Antingen sätter vi stopp för klimatförändringarna eller så sätter klimatförändringarna stopp för oss, sade Frances O’Grady, vice generalsekreterare för Trade Union Congress, TUC. Deltagarna kallade det en historisk dag, endagskonferensen i februari, då mer än 300 fackliga aktivister och klimataktivister lade upp strategier för att bekämpa klimatförändringarna.
– Det här är den största omvälvningen sedan den industriella revolutionen, fortsatte Frances O’Grady och framförde krav på ”just transitions”, det vill säga en övergång från fossila bränslen med social och ekonomisk rättvisa som grund.

Konferensen arrangerades av Campaign against Climate Change (Kampanjen mot klimatförändringar), CCC. Under dagen bildades en facklig underavdelning, CACCTU. I en slutresolution uppmanas alla fackföreningar att ansluta sig till kampanjen – samt att använda hela sin ”industriella, politiska och organisatoriska styrka för att tvinga regering och arbetsgivare” att vidta de åtgärder som behövs för att undvika en klimatkatastrof.

Idén till konferensen föddes för ett år sedan av fackföreningsaktivisten Roy Wilkes:
– Klimatförändringarna har diskuterats av vissa delar av fackföreningsrörelsen men man har inte börjat mobilisera sina medlemmar kring klimatförändringarna. Klimatrörelsen å sin sida är för fokuserade på NGO:s, det är viktigt att vi vänder oss mer till fackföreningsrörelsen och unga.

Eftersom cirka hälften av alla koldioxidutsläpp i Storbritannien kommer från arbetsplatser eller arbetsplatsrelaterade aktiviteter har fackföreningsrörelsen stora möjligheter att påverka de åtgärder som är nödvändiga. Viljan finns. Labour research department, LRD, som är knutet till TUC, publicerade förra året en rapport som visar att intresset bland de fackliga ombuden för att arbeta mot klimatförändringar är stort. Man vill jobba med att effektivisera energianvändning, återvinna, använda sig av klimatvänliga transporter och vidta andra åtgärder på arbetsplatserna. Många fackliga representanter efterlyser dock ändrad lagstiftning eftersom arbetsgivare i dag har en snäv tolkning av utrymmet för fackliga aktiviteter på arbetsplatserna.

I januari i år uppmanade TUC, som representerar nära sju miljoner medlemmar, alla anställda och fackliga representanter att göra sitt yttersta för att se till att arbetsplatserna görs mer klimatvänliga. TUC vill att så kallade ”gröna ombud” ska få samma status som skyddsombuden och vill också föra frågan om hur arbetsplatserna kan göras mer klimatvänliga till förhandlingsbordet.

På seminariet Att göra arbetsplatsen grön gick Caroline Molloy från TUC igenom olika sätt att förändra och minska varje arbetsplats utsläpp. Genom att till exempel undersöka hur mycket elektricitet som går åt i användning av kopieringsmaskiner, eller lampor som står på i onödan över natten, kopiering på båda sidorna av ett papper, kan stora energimängder sparas.

Men kritik riktades mot det faktum att TUC:s förslag om att göra arbetsplatserna grönare utelämnade krav på företagsledningarna:
– Den effekt som de förbättringarna innebär är antagligen mycket små i jämförelse med den klimatpåverkan samma företags investeringar har, sade Tony Staunton som satt i publiken som trängdes på golvet och längs väggarna i den välfyllda salen.

Han menade att fackföreningsrörelsen måste samla alla sina krafter för att kräva att regeringen sätter press på företagen:
– Allt annat blir som att möblera om stolarna på soldäck medan Titanic sjunker, sade han och fick stora applåder.
– Regeringen måste införa en hård reglering av industrin för att kunna nå utsläppsmålen. I dag sätter man minimal press på industrin. Det finns ingen beredskap inom regeringen att vidta de åtgärder som behövs, i stället är det arbetare som förväntas betala, sade Tony Staunton, mångårig fackaktivist från Plymouth i sydvästra England.

