Genderbrillorna svider i ögonen: tv-tablåer, spalter, löner, omvärld och disk. Arbetsmarknad, rättsväsende, vårdapparat och miljö. Bilen. Krigen. Konsten att döda ett barn. Våldet. Sexualiteten. Socialförsäkringarna, facken, partierna, finansborgarrådet och kemtvätten. Alkoholen, tabletterna. Barnen, föräldrarna, lössen och katetern. Mänskligheten. Familjen. Allt detta skulle vi behöva se skärskådat med just genusglasögon i de stora medierna. Men läget […]
Genderbrillorna svider i ögonen: tv-tablåer, spalter, löner, omvärld och disk. Arbetsmarknad, rättsväsende, vårdapparat och miljö. Bilen. Krigen. Konsten att döda ett barn. Våldet. Sexualiteten. Socialförsäkringarna, facken, partierna, finansborgarrådet och kemtvätten. Alkoholen, tabletterna. Barnen, föräldrarna, lössen och katetern. Mänskligheten. Familjen.
Allt detta skulle vi behöva se skärskådat med just genusglasögon i de stora medierna. Men läget är spänt och porten är stängd. I I huvudet på en mamma är alla köttbullar handtrillade och den som kommer dragandes med färdiggjorda sätter inte sin fot hemma hos Hanne Kjöller (Dagens Nyheter).
Blickar man in i den inomfeministiska sfären däremot, kan man röras till tårar över briljans, trätor, tjyvnyp och nyanser. Tidskriften Arena upplåter i sitt senaste nummer ett rejält utrymme åt en enkät till 22 feminister på temat ”Var är feminismen?” och svarar därmed på sin egen fråga. Greppet är sällsynt i dessa dagar – några breder ut sig – och tillåts göra det. Urvalet är genomtänkt och fram träder en röd tråd som i bästa fall kommer att uppfattas av fler än de genuint intresserade.
Det är befriande – inte bara för att viktiga frågor vaskas fram för framtiden, utan också för den bild som träder fram av att den feministiska debatten och kampen i högsta grad är levande. Den lever i den myriad av små sociala fora som i stort sett alla i enkäten hänvisar till.
De finns, de ökar och de fyller sin funktion, även om själva samtalet mellan öarna uteblir. Och det räcker inte! Båda fora behövs – det egna rummet och det gemensamma. Inte minst om man ska komma åt det gigantiska kunskapsunderskott som Gudrun Schyman lyfter fram i enkäten och som fortfarande genomsyrar vårt samhälle trots mängder av utredningar, böcker och siffror som producerats de senaste åren.
I veckan är det tio år sedan Arbetaren könsbalanserades och nr 9/1999 bytte namn till Arbeterskan för att manifestera detta. Könsbalanseringen byggde just på den enkla principen: Båda fora behövs. Det integrerade, eller som vi säger på Gertrud Åströms utpräglade jämtska, det jämtegrerade och det specialiserade. Det var också den gemensamma slutsatsen när utredningen om kvinnors organisering (2004) samlade feministiska företrädare för samtliga svenska partier: Ingen strategi hade fungerat i längden, varken den med särskilda kvinnoförbund som Centern eller Socialdemokraterna anammat, eller den utan som Vänsterpartiet eller Moderaterna förespråkat.
Samtliga politiska företrädare beskrev en ständig kamp om utrymme vid sidan av att driva själva frågan. Ytterligare ett dubbelarbete, vid sidan av det andra. Att adderas till de många perspektiv en intersektionalistisk feminist håller i luften samtidigt och i bästa fall sedan multipliceras med livets alla arenor. Det är därför utrymmet – rummet – blir så viktigt. Och omvänt, ett enkelt sätt att sänka feministisk organisering är att minska tillträdet till det gemensamma utrymmet. Det är old news för arbetarrörelsen – att man behöver egna arenor i det offentliga – så old att man tycks ha glömt bort det.
Men Arena kom ihåg, tog saken i egna händer, och har många spännande trådar att spinna vidare på. Och Arbeterskan fyller tio år i år och känner man sig missmodig kan man alltid tänka på det: Det gick för Arbetaren. Arbeterskan lever. Leve Arbeterskan.