Ledare

Iran och vargens karaktär

Snaran dras åt runt Iran. I början av juni genomförde mer än 100 israeliska stridsflygplan en jättedans över Medelhavet, komplett med tankplan och räddningshelikoptrar, över en 900 mil lång radie – händelsevis exakt samma avstånd som till den iranska kärnkraftsanläggningen Natanz. Det var en generalrepetition inför ett angrepp på Iran. Övningen hade planerats i åtminstone […]

Snaran dras åt runt Iran. I början av juni genomförde mer än 100 israeliska stridsflygplan en jättedans över Medelhavet, komplett med tankplan och räddningshelikoptrar, över en 900 mil lång radie – händelsevis exakt samma avstånd som till den iranska kärnkraftsanläggningen Natanz.

Det var en generalrepetition inför ett angrepp på Iran. Övningen hade planerats i åtminstone två månader, men avslöjades först i förra veckan, på samma sätt som när Israel i lönndom bombade Syrien i september: israelisk exercis i herravälde över Mellanöstern ska erkännas i efterhand, som fait accompli.

Samtidigt har EU plötsligt riktat ett nytt batteri av sanktioner mot Iran. Den här gången är det landets största bank och ingenjörselit som inte längre ska få operera i unionen eller resa dit. Åtgärderna antogs på måndagen – utan någon debatt – på ett ministermöte i Luxemburg, men de har sin upprinnelse i George W Bushs nyligen timade rundresa i EU: efter en timmes samtal på 10 Downing Street kom Gordon Brown ut och proklamerade de nya sanktionerna. Presidenten bad honom dra åt den gemensamma snaran runt Iran, och han och de andra EU-ledarna – inklusive Sverige – lydde utan att ställa så mycket som en fråga.

Det är ett paradexempel på hur vår tids imperialism fungerar.
Rollfördelningen mellan parterna i den hegemoniska formationen är perfekt: Israel svingar bombflyget över Irans huvud medan EU skärper sanktioner och försöker locka Iran med kapitulationserbjudanden, och över allting tronar den stora samordnaren USA.

Inte någon gång sedan invasionen av Irak har harmonin i truppen varit så fulländad. I dag styrs EU:s kärnländer av en Berlusconi, en Merkel, en Sarkozy och en Brown som tävlar om vem som snabbast kan uppfylla Washingtons önskemål och Carl Bildts Sverige följer servilt efter.
Två händer kopplar strypgreppet. När Sverige deltar i skärpta sanktioner är det den ena handen, när Israel tränar blitzkrieg är det den andra. Den svenska kollaborationen är så självklar att den inte ifrågasätts av någon.

Därmed inte sagt att kriget nödvändigtvis står för dörren. Hoten mot Iran har pågått i fem år, men vargen har fortfarande inte kommit. Även denna gång snurrar spekulationerna om en omedelbart förestående attack – en analys säger att Bush vill slå till innan Obama tar över – men sådana rop har slagit fel förut, och oljekrisen talar för att USA borde dra sig för att angripa.
I stället är det snaran som sådan som skördar offer i Iran. Under de permanenta krigshoten har Ahmadinejads regim kunnat rulla tillbaka landet in i vardagsdespoti och normalrepression. Arbetarrörelsen har försvagats, kvinnoaktivister fängslats och avvikande klädsel bestraffats på ett sätt som liknar 1980-talet. Det hade aldrig varit möjligt om inte regimen kunnat peka på behovet av att stålsätta nationen.

Men kanske kan en vändning nu anas. Iranska arbetare har hört att ”vargen kommer” i så många år att de inte längre tycks tro det: de senaste veckorna har en ny strejkvåg bildats, främst i de södra delarna av landet. Rapporter gör gällande att iranierna i allmänhet inte förväntar sig någon attack, sedan hotet tjatats ut i all oändlighet.
Men det hör till vargens karaktär att den en dag faktiskt kommer.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984