Radar

Utan mediekritik stannar rörelsen

Visst finns spridda skurar av mediekritik. Men överlag är aktivisters förhållande till medierna snarlik makteliternas: De ses som ett verktyg för att få ut rörelsernas budskap. Maria Jacobson ger sin syn på varför mediekritik borde vara lika en självklar del av sociala rörelsers arbete i Sverige som i Sydafrika och USA.

Medieaktivism har i Sverige inte tagit fart som folklig social rörelse. Den finns i periferin av andra verksamheter och som något enskilda aktörer driver, men det saknas en större mobilisering kring att förändra det svenska medielandskapet. På andra håll, till exempel i Sydafrika, ser det annorlunda ut. Där anses en förändring av medierna vara central i arbetet för social rättvisa och demokratisering.

Personligen satte jag ett visst hopp till att en bredare mediekritisk rörelse skulle ta form under 2001. Inför det som kom att kallas Göteborgshändelserna mobiliserade flera aktörer, bland andra Indymedia, för att få ut annan nyhetsrapportering än den traditionella. Och efter toppmötet var kritiken från många av dem som deltog i manifestationer, möten och demonstrationer, massiv mot mainstream-medierna. Under hela hösten 2001 samarbetade Ordfront, Indymedia och Allt är Möjligt om initiativet DiskuterBar, i Göteborg, där en hel del bearbetning skedde av vad som hänt i juni och mediernas roll. Mediekritiker som bland andra Dan Josefsson kom fram och lyfte frågan på ett nationellt plan, till viss del säkert framburna av föregångare som Maria-Pia Boëthius, Johan Ehrenberg och Ira Mallik. Det tycktes finnas ett underlag för en rörelse…

… men så blev det inte. Inte för att mediekritik och aktivism saknades, det fanns aktörer på området men de agerade inte kollektivt med gemensamma mål eller medel.

En social rörelse består av ett komplext system av organisationer, nätverk och kollektiva handlingar i vardagen. Som aktuellt exempel kan nämnas klimatrörelsen. En rörelse kan uppstå av olika skäl. Enligt Karl Marx i Kommunistiska manifestet är en social konflikt avgörande. Senare teoretiker har kommit fram till att en konflikt, eller ett missnöje, inte alltid räcker för att mobilisera och efterhand har andra faktorer identifierats som viktiga för att en rörelse ska bildas. Politiska möjlighetsstrukturer, organisering, alliansstrukturer och ”framing”-processer är exempel. Framing innebär att det kollektiva agerandet föregås av en slags gemensam tolkning av vad man vill förändra.

Ett exempel på en politisk möjlighet för feministiska mediekritiker var Pekingplattformen, som antogs 1995 vid FN:s fjärde kvinnokonferens. Då identifierades medierna som en nyckelfaktor i arbetet för kvinnors rättigheter och jämställdhet, vilket placerade ämnet i människorättsområdet. Pekingplattformen är en bilaga till kvinnokonventionen och i länder där den har starkare ställning, exempelvis Sydafrika, har också medieavsnittet framgångsrikt definierats som en rättighetsfråga. I Sverige väger dock inte Pekingplattformen särskilt tungt och mänskliga rättigheter generellt är inom landet sällan en uppmärksammad fråga.

Det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt, där jag själv är aktiv, har framför allt haft en gemenskapskänsla med den internationella mediekritiska rörelsen. Våra främsta inspiratörer fanns på 1990-talet i USA och ett flertal gånger var jag där för att studera hur de gjorde. Där fanns en mångfald av organisationer och aktivistgrupper som ägnade sig åt olika frågor. Där fanns feministisk medieaktivism, liknande vår egen, där fanns systematisk kritik av mainstream-journalistik, av våldsskildringar och konsumtionskultur med mera. Det fanns allianser och paraplyorganisationer. Gemensamma mål var att förändra systemet med den starka ägarkoncentrationen, mediernas innehåll och att skapa möjligheter för annan kommunikation.

På årets bokmässa växlade jag några ord med Susan Faludi och frågade henne hur den mediekritiska rörelsen i USA ser ut i dag. Hon svarade att efter ”nine-eleven” har den mattats och tystnat. Hennes senaste bok Den amerikanska mardrömmen, Bakhållet mot kvinnorna behandlar bland annat hur medierna medverkat till en återgång till traditionellt könsrollstänkande efter den 11 september 2001. Det var alltså samma höst jag trodde mig se tecken till ett embryo till mediekritisk rörelse i Sverige. Frågan, som jag inte har svar på, är om 11 september innebar att mediekritiken, också i Sverige, kom i skymundan till förmån för andra viktiga frågor?