Liknande synpunkter fördes fram på ett seminarium om hållbara transporter där flera personer efterlyste ett tydligare klassperspektiv i diskussionerna kring vilka åtgärder som bör vidtas. Om man driver kravet på högre flygskatter drabbar det framför allt lågprisbolagens passagerare, det vill säga arbetarklassens möjlighet att flyga, menade en man i publiken.
– Åtgärderna ska riktas mot företagen inte mot människor. Jag reser på billigaste sätt. Ska arbetarklassen straffas bort från flyget? Arbetarklassen kommer att göra de uppoffringar som krävs men bara när kapitalisterna utmanas, sade samma man.
– Folk i de lägre inkomstgrupperna flyger inte och kör inte bil i samma utsträckning som de i de högre inkomstgrupperna. Så bör vi straffa bort folk från flyget genom högre priser? Ja. Det borde vara för dyrt för alla att flyga.
Det svarade Cat Hobbs från Kampanjen för bättre transport, som inledde seminariet.

Hon pekade på att transportsektorn (internationella flygningar inte inkluderat) står för 26 procent av Storbritanniens utsläpp av växthusgaser i dag, att jämföra med 15 procent 1990. Och under den senaste tioårsperioden har det blivit 10 procent billigare att köra bil i Storbritannien – samtidigt som kostnaderna för att åka buss eller tåg har stigit med 13 respektive 6 procent.
– Regeringens långsiktiga plan för järnvägen lovar 1300 nya vagnar men de är inte beredda att betala för att få det åldrande nätet att fungera. De sysslar med att släcka elden på kort sikt men har ingen fungerande långsiktig plan. Järnvägen har stor potential att hjälpa till att hantera klimatförändringarna men folk har inte råd att använda den.
– Järnvägsnätet kommer att påverkas av klimatförändringarna, och gör det redan i dag, sade Unjum Mirza, från brittiska transportarbetarfacket RMT.
– Förra årets översvämningar drabbade stora delar av järnvägsnätet. Extrema värmeböljor riskerar att leda till tågurspårningar, översvämningar innebär att infrastruktur för broar och tunnlar utsätts för stora påfrestningar, och en kollapsad tunnel eller bro skulle kunna leda till en katastrof.

Liksom Cat Hobbs menade Mirza att det är nödvändigt att få bort passagerarna från bil- och flygtrafiken och in i tågtrafiken. Men för att möjliggöra det krävs stora satsningar, och där är Spanien ett föregångsland.
– Den nya snabbtågslinjen mellan Madrid och Barcelona är billig och om tåget är försenat så får du pengarna tillbaka, sade han och ett litet sus hördes i rummet – det privatiserade brittiska järnvägsnätet har i takt med stigande biljettpriser fått ett allt sämre rykte.

Unjum Mirza menade också att åtgärder mot klimatförändringar måste gå hand i hand med kampen mot privatiseringar:
– Så länge vi förlitar oss på marknadskrafter undergrävs möjligheterna till en fungerande kollektivtrafik. Det är helt enkelt en klassfråga. Att kämpa mot klimatförändringar är att kämpa mot privatiseringar.
Storbritannien blev förra året första land i världen att skriva in utsläppsmål i lagen. Enligt klimatlagen ska Storbritannien minska koldioxidutsläppen med 60 procent innan 2050. Men klimataktivister har kritiserat lagen för att inte vara tillräckligt radikalt, och för att den inte inbegriper flyg- och fartygstrafik. Lagen kritiserades även på konferensen där krav på 80-procentiga utsläppsminskningar till 2050 framfördes, bland annat av författaren Jonathan Neale från CCC:

– Vi kommer inte se en Katrina, vi kommer att se många. Svält, flyktingströmmar, stormar, översvämningar och krig kommer att fylla världen. Det är det vi står inför så vi måste agera nu.
Han menade att liksom ekonomierna under andra världskriget omstrukturerades för att orsaka död måste industrierna nu ställas om för att rädda liv. För att uppnå det målet räcker det inte med lobbying och övertalning.
– Det krävs en massrörelse. Det här är ett historiskt ögonblick. Vi måste mobilisera vanligt folk i hela världen och det är här som fackföreningsrörelsen kommer in, för när facket verkligen agerar så har de makten att förändra, sade han.

