Den befarade framgången för Europas extremhöger i valet till EU-parlamentet motsvarades inte av någon entydig bild när rösterna hade räknats. I den brokiga floran av fascistiska och högerpopulistiska nationalistpartier fanns det partier som gick kraftigt bakåt. I Belgien backade flamländska fascistpartiet Vlaams Belang med nästan tio procentenheter och får nu bara två mandat. I Polen […]
Den befarade framgången för Europas extremhöger i valet till EU-parlamentet motsvarades inte av någon entydig bild när rösterna hade räknats. I den brokiga floran av fascistiska och högerpopulistiska nationalistpartier fanns det partier som gick kraftigt bakåt. I Belgien backade flamländska fascistpartiet Vlaams Belang med nästan tio procentenheter och får nu bara två mandat. I Polen förlorade den högerextrema regeringen valet 2007 och LPR, Polska familjers förbund, som vid valet till EU-parlamentet 2004 blev näst största parti med tio mandat, har i det närmaste försvunnit från politiken. Det polska partiet PiS, Partiet för lag och rättvisa, har genom Lech Kaczyƒski presidentposten i Polen. Partiet ökade nu från sju till 16 mandat och därmed kommer den EU-hatande och homofobiska polska extremhögern, med inslag av antisemitism, ha en fortsatt stark position i Europaparlamentet.
I Lettland gick LNNK, partiet för fosterlandet och frihet, tillbaka från 29 procent till 7,5 procent och lyckades bara behålla ett av fyra mandat.
I en rad länder kunde dock extremhögern notera stora framgångar. Den brittiska fascismen har nått sin starkaste position sedan Oswald Mosleys storhetstid på 1930-talet genom att BNP tog två mandat. I Ungern fick det nya fascistpartiet Jobbik 15 procent och tre mandat. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot ungrarna och kraven på ett återupprättande av Storungern och kamp mot ”zigenarkriminalitet” har gett väljarstöd. Partiets paramilitära gren, Ungerska gardet, paraderar på gatorna och gör ingen hemlighet av att de ser sig som arvtagare till pilkorsrörelsen, de ungerska nazisterna som i andra världskrigets slut hade makten i Budapest.
I Bulgarien fick Ataka, ett antiturkiskt och antisemitiskt parti 11 procent och två mandat medan det storrumänska partiet PRM fick två mandat i Rumänien. De grekiska fascisterna i Laos, folklig ortodox samling, fick 7 procent och ökade från ett till två mandat.
Även i Nederländerna, Danmark, Österrike, Slovakien, Frankrike, Finland och Italien har väljarna röstat fram ett antal fascister och nationalistiska populister. Det gemensamma draget hos den europeiska extremhögern är EU-motståndet, nej till turkiskt medlemskap i unionen, skepsis eller öppet hat mot muslimer och i vissa fall antisemitism och förakt för romer.
I den franska dokumentären Det våras för extremhögern, som nyligen visades i SVT, framgick också tydligt att det finns ett starkt inslag av fascistisk revansch för nederlaget 1945 i extremhögerns grumliga vatten. Det är ingen tillfällighet att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi hävdar att Benito Mussolini skickade folk ”på semester” samtidigt som hans parti slås ihop med Mussolinis arvtagare i Nationella alliansen.
Moderaternas vägran att svara på frågor om partiets EU-samarbete med Berlusconi (se Arbetaren 20/2009) är beklämmande. Det brittiska konservativa partiet är också inne på en farlig väg när man nu vill alliera sig med PiS i Polen för att bilda en ny EU-skeptisk grupp i Bryssel. Inför valet uppmanade Tories britter bosatta i Spanien att rösta på Alternativa Espãnola, ett litet fascistparti med Blas Piñar, övervintrande falangist från Francos dagar, bakom kulisserna.
De etablerade borgerliga partierna har nu ett stort ansvar för om extremhögern också ska få ett politiskt inflytande. Danmark är ett exempel på en borgerlig kapitulationspolitik som förskräcker.