I mitten av 1970-talet blev italienska risplockerskor högst inne i Sverige. Ansvarig från början får nog sägas vara skådespelaren, musikern, regissören, dramatikern och översättaren Carlo Barsotti som invandrade till Sverige och drog igång en vänstervåg med partisanförtecken utan like. Det svängde om revolutionen. Tillsammans med en grupp skådespelare och musiker, som Anna Barsotti, Jan Hammarlund, Lena Ekman, Kjell Westling, Karin Biribakken, Fred Lane och Björn Granath skapade han musikgruppen Bella Ciao, uppkallad efter en partisansång från andra världskriget, med rader som: ”Den vackra rosen är partisanens/ o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao/ Som gav sitt liv för friheten”. På italienska och svenska presenterades en politisk kulturskatt som gick rakt in i hjärtat på svenska ungdomar. Gruppen hade nog lite draghjälp av Bernardo Bertoluccis över fem timmar långa dramatiska och inte så lite romantiserande film 1900 (1976) som från vänster skildrade Italiens politiska omvälvningar under 1900-talet genom lantarbetarperspektiv (med Donald Sutherland som den oförglömligt galne fascisten Attila. Finns på dvd och är sevärd än idag).
I de fria teatergruppernas Sverige gjorde gruppen succé med sina musikföreställningar, där också fler medlemmar, som Niklas Hellberg, Figge Holmberg och Carin Ödquist tillkom. Långt om länge har nu en del av gruppens visor getts ut på nytt, uppdelade i kapitel från Om åtta timmar, När dagen randas, och Från 1945 till evigheten, och det är både italiensk partisanhistoria och svensk progghistoria som strömmar emot lyssnaren. Melodierna och många texter är ursprungliga men även texter av teatermannen Dario Fo och av gruppen själva finns med. De är hyllningar till kärleken mellan människor, mellan barn och föräldrar, till naturen och dess skördar och årstider och till kampen och solidarieten. Nostalgi både för den som var med och mycket att upptäcka för den som inte var det. Och hantverket i sång, arrangemang och musik skäms förstås inte för sig.
1976–1981
Bella Ciao