Flummigt, blodfattigt och meningslöst

Sociala medier – En halv sekund från ord till handling, Paul Ronge, Optimal Förlag.

De sociala mediernas tillväxt under det senaste decenniet kan knappast ha undgått någon. Bara Facebook har över tre miljoner användare bara i Sverige. Bloggen är en väletablerad plattform för ”medborgarjournalister” och budbärare av både privatfilosofi och lobbyism. Politikerna vistas på Twitter på samma villkor som de väljare vars röster de försöker vinna.

I boken Sociala medier – En halv sekund från ord till handling har nu pr-konsulten Paul Ronge, själv en flitig användare av Twitter, tagit sig an uppdraget att beskriva de sociala mediernas sällsamma värld i ett försök att ge en bild av deras erövring av samhället.

Han tar sig vatten över huvudet. Minst sagt. Den som är intresserad av att lära sig förstå eller fördjupa sina kunskaper om de tre huvudsakliga plattformer som beskrivs i boken – blogg, Twitter och Facebook – har ingenting att hämta i Sociala medier. Är du däremot dödligt intresserad av att läsa gammal, på gränsen till möglig skåpmat om kända bloggare som Alex Schulman, ”Blondinbella” och ”Mymlan” har du hamnat helt rätt.

Här finns knappt en tillstymmelse till bakgrundsfakta om bloggens uppkomst, om hur det gick till när Facebook fullkomligt exploderade för ungefär tre år sedan, om hur den underskattade mikrobloggen tog sig in bakvägen i de sociala mediernas finrum.

Det enda resonerande element som återfinns i boken är Paul Ronges kvasifilosofiska och ibland sövande tröttsamma frågor till det trettiotal profiler inom sociala medier han intervjuar – och deras svar. Fråga, svar, fråga, svar. Ungefär lika dramaturgiskt spännande som tvättanvisningarna på en flaska sköljmedel.

Paul Ronge själv tycks mer intresserad av att skryta om sina tusentals followers på Twitter och sin bakgrund som ”murvel” än av att försöka definiera de sociala mediernas roll och betydelse i samhället.

Vilket han redan i förordet är noga med att poängtera: ”Har den här boken några teser, vill den leda något i bevis? Egentligen inte.” Vad är då poängen? Att rapa upp historier om bloggprofiler som alla redan känner till?

De intervjuade profilernas svar sätts inte i någon kontext och boken blir en privat arena där de kan marknadsföra sig själva. Flummigt, blodfattigt och meningslöst, med andra ord.

Paul Ronge avslutar hela boken med en ordentlig brasklapp: ”Jag är definitivt ingen ‘guru’ inom sociala medier.”
Så sant som det är twittrat.