Den svenska arbetarlitteraturen lever. Maria Hamberg och Mats Berggren är fordonsindustrins arbetarberättare, David Ericsson åkeribranschens, Ove Allansson sjöfolkets, Aino Trosell varvens och städbranschens, Lena Kallenberg krogens, Johan Jönson vårdens. För att nämna några.
Förutom novellisten Per Forslund har dock byggarbetarna mig veterligt inte haft någon författarrepresentant på senare år. Därför är det synd att Micke Evhammar inte jobbat igenom sin romandebut Thick as a brick mer.
I sina bästa stunder får han mig att tänka på arbetardiktarikonen Stig Sjödin. Det är när Evhammar beskriver den grå ensamheten, värken i händer och midja, pillren som lindrar lite och blivit en del av livet efter decenniers byggarbete, barnen som inte längre behöver huvudpersonen Leo, sonen som läser på KTH och föraktar fadern. En modern version av Sjödins dikt ”Bandvalsaren”.
Evhammar berättar yrkesstolt och detaljerat om glädjen i att behärska byggnadssmedens hantverk och verktyg. Arbetaren är inte bara en förbrukningsartikel, ett förtvinat offer. Inte bara någon för frun att visa upp så länge det är vänsterchict, inte bara någon villagrannarna vänder sig till med trasiga barncyklar eller svärföräldrarna med ett vedbodtak. Gubbarna på bygget har nyanser.
Mitt i ordlösheten och tomheten i denna mansvärld kan hårda diskussioner om rasism, litteratur och politik gnistra till. Lika levande är hatkärleken till uppväxtförorten Farsta, där vännen Mocka knarkade ihjäl sig och varifrån Leo alltid längtade tills han lämnade den. Sedan är det ständigt dit han söker sig tillbaka.
Evhammar tar också upp hur relationen mellan en man och en kvinna påverkas av att vara första generationen i släkten där kvinnor gör karriär och män tar hand om barnen. Tyvärr slår det över mer i gubbgnäll än i något tankeväckande.
Thick as a brick håller heller inte hela vägen berättartekniskt. Det koncentrerade och fräscha språket vattnats ur efter halva boken. Evhammar slutar lita på läsaren och mördar undertexten med övertydligheter, adjektiv och långrandiga förklaringar. Det hjälper inte att det tar sig igen mot slutet.
Jag hoppas det här är barnsjukdomar och att Evhammar fortsätter berätta från byggarbetarvärlden. Att han river klagosångsmuren och rullar dit en skottkärra berättarglädje i stället. Den här bokens början och slut skvallrar som sagt om att det borde gå.
Thick as a brick
Micke Evhammar
Ordfront