Under sommarens Stockholm Pride satt resenärer i huvudstadens tunnelbana, festivalveckan till ära, omgivna av rosa affischer. De knalliga färgerna till trots var det våld, hot och kränkningar som fanns på agendan och avsändaren var RFSL:s brottsofferjour, i samarbete med bland annat kvinnojourer. Våld i samkönade relationer är lika vanligt som i heterosexuella förhållanden, och trots framsteg på flera områden så ökar hatbrotten mot homo- och bisexuella samt transpersoner. Arbetaren Zenit satte sig ned med Ulrika Westerlund, vice förbundsordförande för en organisation som i snart sextio år kämpat för lika rättigheter.
Har RFSL:s brottsofferjour fått mer att göra nu?
– Jag tror att det har skett en viss ökning, men tror också att kampanjen kan verka långsiktigt. Om man lever i en problematisk relation är inte det första steget att komma till en brottsofferjour.
– Det handlar om att få prata om sitt problem och förstå att det man har blivit utsatt för inte är okej och få hjälp med att bli guidad genom samhällssystemet. Vi har alla redskap som finns på andra brottsofferjourer, förutom att vi än så länge inte kan erbjuda en konstant möjlighet att komma till ett skyddat boende.
– Men vi kan aldrig täcka in hela landets behov, och därför jobbar vi mycket med att ge utbildning till aktörer inom till exempel Socialtjänsten och vården.
Vad jobbar jouren med i övrigt?
– Den har alltid till hälften arbetat med offer för hatbrott, och tidigare hade vi en finansiering som vi kunde använda för att arbeta med offer för olika typer av våld och hot. Den nuvarande regeringen satsar mycket på våld i nära relationer, men gör inte motsvarande satsning på hatbrott. De senaste direktiven till Socialstyrelsen om vart pengarna skulle gå stängde i princip vägen för vårt arbete med offer för hatbrott.
– Det är svårt att förstå varför regeringen inte vill prioritera hatbrotten. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det är svårare att få ihop frågan med en traditionell borgerlig politisk analys.
Hur då?
– Borgerliga politiker talar ogärna om grupper, om jag ska generalisera, utan hellre om individer. Då blir hela hatbrottsanalysen svårare att få ihop eftersom du blir utsatt för ett brott just på grund av att du till exempel har en viss etnicitet eller sexuell läggning.
Hur fungerar det svenska rättsväsendet?
– I den internationella hbt-rörelsen lyfts ofta Sverige fram som ett bra exempel. Vi har ett utarbetat system så att brotten faktiskt anmäls, och polisen har gjort en stor insats. På vissa ställen i landet reagerar ett datasystem på vissa ord i en polisanmälan, som till exempel att någon har blivit kallad ”jävla bög” eller ”blatte”. Det är ett sätt att fånga upp misstänkta hatbrott.
– En följd av detta är att hatbrotten ökar oerhört mycket varje år om man ser till antalet anmälda brott. En av de mest erkända forskarna på området, kriminologen Eva Tiby, har tidigare uttryckt att det troligen även rör sig om en reell ökning, men en stor del kan också förklaras med fler anmälningar.
Hur ser det ut i domstolarna?
– Det förekommer en del konstiga resonemang, när fall inte anses vara hatbrott trots att någon har skrikit ”bögjävel” och sedan slagit till.
– Men det har ändå hänt mycket inom rättsväsendet de senaste åren vad gäller hbt-kompetens.
Varför ökar hatbrotten?
– En förklaring skulle kunna vara att ju bättre det blir för hbt-personer att leva i ett samhälle, desto fler vågar leva öppet och utsätter sig därmed för en risk. Det är en dubbel utveckling.
Vilken typ av solidaritet bör man kräva av heterosexuella i den här frågan?
– Det borde vara samma sak som i antirasistiskt arbete, men det är ju mer ovanligt att människor som inte själva är hbt-personer engagerar sig mot homofobi eller transfobi. Alla är välkomna att engagera sig ideellt i någon RFSL-avdelning, man behöver inte vara hbt-person för att göra det. Men många upplever nog inte det som en möjlighet.
