Söndagen den 7 juni är det val till EU-parlamentet. Det är tredje gången sedan EU-inträdet 1995 och intresset tycks alltjämt lågt. Vid förra EU-parlamentsvalet låg Sverige i den absoluta botten vad gäller valdeltagandet bland EU-länderna. Endast 37,9 procent deltog i valet och det var en knapp minskning jämfört med valet 1999. Bara ett fåtal länder […]
Söndagen den 7 juni är det val till EU-parlamentet. Det är tredje gången sedan EU-inträdet 1995 och intresset tycks alltjämt lågt. Vid förra EU-parlamentsvalet låg Sverige i den absoluta botten vad gäller valdeltagandet bland EU-länderna. Endast 37,9 procent deltog i valet och det var en knapp minskning jämfört med valet 1999. Bara ett fåtal länder hade lägre valdeltagande och samtliga av dessa genomförde sitt första EU-parlamentsval.
EU-parlamentsvalet 2004 handlade fortfarande om huruvida Sverige skulle vara med i EU eller inte och hur de inhemska opinionerna skulle hanteras eller tystas ner i de egna partierna. Frågan är vad valet ska handla om i sommar?
Det kan tyckas som ett pseudoproblem, men frågan rymmer både grynnor och skär av vilka många börjar på nation och slutar på abort. Frågan är helt enkelt om man återigen kan lämna walkover bara för att än en gång få säga nej i en folkomröstning som genomfördes 1994.
Svaret måste bli nej. Valdeltagandet måste omfatta fler än bara kristdemokrater, folkpartister och sverigedemokrater.
Valet till EU-parlamentet i juni viktigt. Inte bara för att det är det mest ”federala” inslaget i EU-apparaten (nej, jag gör mig inga illusioner) och därmed hyser den största demokratiska potentialen, utan också för att det är en arena där man ständigt kan hålla sig uppdaterad vad gäller nationalismen och den kristna högerpopulismens utbredning i Europa – och bemöta den. Dessutom handlar det om pengar.
Inför EU-omröstningen 1994 var JA-sidans kanske tyngst vägande argument att man trodde sig få en möjlighet att exportera sociala och politiska landvinningar som jämställdhetslagstiftning, arbetsmarknadslagstiftning eller för all del alkoholpolitik till övriga Europa. I dag vet vi hur det har gått med den saken: arbetsmarknadslagstiftningen hänger på en skör tråd och alkoholen flödar över landets alla gränser. Och visserligen sneglar andra EU-länder på den svenska ”torsklagen”, men på hemmaplan backar vi på jämställdhetsområdet.
Däremot ser vi hur den kristna sunkhögern kryper allt närmre in på knutarna för att söka gå samman med den inhemska. Det visade på ett alldeles föredömligt sett det internationellt uppmärksammade inslaget i Uppdrag granskning häromveckan, där reportern Ali Fegan konfronterade den katolska utbrytarsekten S:t Pius X med dess uttalade förintelseförenekelse.
Det är knappast EU:s fel. Däremot blir det fåfängt att ge upp platser till just kristdemokrater, folkpartister och moderater bara för att deras väljare var mer positiva till EU när det begav sig 1994.
Med mycket god vilja kan man se EU-parlamentet som ett mer utomparlamentariskt inslag i EU-byråkratin. I alla fall utnyttjas det redan så av den europeiska ultrahögern som genom parlamentet fått en chans att träffas över gränserna och formera sig.
Därför måste alla goda krafter inte bara rösta, utan även mobilisera. Och hoppas på att de aktuella partierna är mogna uppgiften – trots inre slitningar.
Ledarkrönika