I en kort notis i Svenska Dagbladet (21/3) påtalades det oroväckande intresset för marxismen i Frankrike. Det kommunistiska manifestet (1848) av Marx och Engels säljer som aldrig förr. Franska sociologer och filosofer ser rött igen. Det som inte togs upp i notisen är att nämnda skrift säljer bra även i Tyskland. Den läses inte enbart på kammaren utan gestaltas också på scenen. Det gjorde även Teater Tribunalen häromåret i Stockholm. När jag för ett par veckor sedan besökte min gamla studiestad Leipzig i östra Tyskland skanderade studenterna på Teaterhögskolan Brechts lärodikt baserad på Det kommunistiska manifestet. När jag lyssnade på Brechts version av manifestet slog det mig hur väl den fångar vår egen tid. Problemet är inte bristen på tillgångar utan överflödet och den orättvisa fördelningen, skriver Brecht. Inte undra på att det gamla manifestet är poppis igen. Att läsa klassiker är aldrig fel.
Klassiker var temat även för Fria Teatern i Högdalen som runt kvinnodagen hade premiär på Ann-Charlotte Lefflers pjäs Sanna kvinnor från 1883. Sanna kvinnors återkomst till repertoaren är ett exempel på ett pågående feministiskt projekt att presentera äldre svensk dramatik skriven av kvinnor. Rosenlarv förlag har detta initiativ som sin hjärtefråga och Nationella dramaturgiatet, som sedan 2006 byggt upp ett pjäsbibliotek på nätet, har nu avslutat sitt arbete. På dramawebben finns för närvarande mest dramatik skriven av kvinnor från 1800-talets mitt och framåt. Det är ett sätt att både bevara och tillgängliggöra äldre svensk dramatik som vi annars inte kommer åt.
Projektet presenteras i en nyutkommen bok av Åsa Sarachu, Är de här för att stanna nu? Teaterarvets akilleshäl (Rosenlarv). Teaterprojektet Spets vid Östgötateatern och Riksteatern har varit delaktiga genom att spela pjäserna Räddad av Alfhild Agrell (1882) och Familjelycka (1891) av Ann-Charlotte Leffler. Stockholms Stadsteaters projekt Modärna kvinnor (2008-2009) knöt an till samma tema genom att spela Frida Stéenhoffs Den smala vägen (1910) och Ann-Charlotte Lefflers Skådespelerskan (1873). Stéenhoff introducerade begreppet feminism i Sverige, medan Agrell och Leffler, på sin tid mer spelade än August Strindberg, oförtjänt hamnat i skuggan av nationalskalden. Som samlad insats representerade det sena 1800-talets kvinnliga dramatiker något helt nytt i svensk teater. Aldrig tidigare hade kvinnor som grupp varit så väl representerade i svensk teater. Den då påbörjade kvinnofrigörelsen är en stor inspirationskälla än idag.
Tänk som det kan bli! Studenterna skanderar Brecht så det står härliga och kvinnorna marscherar ut ur den historiska garderoben. Nora i Ett dockhem blev en feministisk befrielsesymbol 1879 även om Henrik Ibsen betackade sig för äran genom att bekänna sig till människosaken i stället för kvinnosaken. Nora hoppade upp på bordet och hennes dans – Tarantellan – var den tidiga kvinnofrigörelsens dans. Sedan började kvinnor dansa i var och varannan pjäs. Efter Nora dansade Oscar Wildes Salome, Frank Wedekinds Lulu, Hugo von Hofmannsthals Electra och Pippa i Gerhard Hauptmanns sagospel Und Pippa tanzt 1906. Det är inte problemet att folk läser klassiker igen. Det är snarare tvärtom. Det har dröjt alldeles för länge att läsa dem. Det är dags att rocka loss till tonerna av både Leffler och Marx!


