Knappt har löven börjat gulna innan det är dags för svensk idrotts evighetsserie att sätta i gång igen, herrarnas elitserie i ishockey. Elitserien är inte bara den långrandigaste sportföreteelsen i landet utan också sporten som får vuxna människor att fullständigt tappa koncepterna. Ingen annan sports anhängare och dito utövare glorifierar och/eller uppmuntrar till regelvidriga våldsutbrott […]
Knappt har löven börjat gulna innan det är dags för svensk idrotts evighetsserie att sätta i gång igen, herrarnas elitserie i ishockey.
Elitserien är inte bara den långrandigaste sportföreteelsen i landet utan också sporten som får vuxna människor att fullständigt tappa koncepterna.
Ingen annan sports anhängare och dito utövare glorifierar och/eller uppmuntrar till regelvidriga våldsutbrott så som ishockey.
Påeldade av kvällstidningskrönikörer och småbarnspappor på läktarna snirklar alfahannar runt på sina skridskor och letar efter tillfällen att puckla på varandra i sarghörnen. Vill de vara riktigt äromodiga kastar de handskarna och slåss som riktiga karlar.
Inför slutspelsomgången hettar det till ännu mer, och hyllningsartiklarna till ”galningen” – spelaren som är from som ett lamm till vardags men som blir skogstokig slagskämpe på isen (läs Per Landin, Emil Kåberg et al) – duggar tätt.
Inom en hel del andra fält har vi kommit en bit längre på väg. Ingen – åtminstone inte offentligt – skulle få för sig att säga att en kvinna får skylla sig själv om hennes partner misshandlar henne.
När det gäller sport är det ofta väldigt annorlunda. I fotboll sätter spelare ”hårt mot hårt” och ”markerar” mot en motståndare genom att sparka ner honom eller henne, i hockey hyllas spelare i utvisningsbåsen. När publiken gått bärsärk under fotbollsmatcher tackas de av spelare och tränare som efter matcherna nästan undantagslöst vägrar att fördöma våldet.
Därför var det så fint att höra Chakir Chelbat, den svenska taekwondo-domaren som blev brutalt sparkad i ansiktet efter att ha diskat en deltagare under en match i OS.
Där SVT-studions inkallade expert, taekwondo-utövaren Marcus Murrey, inte kunde låta bli att tillägga ett ”om han ändå blivit orättvist bortdömd” som en sorts ”jag-tycker-att det-finns-tillfällen-där-våld-är-berättigat-men-jag-törs-inte-säga-det-i-tv”-kommentar var Chelbat befriande tydlig. Efter att slagskämpen och hans tränare meddelats avstängning från sporten på livstid såg Chakir Chelbat, med blodig underläpp, stadigt in i kameran och sade:
– Det räcker inte. Han måste polisanmälas. Man kan inte sparka en annan människa i ansiktet och sedan säga ”Förlåt, jag har dåligt temperament”.
Den manliga sportvärlden, för att inte säga hela mainstream-manligheten, skulle må bra av fler som Chakir Chelbat.
För övrigt har det varit mycket spännande att se hur medierna hanterat Paralympics i Peking. Av den undanknuffade bevakningen av spelen i stort och de små artiklar som ändå förlänats de svenska deltagarna kan man dra två var för sig rätt obehagliga slutsatser:
Att det är skillnad på folk med fungerande armar och ben och ögon och de utan.
Att allt snack om att det var bra för Kinas förtryckta och dissidenter att landet fick arrangera OS eftersom det skulle leda till större uppmärksamhet om Kinas brott mot mänskliga, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter – även i det långa loppet.
Den som sett en kritisk Kina-artikel sedan OS avslutades räcker upp en hand.
Kulturkrönika