Det har varit svårt att inte tänka på Sydafrika den senaste tiden. Herrarnas fotbolls-VM naturligtvis, och de alarmerande rapporterna om arbetsvillkoren för den fattiga och hårt utsatta befolkningen, som jobbat med att färdigställa den jättelika idrottsfesten. Men som sedan knappast fått tillträde till arenorna på grund av de hutlöst dyra biljettpriserna. Dessförinnan, i början av april, mordet på Eugéne Terre’Blanche, den vite högerextrema ledaren för vit-maktorganisationen Afrikandiska motståndsrörelsen, AWB.
Media har pliktskyldigt rapporterat om strejker bland VM-arbetarna, men mest uppståndelse vid sidan av själva spelet har den av många tv-tittare så förhatliga vuvuzelan – ett blåsinstrument med monotont och kraftigt ljud och populär på Sydafrikanska idrottsarenor – fått. För de som inte vill se verkligheten i vitögat så framstår lätet som ett av södra Afrikas i dag största problem. En festförstörare, ungefär som de demonstranter som 1968 störde tennismatchen i Båstad mellan Sverige och dåvarande rasiststaten Rhodesia (nuvarande Zimbabwe).
Idrott och politik skall inte blandas ihop, hävdar många politiker. Minns bara de skarpa orden från flera kända högerdebattörer då Sverige mötte Israel, också i tennis, i början av mars tidigare i år då protesterna blev så högljudda att matchen fick spelas inför näst intill tomma läktare.
Och det är därför, med den senaste tennismatchen i färskt minne, det är svårt att se Sydafrika utan att tänka på Israel, eller tvärtom för den som så vill.
Den efterföljande debatten kring Israels attack på den humanitära hjälpkonvojen på väg till Gaza för drygt en månad sedan liknar den som ofta fördes under Apartheidsystemets sista skräckfyllda 20 år.
Skulden för den fruktansvärda massakern i Soweto 1976 lades till exempel inte enbart på förövarna i den brutala rasistdiktaturen, som skjutit in i en folkmassa av protesterande skolbarn. För trots tidningsuttalandet från en av poliserna som var med vid dödskjutningarna, ”Nej vi sköt in i hopen, det är ingen idé att skjuta över deras huvuden”, på frågan om polisen först skjutit varningsskott så valde Svenska Dagbladets ledarsida att även rikta skarp kritik mot offren.
Citatet från ledaren i Svenskan dagen därpå finns med i nyutkomna boken Solidaritetens betydelse – Om kampen mot apartheid i Sydafrika och framväxten av det globala civilsamhället av sociologiprofessor Håkan Thörn och är skrämmande läsning. ”Även demonstranterna gjorde sig av rapporterna att döma skyldiga till övergrepp.”
Retoriken påminner obehagligt mycket om den som användes av de allra mest extrema Israelkramarna efter det att tio turkiska Palestinaaktivister mördats på internationellt vatten. Hade de inte ställt till med bråk skulle de israeliska elitstyrkorna låtit dem leva. Och precis som med Israel i dag pågick det från 1950-talet och fram till Apartheidsystemets fall 1990 en intensiv debatt om bojkott av varor, resor och affärer mot Sydafrika.
En folkrörelse tog form i Sverige, stödd av politiker inom alla stora partier frånsett Moderaterna, vilka krävde agerande från den svenska statens sida. Markeringar och påtryckningar via FN, men också enskilt ansvar när det gällde aktieköp eller valet av apelsiner. Då precis som nu, ville de svenska moderaterna inte beblanda sig med någon bojkottpolitik.
Dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn, som nu sitter som styrelseordförande för SJ, citerades i Aftonbladet i början av 1980-talet i sitt svar på sanktions- och bojkottdebatten. ”Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna utan jobb”, sade Adelsohn.
Bojkotter och affärssanktioner skulle inte hjälpa ANC och den Sydafrikanska majoritetsbefolkningen, menade vissa. Då argumenterades det för att svenska företag med sin närvaro i stället kunde hjälpa till att förbättra det fruktansvärda läget, trots att en allians av politiska organisationer i södra Afrika redan 1958 vädjat om en internationell bojkott av sydafrikanska varor som stöd i kampen mot förtryckarstaten.
Till slut, efter årtionden av globalt motstånd och massiva påtryckningskampanjer tog flera stora internationella banker avstånd och valde att bojkotta landet 1985. Detta efter att 20 demonstranter skjutits till döds av polisen efter en minnesstund för offren vid massakern i Sharpeville 25 år tidigare.
