återvände. Spanska Endesa äger sedan april 2009 60 procent av företaget.
Bolagets ekonomi har på sistone varit ansträngd, finanskrisen har ritat minustecken i årsrapporterna medan Patagoniens missnöje med elpolitiken har växt.
Men regeringsskiftet våren 2010 och affärsmannen och partipolitiskt obundne Sebastian Piñeras tillträde som president väcker marknadens – och inte minst Endesas – förhoppningar om arbetsro.
Piñeras ekonomiska ägarintressen täcker en tv-kanal (Chilevisión, vilken han personligen äger till 100 procent), intäkter i fotbollslag och chilenska flygbolaget LAN. Men mest utmärkande är ändå Piñeras aktier i Enersis, ett privatägt elbolag som till 60 procent ägs av Endesa. En jävsposition i vilken Endesa åtnjuter monopol på den chilenska elmarknaden.
– Den viktigaste frågan för Patagoniens överlevnad i dag är tveklöst vattnet. Frågan är inte enbart lokal utan i allra högsta grad global, och sätter fingret på behovet av en mer lokalt förankrad politik i Chile, i syfte att skydda Patagoniens vatten som annars kan bidra till att förgifta angränsande oceaner och marker. Enbart genom att skydda vattnet kommer livet att garanteras kommande generationer djur och människor, våra samhällen samt jordens ekologi, säger Mauricio Fierro.
– Och, tillägger han, vår ekonomi.
