I år sänktes ersättningen till landets pensionärer med 3 procent. För nästa år blir sänkningen ännu större, 4,3 procent enligt Pensionsmyndighetens nyligen offentliggjorda beräkningar. För en ålderspensionär som i dag har 12 000 kronor per månad i inkomstpension innebär det ett bortfall på 512 kronor, enligt samma myndighet.
Vad som hänt är att den så kallade balanseringen i pensionssystemet för andra året i rad slagit till, vilket innebär att pensionerna räknas ner för att de summor som betalas ut inte ska överstiga inflödet av de pensionsavgifter som betalas av landets löntagare. Och bakgrunden är givetvis lågkonjunkturen, världens börser har rasat och fler arbetslösa innebär färre inbetalade avgifter.
Beskedet har inte resulterat i någon större debatt, kanhända på grund av att regeringens utlovade skattesänkningar för pensionärer, återigen enligt Pensionsmyndighetens beräkningar, skulle minska det månatliga inkomstbortfallet till 155 kronor. Men det illustrerar väl problematiken som uppstår då systemet görs konjunkturberoende. Och det är en problematik som i framtiden riskerar att aktualiseras allt oftare.
I slutet av maj flyttades de 2,6 miljoner svenska medborgare som inte gjort något aktivt premiepensionsval – och deras dryga 90 miljarder kronor – över till det nya förvalsalternativet AP7 Såfa. Och sedan dess spekulerar de alla med lånat kapital.
AP7 Såfa placerar enbart i aktier, vilket redan det innebär att risken är större än för fonder som placerar i såväl aktier som räntor. Men AP7 lånar också pengar. När fonden placerar 100 kronor blir den framtida pensionärer i själva verket ägare till aktier värda 150 kronor.
Om placeringen visar sig vara framgångsrik innebär detta en högre vinst. Men när det kommer till aktiespekulation är den potentiella vinsten strikt proportionerlig mot risken, och en misslyckad placering innebär alltså en väsentligt större förlust.
Med AP-fondernas terminologi kallas detta för en livscykelprofil:
”I unga år är risken högre, för att sparpengarna ska kunna öka mer i värde. När du blir äldre minskas risken för att ge större trygghet.”
Med detta avses att AP7 Såfa, från det att den framtida pensionären uppnått 55 års ålder, övergår från en renodlad aktiefond till mer av en räntefond, vilket minskar risken.
En ofta uttryckt åsikt från börs- och finanssektorerna är att lågkonjunkturens rekordnedgång kommer att följas av en återhämtning, vilket givetvis skulle gynna alla dem vars pengar nu placeras i AP7 Såfa.
Ett än mer frekvent argument är världens börser genom historien alltid har gjort bättre resultat än räntebärande papper.
Det stämmer över tid, men det stämmer inte över de senaste tio åren. Och om detta grundläggande börsparadigm visar sig felaktigt eller daterat kommer AP7 Såfa tveklöst att bli ett finanspolitiskt problembarn.
Världen har skakats av en lågkonjunktur, och den skuldkris som nu sveper över Europa skapar stor social oro, vilket traditionellt inte är positivt för aktiekurserna. Samtidigt avtecknar sig klimathotet som ett mörkt moln tillväxthorisonten.
Är den omställning till ett hållbart samhälle som är nödvändig för mänsklighetens överlevnad alls möjlig att kombinera med dagens ekonomiska klimat? Och vad händer då Peak Oil inträffar och oljan varken kan driva motorer eller smörja världsekonomins hjul?
Konstruktionen bakom AP7 Såfa kräver blind tillit till att tillväxtekonomins dagar inte är räknade. Det betyder, oavsett vilken typ av ekonomisk ordning man förespråkar, att pensionssystemet i sin nuvarande utformning innebär att det spekuleras med medborgarnas framtida ekonomiska trygghet.
