Norrköping framstår som ett belysande exempel på glappet mellan formell och informell makt i kommunpolitiken.
Trots att kommunen uppnådde en jämn könsfördelning inom lokalpolitiken fram till 2001, så upplevde kvinnliga politiker att de saknade verkligt inflytande till följt av att den informella, manliga maktstrukturen förblev intakt.
Den slutsatsen drar Micael Nilsson i avhandlingen Genusregim i förändring: Jämställdhet i kommunalpolitik mellan åren 1970 och 2006.
I det traditionellt socialdemokratiska Norrköping fanns ett informellt nätverk av ”starka män”, såsom ordföranden i kommunstyrelsen och kommundirektören.
– Det var i praktiken ett hierarkiskt patriarkat som styrde. De verkliga besluten fattades i bastun på Centralbadet på fredagskvällarna eller på krogen före IFK Norrköpings hemmamatcher, säger Micael Nilsson till Arbetaren och fortsätter:
– Det fanns också en föreställning om en koppling mellan
politik och förment manliga egenskaper som ansvarstagande, objektivitet, förnuft och förmågan att kunna se till allas bästa.
Men från och med valet 2002 skedde något av en omvälvning. Kvinnorna blev dominerande inom den lokala politiken och kom att styra många nämnder. Det blev också en kvinna som efterträdde den gamle kommundirektören när han gick i pension. Kommunstyrelsen fick dessutom en ny, yngre ordförande vilket enligt Micael Nilsson banade väg för en ny typ av beslutsfattande, byggt på samspel och dialog.
Kommunen har kommit långt med att bryta det informella, manliga maktmonopolet. Men gamla strukturer är sega och föränd-ringen uppskattades långt ifrån av alla.
– Det hördes på sina håll en stor upprördhet över svaga politiker i de intervjuer jag gjorde, både bland män och kvinnor. Det fanns en längtan efter en stark man. Pampen som ideal lever kvar, säger Micael Nilsson.