På söndag är det val till EU-parlamentet. Från borgerliga Sydsvenskan till Arbetaren har ledarssidorna varit samstämmiga: Gå och rösta. I några avseenden tycks medierna ha varit mer engagerade än de kandiderande partierna. I lördags skrev exempelvis Anna Dahlberg i Expressen att ”EU-valet svänger”. I Aftonbladet gick Helle Klein steget längre och talade om ”EU-valrörelse i […]
På söndag är det val till EU-parlamentet. Från borgerliga Sydsvenskan till Arbetaren har ledarssidorna varit samstämmiga: Gå och rösta. I några avseenden tycks medierna ha varit mer engagerade än de kandiderande partierna. I lördags skrev exempelvis Anna Dahlberg i Expressen att ”EU-valet svänger”. I Aftonbladet gick Helle Klein steget längre och talade om ”EU-valrörelse i hänryckning”. Det är väl kanske att ta i, även om miljöpartisten Carl Schlyter fullkomligt brinner av iver när han håvar upp framtidens glödlampa ur fickan i Svt:s EU-debatt.
Inte heller ska man överskatta de traditionella mediernas betydelse vare sig när det gäller att få folk att rösta eller välja parti. Det visade Junilistan i förra parlamentsvalet och det visade Gudrun Schyman som seglade upp som fjärde namn i förtroendetoppen i pr-byrån Westanders opinionsundersökning i veckan. Detta trots att hon fört personvalskampanj i närmast total medieskugga.
Däremot kan man inte underskatta allvaret i söndagens EU-parlamentsval. Med ett medieetablissemang som utestänger alla politiska uppstickare för att slippa konfrontera Sverigedemokraterna blir viktiga frågor hängande i luften. Detsamma händer i EU-parlamentet om inte goda krafter går och röstar.
Med rötter i 1980-talets anarkiströrelse har jag aldrig varit någon parlamentarist. Tvärtom har jag både bränt och sålt röstsedlar under spektakulära former.
Ett år röstade jag på alternativet ”Tomma stolar” vars syfte var att sätta ljus på bristande skillnader hos de etablerade partierna. Det känns som en avlägsen tid. Tomma stolar upphörde mer eller mindre att existera när Valmyndigheten, till Arbetarens förtret, slutade redovisa små grupper av proteströstare på 90-talet. På den tiden körde Arbetaren ”hela listan” med allt från ”Bränn skiten nu” till ”Syndikalism genast”. Varje röst redovisades plikttroget och tog halva tidningen i anspråk.
Googlar man ”tomma stolar” i dag hittar man paradoxalt nog Sverigedemokraterna som efter förra valet inte förmådde tillsätta flertalet av de platser de vunnit i kommunala val runtom i landet. Paradoxalt, i avseendet att jag sökte på en gammal protestform som omedelbart ledde fram till dagens: år 2009 är det att gå till valurnan.
Ju färre som röstar, desto färre röster krävs för att komma in i parlamentet. Sverige har 18 platser oavsett hur många som röstar. Så enkel är matematiken.
Det är bara den så kallade folkrörelsen ”Nej till EU” som på sin hemsida uppmanar till röstskolk med den motstridiga motiveringen att EU bestämmer allt mer. Detta trots att facit från förra EU-parlamentsvalet visade att just röstskolk från EU-kritisk arbetarrörelse gjorde att Sverige i huvudsak skickade borgerliga, eller för all del socialdemokratiska, EU-förespråkare till Bryssel.
I dag vet vi – ju mer skeptisk man har varit till EU, desto större anledning att gå och rösta.
Exempelvis har den nationalistiska gruppen UEN i dag fler ledamöter (44) än den samlade vänstern (41). Att lägga sig på sofflocket och lita till att irländarna återigen ska lyckas folkomrösta ned det så kallade Lissabonfördraget är att underskatta både EU-apparatens självbevarande drift och de obehagliga nationalist-iska krafter som gror runt om i hela Europa. Träder Lissabonfördraget i kraft kommer dessutom mer makt att hamna i just EU-parlamentet.
Ledarkrönika