Det skrämmande med 1990-talets första hälft var inte bara det som utspelade sig i det svenska landskapet: Lasermannen, VAM, morden på John Hron, Peter Karlsson och Gerard Gbeyo. Tyska ortsnamn som Hoyerswerda, Rostock och Solingen där rena pogromer ägde rum mot flyktingar gjorde klart att de svenska dåden bara var en del i ett europeiskt […]
Det skrämmande med 1990-talets första hälft var inte bara det som utspelade sig i det svenska landskapet: Lasermannen, VAM, morden på John Hron, Peter Karlsson och Gerard Gbeyo. Tyska ortsnamn som Hoyerswerda, Rostock och Solingen där rena pogromer ägde rum mot flyktingar gjorde klart att de svenska dåden bara var en del i ett europeiskt pussel av högerextremt våld. Men det riktigt otäcka var att etablerade partier och regeringar runt om i EU, i stället för att utmana det bruna, började anamma ett allt mer flyktingfientligt program för att locka väljare.
Ungefär samtidigt etablerade brittiska Institute of Race Relation, IRR, sin första bevakning av högerextremism och rasism i Europa. Sedan dess har aktivister i Europa, även i Sverige, skickat material och uppdateringar på rasistiska övergrepp och attentat som sammanställts av IRR. Den som sedan starten har lett detta arbete är den kunniga Liz Fekete. Och det är just ifrån 1990-talets början som hon tar avstamp när hon i boken The Suitable Enemy beskriver framväxten i Europa av en ny sorts rasism, xenorasism eller främlingsrasism, en rasism som inte längre baseras på hudfärg.
Hon menar att främlingsrasismen har vuxit fram dels genom en allt aggressivare flyktingpolitik som i princip omöjliggjort legal migration och kriminaliserat migranterna. Dels genom attacker mot det multikulturella samhället och ökade krav på assimilering snarare än integration. Utvecklingen tar alltså sin början långt innan millennieskiftet men i samband med terrorattackerna den 11 september 2001 och lanseringen av ”kriget mot terrorn” lades en högre växel i, samtidigt som måltavlan, jämte asylsökande och migranter, i allt högre utsträckning blev Europas muslimska minoriteter. Men medan effekterna av ”kriget mot terrorn” åtminstone delvis har uppmärksammats så menar Fekete att den andra fronten, den om ”kriget mot flyktingarna” har passerat relativt obemärkt.
A Suitable Enemy är en nödvändig och högaktuell läsning som gör det möjligt att placera den svenska islamofobidiskussionen och flyktingdebatten i ett bredare europeiskt perspektiv. En av dess stora förtjänster är att den går igenom flera parallella händelseförlopp, på EU-nivå och i enskilda medlemsstater. Just därför hade den gott kunnat få bli tjockare (än som
nu knappt 200 sidor).
A Suitable Enemy visar också att Sverigedemokrater, BNP och andra europeiska högerextremister utgör så stort hot just på grund av andra partiers villighet att anta deras agenda. Det största hotet mot de mänskliga rättigheterna inom unionen kommer inte från flankerna, det kommer inifrån, från EU:s egna institutioner, lagar och praxis.
Fekete exemplifierar med EU:s aktuella deportationssystem, i vilket Sverige ivrigt deltar, som i praktiken innebär en grov kränkning av 1951 års flyktingkonvention.
Inom EU kan nu specialchartrade plan (för att inte visa upp bundna, munkavleförsedda flyktingar för andra resenärer) påbörja hemliga flygningar i ett EU-land, mellanlanda i två, tre, fyra andra länder för att hämta ytterligare asylsökande som fått avslag, för att sedan flyga vidare till deportationens slutmål. Rapporter om hur asylsökande blivit utsatta för polishundar och drogats i samband med deportationer gör liknelsen med ”kriget mot terrorn” och de hemliga flygtransporterna i CIA:s regi skrämmande tydlig.
A Suitable Enemy
Racism, Migration and Islamophobia in Europe
Liz Fekete
Pluto press