Ni arbetar också mot hedersrelaterat våld?
– Vi har till exempel diskuterat begreppet ”våld i nära relationer”, som ofta underförstått handlar om en kärlekspartner. Men det skulle väl också kunna handla om andra nära relationer, som mellan föräldrar och barn? Förutom brottsofferjouren har RFSL-rådgivningen i Skåne hemsidan heder.nu dit man kan vända sig.
Var den nya äktenskapslagen en seger?
– RFSL:s mål var just en könsneutral lagstiftning och inte en civilrättslig registrering. Skälet är att många av våra medlemmar faktiskt vill ha en religiös ceremoni när de gifter sig.
– Men resultatet är en kompromiss. Vi har krävt att vigselrätten ska vara individuell och att man måste vara beredd att viga alla par, i stället för att vigselrätten, som nu, tillfaller samfund. Det gick ju inte Riksdagen med på, och vi tycker att det är olyckligt att man nu skriver in i svensk lag en möjlighet att fortsätta diskriminera.
Tänker ni återkomma till äktenskapsfrågan?
– Jag tror att det finns en viss matthet – vi väckte frågan redan 1953.
– Sedan finns en diskussion kring huruvida äktenskapet verkligen är något positivt, eller om det bara är en patriarkal och kapitalistisk konstruktion. Vi är ju en bred rörelse på det sättet.
– En del menar att en antalsneutral samlevnadsbalk borde bli nästa politiska fråga, medan andra är nöjda nu. Det finns mycket vi skulle kunna göra, men vi kanske ändå kan vila lite i det här.
Vilka är de viktigaste politiska frågorna just nu?
– Det är mycket som rör transpersoner som verkligen är akut. Vi har en lag från 1972 om ”Fastställande av könstillhörighet i vissa fall”, där det finns en åldersgräns på 18 år och ett krav på tvångssterilisering. Det kom en utredning för två år sedan som är ännu värre, och föreslår kastrering där könskörtlarna helt opereras bort. Utredarens argument är att de flesta ändå vill det här, men det är knappast en rimlig analys när kravet för att du ska få din nya juridiska könstillhörighet är att du ska vara steril, men det ingår ju en tvångsmekanism.
– Andra familjepolitiska förbud, enligt svensk lag, är embryodonation, surrogatmödraskap och att göra assisterade befruktningsbehandlingar med någon som inte är din partner och alla syftar liksom åt samma håll. Idealet är att föräldrarna är man och kvinna, eller i alla fall har tydliga kön, och att de också är ihop med varandra. Trots vissa eftergifter är det tydligt att man inte är beredd att låta familjer skapas som avviker allt för mycket från idealet.
– Men en transpolitisk fråga där det börjar röra på sig är namnlagen. Det kommer snart upp ett fall i regeringsrätten där en person vill heta Jan Olov Madeleine. Vi har kontakt med jurister som tror att det kommer att gå vägen, och det vore i så fall helt spektakulärt, det har varit dödläge i frågan så länge nu.
Finns det andra akuta frågor?
– Det kom nyligen en rapport från Human Rights Watch som visar att homosexuella män i Irak mördas utan att myndigheterna ingriper. Veckan efter att rapporten släpptes hade vi fyra irakiska män med avvisningsbeslut på RFSLs: flyktingmottagning, där migrationsmyndigheterna inte hade tagit hänsyn till situationen i Irak. En kille vara bara 17 år och vågade inte berätta på en gång att han var homosexuell, och då anser Migrationsverket att dröjsmålet gör honom mindre trovärdig.
– Men hur kan svenska myndigheter vara säkra på att problemet inte finns där? De har själva efter en utredningsresa konstaterat att att det är en svår situation för hbt-personer i landet – är det då rimligt att vi skickar tillbaka folk till norra Irak och säger att vi förväntar oss att de lever sitt liv i just den regionen? Att det inte finns en säkerhetsspärr i systemet i en sådan akut situation, det tror jag många tycker är djupt stötande.
