Ett större slag mot anställningsskyddet har inte utdelats sedan Las infördes och för den enskilde sjuke är den närmast ett hån. Anna-Klara Bratt analyserar rehabiliteringskedjan.
I veckan trädde den så kallade rehabiliteringskedjan i kraft. Ett regeringsbeslut vars konsekvenser vi i dag inte ens kan överblicka och som definitivt inte kommer att göra sjuka friska. Rehabiliteringskedjan innehåller nämligen ingen medicinsk rehabilitering – heller. Det finns enstaka inslag i den som med mycket god vilja skulle kunna klassas som positiva. Det gäller det faktum att långtidssjukskrivna kan få prova att arbeta och samtidigt behålla förtidspensionen. Från arbetarrörelsehåll är det i stort sett endast Lotta Gröning på Aftonbladet Debatt som glatt sig åt denna detalj. I övrigt har den fackliga grenen varit skeptisk, men förhållandevis lugn i sin kritik med tanke på att anställningsskyddet så gott som upphör för dem som drabbas av sjukdom.
Ett större slag mot anställningsskyddet har inte utdelats sedan Las infördes och för den enskilde sjuke är den i närmaste ett hån. Är du inte omplacerad eller åter på arbetet efter ett halvår blir du av med jobbet.
Är du sedan fortsättningsvis sjuk och står utan a-kassa hamnar du snabbt hos socialen.
Och även om du mäktat med avgiften till a-kassan är försäkringen begränsad. Så också antalet tillgängliga arbeten. Du kan utbilda dig i flera år, för att sedan på mindre än sex månader tvingas byta yrke. Detta har fått även högutbildade, till exempel läkare, att rasa. Både å sina egna å sina patienters vägnar.
På Sveriges kommuner och landsting, SKL, spår man att kommunernas kostnader för socialbidrag kommer att öka med mellan 10–15 procent det kommande året.
Det hela är galet och nationalekonomiskt oförsvarbart. Men regeringen har kört på som i språng ner för ett stup.
Bortom SKL:s varningsrop väntar ättestupan. För samtidigt kostnaderna för socialbidrag väntas stiga kommer antalet som nekas pengar också att öka. Det är i det läget som du förväntas bli din egen jurist. Först genom att överklaga beslutet till socialkontoret, med hjälp av samma tjänsteman som fattade beslutet om avslag. Sedan till läns-, kammar- och regeringsrätt. Först efter en eventuell seger betalas pengar ut. Ingen som släpat sig till socialen kan vare sig vänta eller driva utdragna processer om de ynka kronor vi talar om. Arbetsvillkoren för socialtjänstsekreterarna kommer med andra ord också att bli outhärdliga. De förväntas agera både domstol och biträde i ett. Antingen bryter man mot socialtjänstlagen eller också bryter man mot den kommunala budgeten. I kommuner med större utslagning, högre arbetslöshet och fler långtidssjukskrivningar kommer kostnaderna att skena. Klyftorna mellan såväl individer, grupper som kommuner kommer snabbt att öka. Bättre sätt att etablera och fylla på ett utanförskap är svåra att hitta.
Och frågan är just vem som kommer att föra de utförsäkrades talan – både som drabbad individ och som grupp?
Häri ligger en stor utmaning för arbetarrörelsen. Endast några få fackförbund välkomnar medlemmar utan anställning och regelverket tycks inte ha luckrats upp i takt med att anställningsformerna blivit allt lösare i kanten.
Behovet av försäkringsombudsmän kommer att få en ny innebörd. Här talar vi inte tilläggs- och pensionsförsäkringar så mycket som just socialförsäkringar. Socialtjänstlagen ligger nämligen alltjämt fast. Med tanke på medlemstappet är uppgiften given. Slå upp portarna för facken och erbjud hjälp, stöd, ombud och utbildning.
Ledarkrönika