Ien del akademiska verk om teorier kring rörelser beskrivs medierna ofta som hinder för sociala rörelser. Analyser konstaterar att det framför allt är makteliten som kommer till tals och att det är privilegierade gruppers och klassers frågor som i huvudsak dryftas. Kvinnor och minoriteter är systematiskt underrepresenterade, liksom bevakning av frågor som rör dessa grupper, till exempel mänskliga rättigheter. Mediernas skildringar av människor är ofta stereotypa och i vissa fall också stigmatiserande. Mediebudskap verkar normerande på ungefär samma sätt som exempelvis lagstiftning, de styr/driver konsumtionsmönster, genusformering och normalitetsorganisering (med detta egenhändigt uppfunna ord menar jag att medierna i hög utsträckning anger vad som anses ”normalt” och ”avvikande” i samhället.)

En logisk slutsats av kritiken skulle kunna vara att medierna behöver förändras. Men i stället finns en betoning på hur medierna kan användas, en slags instrumentell syn. Medierna ses som verktyg för att få ut rörelsers budskap, ungefär på samma sätt som makteliter använder medierna.

Philip M Napoli, medieprofessor på Fordham University i Bronx, New York, gjorde 2007 en sammanställning av forskning kring medieaktivism, framför allt i USA men även internationellt. Hans slutsats är att medieaktivismen inte för en tynande tillvaro, utan delvis fått ny skjuts efter 11 september. Däremot finner han att det är först på senare år som medieaktivism kommit att betraktas som social rörelse. Tidigare har den snarare setts som underordnad verksamhet i andra breda rörelser, exempelvis medborgarrättsrörelsen, fackföreningrörelsen, fredsrörelsen och kvinnorättsrörelsen. Inte sällan mynnar olika rörelsers mediekritik ut i att de skapar egna medier, till exempel tidningar, som bevakar samhället ur andra vinklar än mainstream-mediernas gängse.

Napoli menar att den mediekritiska rörelsen är osammanhängande och har en mångfald av utgångspunkter och tolkningsperspektiv. Medieaktivismen kan exempelvis tolkas som en yttrande- och tryckfrihetsfråga, en demokratiseringsfråga, en rättighetsfråga, en fråga om kultur- och konsumtionsklimat eller om medial rättvisa. Med så många infallsvinklar är det en pedagogisk utmaning att göra en rörelse begriplig.

ISydafrika och södra Afrika har man lyckats mobilisera kring en gemensam nämnare, oavsett vilket perspektiv man i övrigt lägger på medierna. Medierna ses som delaktiga i och ansvariga för samhällsutveckling och demokratisering. Man betraktar medierna som en maktarena som präglar såväl politiskt och samhälleligt beslutsfattande som normerande för medborgares individuella värdegrund, beteenden och beslutsfattande. Visserligen är medierna en symbolisk arena men den har stor återverkan på de facto-förhållanden. Man kan inte se medierna som en fristående, fiktiv eller neutral sfär i något samhälle utan de måste inkluderas i all annan ideologi- och maktanalys. Därmed är medierna en aktör i samhälleliga skeenden. Som jag tolkar det kombineras en instrumentell mediesyn med en förändringssyn. Genus och jämställdhet är starka fokus men också främlingsfientlighet, och barns rättigheter.

Det är intressant att konstatera att Sydafrika under en relativt kort tid lyckats mobilisera en livaktig medieaktivistisk rörelse – samtidigt som många andra länder inte gjort det. En förklaring är att sydafrikanska medier har genomgått en viss demokratisering i och med att landet ”gjort upp” med apartheid. Det betyder att det kan finnas lyhördhet och mottaglighet inom medierna. En ytterligare förklaring kan vara mobilisering genom nätverkande och samarbete, där man har stor erfarenhet att falla tillbaka på. Sist men inte minst står man inför liv och död på ett högst konkret sätt genom hiv/aids, en kris som tvingar fram ett kollektivt ansvar.

Nu står hela världen inför liv och död i relation till klimatförändringarna. Frågan är om det också kan innebära inte bara en mer kritisk blick på medierna – utan också att en mediekritisk rörelse formeras i de delar av världen där den är svag i dag.

Maria Jacobson är frilansjournalist,
aktiv i det feministiska mediekritiska nätverket Allt är möjligt

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga