Alliansen har ”firat” halvtid vid sidan av en global finanskris som i mångt och mycket satt egna tillkortakommanden i skuggan. I stället har alliansen fått spela ut enbart klädda kort: Odell, Borg och Reinfeldt. Alla har de fått svara på upprepade frågor om rikets soliditet. Svaren är givna och ska skydda från yttre hot. Färska […]
Alliansen har ”firat” halvtid vid sidan av en global finanskris som i mångt och mycket satt egna tillkortakommanden i skuggan. I stället har alliansen fått spela ut enbart klädda kort: Odell, Borg och Reinfeldt. Alla har de fått svara på upprepade frågor om rikets soliditet. Svaren är givna och ska skydda från yttre hot.
Färska opinionsmätningar visar att alliansen har vunnit i popularitet på kristiderna och de direktsända tevesändningarna. De knappar in, främst vad gäller synen på regeringsduglighet i jämförelse med den i övrigt överlägsna oppositionen. Kriser och krig – svettigt för den politiska klassen, javisst – men det tar fokus från en rad tråkigheter som annars hade varit den politiska vardagen.
Och trots den nyss avslutade ”superveckan”, med inte mindre än tre partiledardebatter i media och en i riksdagen, tar sig diskussionerna inte bortom den politiska retoriken. Den fastnar på det politiska spelet.
Eller är det någon som minns vad Sahlin, Wetterstrand och Eriksson hade att säga när de klev av det miljövänliga tåget i Göteborg förra veckan?
Och visst kan man glädjas åt fyra närgångna politiska biografier – eller till och med en pjäs om Fredrik Reinfeldt med Johan Rabeus i huvudrollen.
Visst kan man reta upp sig och analysera vad som slog slint hos Mona Sahlin när hon gjorde självmål i samarbetsfrågan för några veckor sedan, problemet är bara att samtidigt pågår demoleringen ute i de offentligfinansierade verksamheterna i det alliansledda Sverige.
Och inget tyder på att regeringen slår av på farten. Nästa område till rakning är primärvården i Sverige. Här ska privatiseras innan det är för sent. För sent är på andra sidan valet 2010.
Det är just denna inställning, denna obändliga exekutivitet och ovilja till konsekvensanalys, som är utmärkande för alliansregeringen.
Den beter sig som konsulterna från 1980-talet och verkar i ärlighetens namn mer intresserade av att bomba sönder vägen tillbaka än att någonsin bli återvalda. Inte heller några klassiska drag av regeringspopulism kan man skönja.
Grupperna som i budget efter budget får hinkvis med avdrag och bidrag sköljda över sin redan tillfredsställande privatekonomi har varken bett om dem eller tycks vilja belöna regeringen ens med en liten röst i en opinionsundersökning. Många, inte bara rödgröna, förstår att det är nationalekonomiskt oförsvarbart att skapa så stora klyftor i samhället. Och de som varken är lån- eller löntagare vet ju vid det här laget hur landskapet kommer att se ut när konsulterna har bombat sönder resterna av folkhemmet. Utbyggnaden av utanförskapet pågår för fullt och löften om små återställare på 3 procent i a-kassan känns både löjliga och hånfulla.
I sanningens namn är det ett i många delar nytt samhälle som måste vaskas fram av oppositionen. För detta måste de politiska företrädarna lämna arenan för det politiska lustspelet och bege sig ut i det skrämmande utanförskapet. Lyssna till gräsrots- och frivilligorganisationerna. Lyssna till aktivisterna, gå vägen förbi centralorganisationerna och lyssna på vårdupproret, lyssna på de sjukskrivna eller deras läkare.
Sluta försök vara gladare eller snyggare. Det finns ingenting att vara glad för, mer än att alliansen
hellre fortsätter på inslagen linje än behåller regeringsmakten. Vi är inte vana vid det, men så verkar det.