2002 gjorde BBC en dryg timmes dokumentär Baader-Meinhof – In love with terror om Baader-Meinhof/RAF-gängets historia, framfart och slutliga öde, med tre döda unga människor i fängelse. Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan Carl Raspe följde den 18 oktober 1977 efter Ulrike Meinhof, som hittats hängd i sin cell halvtannat år tidigare. Baader-Meinhof Komplex, som har svensk premiär i nästa vecka har i dramatiserad form utökat tiden med mer än en och en halv timme, med porträttlika gestaltningar av Meinhof & co, deras offer och förföljare. Det har blivit en spännande och på sina håll lätt gripande gangsterhistoria, lite i stil med Bonnie and Clyde, med samma motto: ”Vi rånar banker”.
På träningslägret i Jordanien borstar Baader av sig sanden efter ett pass med krälande i diken under taggtråd och utbrister: ”Vi behöver inte den här ökenträningen, vi är en stadsgerilla och ska råna banker”. Det är nog en av de få verklighetsförankrade deklarationerna som gänget torgför. I övrigt var de (med all rätt) förtvivlade och arga drömmare som armerade sin kamp och terror med en retorik där sprickan mellan teori och praktik växte sig så bred att det till slut inte fanns någon möjlighet att överbrygga den.
Sympatisörerna var många, men satt på läktarplats för det mesta. Hur genomarbetad RAF:s teori än var får man nog säga att praktiken snarare var en spegling av en stat i totalkris.
I Tyskland har debatten uppstått kring hur perioden, som börjar 1967 med mordet på Benno Ohnesorg och slutar 1977 i Stammheimfängelset, ska kunna skildras utan romantiserat våld. Att känslorna svallar så starkt trettio år senare kring en ganska enkelt berättad spelfilm visar att hela RAF-komplexet är känsligt på ett sätt som är lite svårbegripligt i dag. Man kan jämföra med svenska trauman som Estonia, Åsele- eller Palmemordet, alla händelser som rört upp starka reaktioner från offer, anhöriga, och demoniserade myndigheter, men som hamnade på filmduken bara ett tiotal år efteråt.
Händelseutvecklingen dessa år och statens accelererande handfallenhet kring RAF, handlade mycket om svårigheten att göra upp – en stor del av studentvänsterns ilska hängde just ihop med händelser som inträffat trettio år innan dess – med efterkrigstidens omöjliga uppdrag att hela det trasiga och skuldtyngda Tyskland. Hitler hade också lutat sig mot ett gammalt oförlöst trauma: det första världskrigets förnedrande slut.
Baader-Meinhof Komplexs regissör Uli Edel har sagt att filmen är tänkt som bland annat en historielektion för dagens unga. Och det är sant att här inte finns mycket nytt för en någorlunda intresserad person som ”var med”; fasade över efterlysningsaffischerna på interrailresor genom Tyskland, eller hörde smällen av västtyska ambassaden i Stockholm i direktsändning i tv.
Baader-Meinhof Komplex kan gärna för mig få vara något så tarvligt som en spännande och lite gripande actionfilm – vi behöver varken göra Ulrike Meinhof eller Hanns-Martin Schleyer (kidnappad och mördad 18 oktober 1977) till heliga kor.
