I stormen av uttalanden i skånska så väl som rikstäckande medier blir Ian Wachtmeisters kommentar den 22 november bara ännu ett yttrande som bygger på ett antal, ofta upprepade, åsikter om ensamkommande flyktingbarn. Två av de vanligast förekommande argumenten handlar dels om barnbegreppet, dels om ensamkommande barn som en metod för att få uppehållstillstånd för en efterkommande familj, så kallade ankarbarn.
Enligt FN:s barnkonvention är en person barn tills den har fyllt 18 år. Många debattörer har uttryckt skepsis mot att räkna pojkar som kommit i puberteten som barn, men av dem som respekterar barnkonventionens åldersgräns har många i stället hävdat att ensamkommande flyktingar ljuger om sin ålder. Gabi Azocar arbetar på ett boende för ensamkommande pojkar i Malmö.
– I början, när vi öppnade för tre år sedan, kom flera som såg äldre ut, men de blir färre och färre. De allra flesta är mellan 15 och 18, men det kommer allt fler ännu yngre. 13–14-åringar. Jättesmå.
Vad finns det för skäl att ljuga om sin ålder?
– Egentligen inga. Nästan alla kommer från kända oroshärdar, i nuläget Somalia och Afghanistan, och då har man i grunden rätt att stanna oavsett om man är barn eller vuxen.
Men alla får inte stanna.
Dublinförordningen, som säger att man måste söka asyl i det land i EU där man först lämnat sina fingeravtryck, gäller också för både barn och vuxna. Just nu innebär detta bland annat att människor skickas tillbaka till Malta, ett land som kritiseras hårt för omänskliga flyktingförhållanden i tältläger och militärfängelser.
– I början hade vi nästan inga Dublinfall, men nu är det flera på varje avdelning, säger Gabi Azocar.
Lina Myritz från Asylgruppen i Malmö upprörs över hur de ensamkommande flyktingbarnen misstänkliggörs.
– Migrationsverket gör fysiska kontroller där de undersöker tänderna och annat för att kunna bedöma åldern. Det är väldigt obehagligt för dem som utsätts, och vad spelar det för roll om man är barn eller vuxen? Man klarar sig inte ensam som vuxen heller.
Enligt barnkonventionen är det också en rättighet för ett barn att återförenas med sina föräldrar. Det innebär att svenska myndigheter försöker hitta barnens föräldrar eller vårdnadshavare under tiden som asylskälen utreds. Om det inte bedöms finnas något behov av skydd gäller att ett ensamt barn så snabbt som möjligt ska återvända till hemlandet. Även om barnet får uppehållstillstånd, men på en annan grund än asyl- och skyddsskäl menar Migrationsverket oftast att en återförening kan ske i hemlandet.
