Sektion Samdistribution av SAC oroas i Arbetaren Zenit (nr 7/2010) av att inhyrd personal från bemanningsföretag allt oftare blir en ersättning för ordinarie arbetskraft istället för att vara en komplettering. Jag delar den oron och jag tycker att artikeln ger en bra beskrivning av hur arbetsgivare kan missbruka möjligheten att använda bemanningsföretag, till exempel genom att sätta återanställningsrätten i Lagen om anställningsskydd ur spel.
Tyvärr kan dock inte skribenterna avhålla sig från att samtidigt attackera Landorganisationen och våra förbund: ”LO har hittills valt att blunda”, skriver de. Det är ett lika obegripligt som osant påstående. Artikeln hänvisar till att bemanningsfrågan är nummer sju bland LO-förbundens gemensamma avtalskrav och väljer att tolka detta som att frågan inte har en hög prioritering. Men LO-förbundens avtalskrav är inte rangordnade sinsemellan. Alla krav ska drivas mot arbetsgivarna. Att förhindra att bemanningsföretag tas in, istället för arbetstagare som står på förtur till återanställning, är i själva verket en av de viktigaste frågorna i årets avtalsrörelse.
Bemanningsbranschen legaliserades 1991, inte 1993 som artikelförfattarna påstår. Då fanns dock vissa begränsningar som att inhyrningen skulle vara tillfällig och vara föranledd av särskilda omständigheter, till exempel tillfälliga arbetstoppar och sjuk- eller annan frånvaro. 1993 tog den borgerliga regeringen bort dessa begränsningar och gjorde användandet av bemanningsföretagen helt fritt för arbetsgivarna.
Konsekvenserna av det beslutet ser vi idag. Med tanke på den utveckling som detta inneburit, och som artikelförfattarna pekar på, är kraven om lagstiftning förståeliga. Vi har dock bestämt oss för att i första hand försöka att lösa frågan avtalsvägen.
LO beslutade redan för flera år sedan om olika åtgärder för att reglera bemanningsverksamheten via avtal. I dag täcks omkring 90 procent av bemanningsbranschen av kollektivavtal som syftar till att hejda lönekonkurrens genom inhyrning av arbetskraft och därigenom förhindra att ordinarie anställda byts ut mot bemanningsanställda. Det finns två huvudmotiv bakom tecknandet av det så kallade Bemanningsavtalet.
Det ena är att de som jobbar på uthyrningsföretag ska skyddas av ett kollektivavtal i likhet med villkoren på den övriga arbetsmarknaden. Avtalet innebär också att den huvudsakliga anställningsformen är en tillsvidareanställning, vilket förhindrar de visstidsanställningar som tidigare förekom inom bemanningsbranschen.
Det andra motivet är att minska risken för konkurrens om lönevillkor och andra anställningsvillkor mellan olika grupper på en arbetsplats, alltså att minska risken för så kallad social dumpning. Det ska helt enkelt inte löna sig ekonomiskt för arbetsgivaren att byta ut de egna anställda mot inhyrda som är billigare på grund av lägre lön och sämre villkor.
LO-förbundens avtal garanterar den bemanningsanställde minst likvärdiga villkor som de anställda vid kundföretaget. Lika lön för lika arbete är det som gäller. Det ska utgå timlön/månadslön motsvarande det genomsnittliga förtjänstläget för jämförbara grupper på kundföretaget. Den bemanningsanställde är också garanterad 90 procent av månadslönen även när han eller hon inte är bokad på uppdrag vid något kundföretag.
På en punkt kan jag dock ge artikelförfattarna rätt – varken vi eller någon annan har kunnat förutse den nuvarande utvecklingen där ordinarie anställda byts ut mot anställda i bemanningsföretag. Det är därför vi nu kräver att kollektivavtalen görs om. De måste anpassas för att möta den nya situationen. I avtalsrörelsen är alla överens om detta – utom arbetsgivarna.
Sektion Samdistribution avslutar sin artikel med att fråga LO om vi är beredda att strejka för att förändra bemanningssituationen. Mitt svar är att LO-förbunden naturligtvis alltid är beredda att vidta stridsåtgärder om det är nödvändigt för att sätta kraft bakom sina krav i en avtalsrörelse. Det är dock det enskilda förbundet som har att avgöra om en fråga är skäl till konfliktåtgärder. Därefter avgör LO:s styrelse om övriga förbund ska rekommenderas att vidta åtgärder till stöd för det förbund som är i konflikt.
Även skribenterna Emil Boss och Mikael Lindegren från sektionen på Systembolaget ställer i Arbetaren Zenit (nr 8/2010) ett antal frågor till LO som rör bemanningsföretag och situationen för papperslösa. Jag har inte kännedom om det specifika fall som skribenterna tar upp, men LO har uppmanat partierna i riksdagen att ta initiativ till en ordning där personer som arbetat utan arbetstillstånd i Sverige och utnyttjats av arbetsgivare ska få rätt till skadestånd. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har också motionerat om frågan i riksdagen.
Skribenterna tar upp det norska exemplet på lagstiftning och jag kan konstatera att den norska lösningen liknar det krav som LO lyfte 2004, då vi föreslog en ordning där huvudentreprenören görs ansvarig för förhållandena hos underleverantörer.
