När Stockholms Pridefirande på måndag invigs i Kungsträdgården så väntar en vecka av fest. Otaliga seminarier kommer att locka intresserade åhörare, artisteliten kommer sjunga för en entusiastisk publik och den 30 juli har schlagerälskare av alla sexuella varianter sin egen julafton i Tanto. Så kulminerar allt lördag den 1 augusti när det förväntas att 50 […]
När Stockholms Pridefirande på måndag invigs i Kungsträdgården så väntar en vecka av fest. Otaliga seminarier kommer att locka intresserade åhörare, artisteliten kommer sjunga för en entusiastisk publik och den 30 juli har schlagerälskare av alla sexuella varianter sin egen julafton i Tanto. Så kulminerar allt lördag den 1 augusti när det förväntas att 50 000 deltagare i paraden ska beskådas av hundratusentals stockholmare som kommer att skratta, vinka, applådera och kanske ta sig för pannan inför denna uppvisning i livsglädje, kreativitet och hyllning till mångfalden i individers fria val. Som vanligt kommer Pridefestivalen – som i år har fokus på heteronormen och dess konsekvenser – också få kritik av olika slag. Men för alla som är intresserade av sexualpolitik är det en av årets mest spännande veckor.
Att få använda sin yttrandefrihet för att fira Pride eller ens att kunna vara öppen med sin sexuella läggning eller könsidentitet är dock inga självklarheter. Det har krävts en lång kamp – både bland aktivister och politiska beslutsfattare – för att nå de framsteg som har uppnåtts i Sverige. Hatbrott och diskriminering försvinner inte i ett samhälle bara för att lagar har införts. Attityder måste ständigt diskuteras; på arbetsplatser, i skolan,
i idrottens omklädningsrum och i vänkretsen.
Normer och fördomar som begränsar livsutrymmet finns överallt och där har vi alla ett ansvar att bemöta dem.
När 87 av det litauiska parlamentets 141 ledamöter den 14 juli införde en morallag för att
skydda Litauens unga mot positiv information om bland annat homo- och bisexualitet, polygami, hypnos, och dåliga matvanor så krävs det protester på en helt annan nivå, inte minst därför att Litauen är medlem av både EU och Europarådet, där
yttrandefrihet ska skyddas och diskriminering på grund av sexuell läggning bekämpas. Det var därför beklämmande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte klart kunde fördöma den homofobiska lagen när han den 16 juli tog emot Litauens nyvalda
president Dalia Grybauskaité i Stockholm. När jämställdhetsminister Nyamko Sabuni den 15 maj höll inledningstalet på Baltic Pride i Riga var hon kompromisslös i sitt stöd till Lettlands hårt trängda hbt-rörelse och ingen lettisk minister ”hade tid” att träffa Sabuni.
Den internationella solidariteten kommer att vara ett inslag i Stockholms pridefirande. I Europa har vi den senaste tiden sett många bakslag, allt från våldsamma huliganattacker mot Queerfestivalen i Sarajevo i september till polisbrutaliteten i Moskva och förbudet i ukrainska Mykolayiv mot Regnbågsfestivalen den 16 maj. Det är dock värt att notera att en domstol i Delhi den 2 juli fattade det historiska beslutet att sexuella akter mellan samtyckande vuxna av samma kön inte längre är olagligt. Därmed upphävdes innebörden av paragraf 377, den sodomilag som britterna införde i Indien 1860. Liknade lagar finns ännu kvar i ett drygt 50-tal länder som tillhört det brittiska imperiet – från Malaysia och Kiribati till Uganda.
När festveckan nu börjar i Stockholm kan det vara värt att tänka på vad Mark Chapman, ordförande i Interpride, världsrörelsen för Pride, sade
i sitt tal i Riga den 16 maj:
– Man kan förbjuda en prideparad men man kan inte förbjuda mänskliga rättigheter!