Antirasistisk backlash

Moderaternas förslag om ett ”invandrarkontrakt” är bara det senaste exemplet på högerregeringens diskrimineringspolitik – en rasism vars viktigaste funktion är att garantera kapitalets makt på arbetsmarknaden. Det är dags att börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster, skriver bland andra Irene Molina från Antirasistiska akademin.

Fredrik Reinfeldts regering för en allt hårdare anti-invandrarpolitik, medan oppositionen med få undantag tiger. På kort tid har vi fått flera oroväckande nyheter. Mest omdebatterat är förslaget om ett kontrakt som invandrare ska skriva på där de förklarar att de känner till och accepterar svenska regler och lagar vid ankomsten till Sverige. ”Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare”, säger moderaten Per Schlingmann till Ekot (23 november). Flera har redan hunnit kommentera detta klart diskriminerande förslag som naturligtvis faller på sin absurditet och orimlighet.

I ett annat inlägg på DN Debatt 24 november kritiserar moderaternas arbetsgrupp ”Integration och arbete” partiets egen integrationspolitik och konstaterar att allt har blivit sämre. Samtidigt lyfts arbetet mot det så kallade hedersrelaterade våldet upp som den enda lyckade insatsen. Det ”hedersrelaterade” våldet har efter en omsorgsfull satsning från maktens korridorer (även under Perssons regeringstid) systematiskt etablerats som den högsta ”kulturskillnaden” mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Det har inneburit en backlash både för den antirasistiska och för den feministiska rörelsen.

Allt detta kan ses som fortsättningen på en redan välkänd – men alltmer aggressiv – politik som direkt eller indirekt försämrar invandrarnas villkor: nedläggningen av Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet, försämrade regler för anslutning till a-kassan samt för Komvux-utbildning.

För att fullt förstå den borgerliga regeringens agenda bör vi tänka på hur olika maktmekanismer interagerar. Det finns en röd tråd i regeringens integrationspolitik som retoriskt hänvisar till arbetskraft och arbetsmarknad, och som leder tankarna till diskussionen om en reservarmé som kapitalisterna – i dag ”marknaden” – behöver för att upprätthålla sin makt över arbetarna och deras organisationer. En makt som krävs för att kapitalet (eller marknaden) ska kunna tillfredsställa sin oändliga törst efter profit.

Sverige har behov av arbetskraft i både industrin och tjänstesektorn och invandringen ser ut att vara det enklaste och snabbaste sättet att skaffa den. Men vi befinner oss i en ny epok där arbetsrätten, arbets- och lönevillkoren samt villkoren för fackföreningsrörelsen försämras. Den invandrade arbetskraften används som syndabock och genom den har länge en andra kategori arbetstagare skapats. Det är här rasismen spelar sin viktiga roll.

Utnyttjandet av en underliggande vardagsrasism som lyfter upp kulturella skillnader har blivit en viktig reglerande faktor på arbetsmarknaden. Det finns en etnisk eller rashierarkisk uppdelning inom arbetslivet, även i fackföreningarna, och tendensen är på frammarsch.

Medan den antirasistiska rörelsen kämpar för att papperslösa människor som utnyttjas av svenska arbetsgivare ska få fulla rättigheter i samhället, verkar de styrande makterna vilja att den skyddslöshet som papperslösa lever under ska gälla för alla, med början i den invandrade arbetskraften.

Det exemplifieras av Lavaldomen, som fastställde att det är fritt fram för arbetsgivare i Sverige att betala lägre löner till utländska arbetare (inom EU) och gå ifrån kollektivavtal.

Även vid sidan av arbetsmarknadsomvandlingen har högerstyret inneburit en backlash för kampen mot rasism och diskriminering. Framförallt i form av ett skifte i maktspråket där invandrarna själva återigen görs till problemet. ”De” är patriarkaliska, förtryckande mot sig själva, vill inte integreras, vill inte ta seden dit de kommer. På ”dem” ska det ställas krav och fastställas skyldigheter, etc. ”Vi” måste kunna tala klarspråk, lyfta på locket, ställa krav och så vidare. Själva diskrimineringen har lämnats utanför debatten, inget har gjorts för att undanröja hinder för invandrare på vare sig arbets- eller bostadsmarknaden.

Sverige befinner sig i en allvarlig retrotrend, en tillbakagång till 1980-talet när det gäller integrationspolitik och retorik. Den antirasistiska rörelsen och den politiska oppositionen måste vakna till liv och snarast förhindra att högern tar över tolkningsföreträdet för integrations- och invandringsfrågan.

Invandrade personer och antirasister i allmänhet är en viktig del av väljarkåren. Varför ge vår röst till partier som antingen aktivt agerar emot våra barns framtid i Sverige? Eller till partier som trots att de har makt att påverka väljer ett tyst medgivande?

Det är kanske vi från den antirasistiska rörelsen som ska börja ställa krav på politiker om de vill ha våra röster.

Skribenter:
Irene Molina, ordförande för Antirasistiska akademin, tillsammans med Adrian Groglopo, Anders Neergaard, Anna Bredström, Babak Rahimi, Carina Tigervall, Carmen Blanco-Valer, Danjel Nam, Dina Avrahami, Katarina Mattsson, Kerstin Sandell, Lena Sawyer, Margaret Gärding, Paula Mulinari, Paula Mählck, René León, Sabine Grüber, Tobias Hübinette, Ulrika Schmauch, Urban Ericsson, Wuokko Knocke, Yael Feiler.