Runt kvinnodagen brukar det hända saker på våra scener och i Stockholm har det gjort det med besked. Noomi Rapace, som för närvarande triumferar som Lisbeth Salander på bioduken i Män som hatar kvinnor, gör en mästerlig gestaltning av en nutida Medea på Dramaten. Vem orkar med en gammal grek till?, kan jag ibland undra när vi i publiken ska titta på när Medea än en gång tar livet av sina barn. Jag ändrar mig dock så fort jag tänker på Suzanne Ostens och Per Lysanders skilsmässopjäs Medeas barn som var en omskrivning av Euripides Medea på 1970-talet. Nu har författaren och dramatikern Sara Stridsberg skrivit Medealand, en 2000-talsvariant av det urgamla dramat om en sviken kvinnas vrede och hämnd. Och det slår gnistor på scenen, må ni tro!
Från Dramaten kan publiken flytta sig till Stadsteatern och se Monsterkabinettet, skriven av Malin Axelsson och regisserad av Sara Giese. Här öppnas Pandoras ask och ut stiger Medusa, Lulu, Judit, världshistoriens alla horor, tjejerna hemmavid och fler därtill, alla med uppdraget att hämnas på manssamhället. Och inte nog med detta. På Kulturhuset presenterade performanceartisten Charlotte Engelke häromhelgen tillsammans med specialinbjudna artister, konstnärer och dansare sin gestaltning av Wagners starka operakvinnor. Här hade kvinnorna inte endast stora röster utan de ville också ta plats och vara gudomligt gudinnelika. Inga små gester här inte. Det var storslaget, divigt och utrymmeskrävande.
Den som vill njuta av opera utanför performancekonsten kan bege sig till Kungliga Operan för att se en högdramatisk version av Verdis Macbeth. Om Medea är en klassisk monsterkvinna vad är då inte Lady Macbeth, denna blodtörstiga mörderska? I Lena Nordins gestaltning är hon inte galen utan förförisk och det kan nog bero på regissören Vilppu Kiljunens val av tolkningsperspektiv. Publiken ska känna sig delaktig i Lady Macbeths känslor, inte betrakta händelserna utifrån. Då blir hon begriplig för en nutida åskådare.
Om någon nu händelsevis fått nog av alla klassiska monsterkvinnor är det möjligt att se politisk opera på Folkoperan där regissören Farnaz Arbabi tagit sig an Gian Carlo Menottis opera Konsuln, en berättelse om att söka asyl. Arbabi, som bland annat regisserat Utvandrarna, gör här operadebut och deltar genom sin uppsättning i den infekterade asyldebatt som bland annat Moderaternas olika utspel i frågan varit orsaken till. I Arbabis uppsättning finns både patos och analys.
Om allt detta inte skulle räcka så kan ni alltid titta in på Stadsteatern och se Bitterfittan för att få kraft och uppmuntran. Tänk vad kvinnor kan. Föda barn, hämnas och mörda med samma varma hand. Ja, jösses flickor! Vad annat kan jag säga nu när det formligen exploderar av rosenrasande och stundtals även glada kvinnor på scenen? Lyckan är inget att eftersträva, tyckte Simone de Beauvoir, medan friheten är det. Ös på allt ni orkar!


