Citatet ”Förintelseförnekande, tidigare begränsat till nynazister […] har under de senaste åren funnit ett nytt hem i Mellanöstern” kommer från den pro-israeliska lobbyorganisationen ADL, Anti-Defamation League. Det spelar på en utbredd föreställning om araben som bärare av djupt rotade antisemitiska värderingar. Men är det verkligen sant? I sin nya bok The Arabs and the Holocaust: […]
Citatet ”Förintelseförnekande, tidigare begränsat till nynazister […] har under de senaste åren funnit ett nytt hem i Mellanöstern” kommer från den pro-israeliska lobbyorganisationen ADL, Anti-Defamation League. Det spelar på en utbredd föreställning om araben som bärare av djupt rotade antisemitiska värderingar. Men är det verkligen sant? I sin nya bok The Arabs and the Holocaust: The Arab-Israeli War of Narratives (Araberna och Förintelsen: det arab-israeliska kriget om berättelser) går författaren Gilbert Achcar till botten med arabvärldens förhållande till Förintelsen.
Achcar är en av Libanons mest framträdande akademiker. Som ung i 1960- och 70-talens Beirut engagerade han sig tidigt för social rättvisa, inte minst palestiniernas kamp. 1983, ett år efter den stora israeliska invasionen av Libanon, flyttade han till Paris och har sedan dess skrivit flera böcker, bland annat Barbariernas kamp om världen efter 11 september 2001 och Perilous power tillsammans med Noam Chomsky. I dag bor han i London och är professor i samhällsplanering och internationella relationer vid School of African and Oriental Studies.
Vad har du kommit fram till?
– Först vill jag bara klargöra att det inte finns ett enhetligt ”araberna” på samma sätt som det inte finns något enhetligt ”européerna”, det finns en uppsjö av vitt skilda politiska strömningar i arabvärlden precis som i Europa. Däremot är det lätt att urskilja konflikten – kriget som jag kallar det – mellan olika narrativ, mellan de arabiska och israeliska berättelserna om Förintelsen.
– I den israeliska berättelsen är araberna en naturlig del av fienden. De presenteras genom framför allt en person – Haj Amin al-Husseini, muftin för Jerusalem. Under sin tid i exil i Berlin, från 1941 till slutet av kriget, samarbetade Husseini med nazisterna. Han var utan tvekan en otroligt reaktionär person, men hade under den här tiden inte särskilt mycket inflytande i arabvärlden.
– Den israeliska berättelsen fokuserar trots det på Husseini för att skapa en bild av araberna som allierade med nazisterna. Genom detta knyter man kriget 1948, det arab-israeliska kriget, till andra världskriget, och genererar en bild av att Israels seger 1948 var en seger över antisemitism, och den första revanschen för det judiska folket efter Förintelsen.
– För araberna ser berättelsen helt annorlunda ut. För dem var kriget 1948 ett krig mot en kolonialmakt. Sionisterna sågs som kolonialister – vilket de faktiskt beskrev sig själva som i början av förra århundradet. Upprättandet av den israeliska staten efter 1948 innebar en stor förflyttning av den ursprungliga befolkningen. Detta orsakade enorm förbittring bland araberna, speciellt eftersom resten av världen var inne i en period av avkolonialisering. Den förbittringen finns fortfarande där.
Hur har utvecklingen sett ut sedan 1948?
– Skillnaden mellan berättelserna förstärks och blir mer komplicerad med tiden eftersom den israeliska staten, speciellt när den förlorar mark ideologiskt, använder sig av Förintelsen som ett argument. Israeliska författare kallar detta för ”instrumentaliseringen” av Förintelsen. Detta beteende leder i sin tur till vissa reaktionära strömningar i arabvärlden, speciellt sedan den progressiva politiken, ända sedan 1970-talet, på många håll förlorat mark till islamsk fundamentalism. I dessa sammanhang reagerar vissa araber på Israels instrumentalisering av Förintelsen genom att förneka Förintelsen.
– Allt detta har sedan förvärrats av Israels aggression i arabvärlden. Det senaste kriget mot Gaza för drygt ett år sedan var så grymt, så oerhört brutalt. Det går att jämföra med kriget mot Libanon 2006, men det var än värre på grund av Gazas extrema tätbefolkning och deras totala oförmåga att försvara sig själva. Externt fungerar ju Gaza som ett stort koncentrationsläger!
– Inte sedan Israels invasion av Libanon 1982 och belägringen av Beirut som kulminerade i massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila, har omvärldens bild av Israel varit så ogillande. Skillnaden i dag är att Gazakriget kom som en del av en oavslutad serie av ständigt upptrappad israelisk aggression. En upptrappning som inleddes med Ariel Sharons besök av tempelberget i September 2000, och den efterföljande andra intifadan. På grund av detta – och det här är mycket oroande – finns i dag nästan ingenting av den självkritik som fanns i Israel efter massakern 1982. Den kritiska självgranskningen som det israeliska samhället gick igenom efter Sabra-Shatila lyser nu med sin frånvaro.
– För omvärlden var chocken efter Gazakrigets brutalitet däremot större än tidigare och i arabvärlden, bland muslimer och i tredje världen, blev bilden av Israel som en kolonialmakt, väldigt, väldigt aktuell. Det har lett till ett reaktionärt utnyttjande av Förintelsen. Många försöker att symboliskt skada Israel och får för sig att ett bra sätt att göra det på är att förneka Förintelsen.
– Ett bevis för att förnekande av Förintelsen är ett missriktat vapen, och inte något som personer faktiskt tror på, är de opinionsundersökningar som gjorts bland israeliska araber. De kan hebreiska, de är en del av det israeliska skolsystemet och är bland de människor i världen som fått mest utbildning om Förintelsen – men även i denna grupp har förnekandet stigit under de senaste två åren. För dessa människor är förnekandet av Förintelsen ett sätt att ventilera sin frustration.
– Självklart är de araber som förnekar Förintelsen en minoritet, men det är en minoritet som ständigt lyfts fram i israelisk propaganda. Det skrivs mycket galet i delar av den arabiska pressen, och om man, som Israel gör, samlar på sig dessa fruktansvärda utspel får man lätt intrycket att hela arabvärlden är galna antisemitiska Förintelseförnekare och dumreligiösa fundamentalister. Sådana uttryck finns, men de är långt ifrån de enda.
En stor del av den palestinska befolkningen bor i dag i flyktingläger i Libanon. Inbördeskriget 1975–1990 var i början centrerat kring palestinierna, det fanns grupper allierade med PLO, Palestinian Liberation Organization, och det fanns de som ville ha ut dem ur landet. Hur ser situationen ut i dag?
– I Libanon råder apartheid, riktig apartheid. Det finns stora likheter mellan Sydafrikas bantustans och flyktinglägren i Libanon. Palestinierna är berövade alla grundläggande rättigheter. Flyktingar i Europa, var som helst i Europa, har mer rättigheter än palestinierna i Libanon, trots att palestinierna varit där sedan 1948. De flesta i flyktinglägren är andra eller tredje generationen som fötts i Libanon, och de har inga rättigheter alls! Det är en vidrig situation som många inte ens känner till. I dag är libaneserna också i stort sett överens om att palestinierna inte ska ha några rättigheter, kolla bara på de lagar som antagits med åren. 2001 förbjöds palestinierna att köpa land, och så vidare.
– Palestinierna själva vågar knappt ta upp den här frågan eftersom de ledare som påstås representera dem – Hamas, PLO, det spelar ingen roll – inte vill prata om det. Allt detta rättfärdigas med ett idiotiskt argument. Man säger att ”vi vill återvända till Palestina, därför är varje krav på bättre status i Libanon kontraproduktivt”. Självklart är detta bara skitsnack. Palestinierna har rättigheter i Syrien, de har medborgarskap i Jordanien – detta påverkar inte alls deras rätt att återvända eller deras rättigheter som ett folk i Palestina. Frågan här handlar om att ge ett folk som bott så väldigt länge i Libanon samma rättigheter som libaneserna. Om inte medborgarskap så i alla fall samma rättigheter som invandrare med papper har i Europa. I min mening borde de få fullt medborgarskap, även om de vill kalla det något annat.
Finns det någon som för palestiniernas talan i Libanon i dagsläget?
– Väldigt marginella grupper – folk från den radikala vänstern. Förutom dem råder totalt samförstånd – från Hizbollah till Hariris anhängare, och självklart den kristna högern. De säger alla ”Vi är emot taotin”.
– Taotin är ett arabiskt ord och betyder nationell implementering. De är alltså emot att låta palestinierna vara en del av deras land. För en utomstående låter det precis som extremhögern i Europa – de som inte vill släppa in flyktingar. I Libanon framställs det här som något altruistiskt – något som är bra för alla. Man säger att taotin är en sionistisk konspiration för att beröva Palestiniernas rättigheter. Det är totalt hyckleri.
Palestinska läger i Libanon
De palestinska flyktinglägren i Libanon är nästan lika små som när de byggdes 1948, men antalet flyktingar har fyrdubblats – från runt 100 000 till drygt 400 000. Förutom den extrema trångboddheten möter de palestinska flyktingarna i Libanon diskriminering på alla plan i samhället:
• De är utestängda från en lång rad arbeten, till exempel: läkare, jurister och ingenjörer.
• De ingen rätt att köpa eller äga land.
• Bara drygt hälften av hushållen har tillgång till det allmänna avloppssystemet.
• De omfattas inte av Libanons redan begränsade välfärdssystem.
Den libanesiska regeringen erkänner själva att ”knappheten av socialt stöd, på alla nivåer […] gör [palestiniernas] levnadsförhållanden outhärdliga”.