När Nelson Mandela så småningom frigavs efter 27 år i fängelse av apartheiddiktaturens siste ledare F.W. de Klerk applåderar en samlad omvärld, även de som tidigare tigit.
Sydafrika lanseras som regnbågsnationen och fyra år senare blir Mandela president och hela världens stora favorit. Ingen seriös politiker vågar i dag tala om sin tystnad eller sitt motstånd mot ANC eller den svarta befrielsekampen i Sydafrika. När statsminister Fredrik Reinfeldt besökte landets nuvarande president Jacob Zuma förra året lär han knappast ha nämnt något om sitt eget partis aktiva motstånd mot ANC och att Moderaterna länge motsade sig alla sanktioner mot apartheidregimen.
Visserligen fanns det säkert annat att prata om. Sydafrika är även efter apartheid ett land med enorma problem och avgrundsdjupa såväl ekonomiska som etniska klyftor.
Ett land som för bara 20 år sedan spåddes en fantastisk framtid, men där alldeles för lite har hänt. I den också, lagom till VM, aktuella boken Leva på gränsen berättar Dagens Nyheters före detta Afrikakorrespondent Leif Norrman stilistiskt och känslosamt om utvecklingen i landet, och om människoöden och drömmar långt från ens egen inrutade och jämförelsevis trygga vardag.
Här beskrivs verkligheten i kåkstäderna, flykten och längtan till Europa och ett liv som välbetalt fotbollsproffs. Men också Norrmans första resor till landet och snacket ombord på lastbåten M/S Coolangatta under tidigt 1960-tal. Regler och förmaningar inför mötet med den så brutalt öppet rasistiska diktaturen. Norrmans bok är inte längre än dryga 200 sidor men sätter sig som en vuvuzela i huvudet. Smärtsamma möten men också förhoppningar, och i vissa fall även förbättringar, alltid med levande huvudpersoner i fokus som gör att sidorna ofta bläddrar sig själva i väntan på nästa kapitel och nästa möte.
Här beskrivs Mandelas försoningspolitik, men också den enorma kritik mot hans efterföljare, Thabo Mbeki, och dennes ovilja att sprida information för att bekämpa ett av landets absolut största problem – hiv och aids. Våldtäkter, utbredd brottslighet och undermåliga arbetsförhållanden är andra problem, vid sidan av fattigdomen, som genomsyrar landet i dag.
Fortfarande brottas Sydafrika med en utbredd rasism och enorm segregation. Den vita boerbefolkningen har det i de flesta fall betydligt bättre än den svarta majoriteten, och trots demokratiska val så präglas mycket av landets senaste politiska årtionde av ett ökat missnöje och minskat förtroende för politikernas förmåga till förändring. ANC, länge den viktigaste organisationen och själva symbolen för kampen mot apartheid, sitter sedan de första demokratiska valen 1994 vid makten, men har enligt många spelat ut sin roll.
En yngre generation, ofta uppväxt i samma fattigdom men med helt andra politiska rättigheter, känner inte alltid samhörigheten. Frågan om Sydafrikas framtid är fortfarande svår att svara på. Leif Norrman avslutar med teorin att ett medlemskap i ANC i fortsättningen snarare kan bidra till ett steg upp i den enskilda karriären än till förmåga att förändra. Den nya generationen föddes in i ett land där Nelson Mandela var fri och ANC ett parti, inte som förr en befrielserörelse.
Ändå, skriver han, märks också de enorma förändringarna. Turismen självfallet och att, precis som Nelson Mandela så länge jobbade för, fotbolls-VM just nu faktiskt avslutas i ett land som under sina sista skräckfyllda år var bannlyst av en hel värld.
Företag har återigen dragit blickarna söderut, men lönerna är som så ofta oförskämt låga och konflikterna med läskedrycksjättar, gruvbolag och globala hotellkedjor hör till vardagen. Fortfarande rapporteras det om fruktansvärda våldsbrott med rasistiska motiv, bostadsområden med murar mot omvärlden och en mördad vit-maktledare vars begravning drog fullt hus i kyrkan medan de svastika-liknande flaggorna fladdrade på halv stång utanför i den ljumma eftermiddagsbrisen.
Leva på gränsen
Berättelser från det nya Sydafrika
Leif Norrman
Atlas, 2010
Solidaritetens betydelse
Håkan Thörn
Atlas, 2010