Flera kritiserade den brittiska regeringen för att driva politik som går stick i stäv med utsläppsmålen. Bland annat genom en satsning på 13 miljarder pund på att bygga ut vägar, eller genom satsningar på flyget. Flygtrafiken har blivit en viktig stridsfråga då regeringen tillsammans med den största brittiska flygplatsoperatören BAA planerar att bygga ut Heathrow så att flygplatsen får en tredje bana. I två år har klimataktivister protesterat mot planerna tillsammans med lokala bybor som riskerar att tvingas bort från sina hem och i slutet av maj demonstrerade 5000 personer mot utbyggnaden (se Arbetaren 23/2008).
– Den tredje banan på Heathrow drabbar människor som kommer att förlora sina hem. Men det är också en global fråga. För om Heathrowexpansionen genomförs så kommer även resten av flygtrafiken att följa efter, sade John McDonnell, parlamentsledamot för Labour.

Även om det fackliga intresset växer finns det fortfarande många inom fackföreningsrörelsen som väljer att fortsätta blunda för klimatförändringarna. Tony Kearns, vice ordförande i Communication Workers Union, CWU, menade att dessa snart tvingas öppna ögonen då klimatförändringarna inom kort kommer att förändra hela arbetsmarknaden. Men också för att deras medlemmar att facket agerar. Tony Kearns hänvisade till en undersökning som CWU gjort bland sina yngre medlemmar som visade att den viktigaste frågan efter bostadsfrågan var miljön bland medlemmar under 30 år:
– Vi kan jobba med vilken fråga som helst, arbetstid, jobb, villkor – men om vi inte har någon planet vi kan leva på så slösar vi bort tiden, sade han och riktade också, liksom många andra under konferensen, skarp kritik mot individualistiska handlingsplaner.
– Att släcka lampan hamras in av regeringen och storföretagen för det lägger skulden på dig och befriar dem från ansvar. Genom att lägga allt på individnivå försvinner fokus från det som ligger bakom klimatförändringarna, den globala kapitalismen, sade Tony Kearns.

Flera deltagare och talare hänvisade till att fackets rädsla för att jobb ska gå förlorade i klimatförändringsåtgärder inte är befogad om man ser till det totala antalet jobb. Detta menade också Europafacket i en rapport inför FN:s klimatmöte på Bali förra året. Enligt rapporten kommer visserligen vissa sektorer att förlora jobb. Men detta kompenseras genom att nya skapas inom andra sektorer. Och de jobb som skapas i utvecklingen av energisparande alternativ är fler än de jobb som hotas inom till exempel kolindustrin. Ändå fortsätter delar av den brittiska fackföreningsrörelsen att till varje pris försöka rädda jobb i stället för att kräva att nya jobb bildas i andra sektorer. TUC:s krav på kolavskiljning är till exempel en konsekvens av att de vill hålla fast vid kolnäringen och det brittiska facket GMB stöder expansionen av Heathrow.
– Det är en motsägelse. GMB borde driva kravet att flygplatserna nationaliseras och att anställda utbildas till nya jobb i stället för att stödja en tredje landningsbana, säger Roy Wilkes.

CACCTU vill förbjuda inrikesflyget och vill att fackföreningsrörelsen kräver nya jobb inom byggsektorn, något som Roy Wilkes menar kommer att behövas för att fylla behovet av bostäder, klimatanpassade sådana.
– Vi måste få bort frågan från de privata företagen, för så länge frågan om klimatförändringarna är i händerna på marknadskrafterna kommer de att fortsätta växa.

Roy Wilkes var nöjd med att konferensen fört debatten vidare. Sedan dess har CACCTU fortsatt att bygga nätverk i flera olika fack runt om i Storbritannien, har skapat en hemsida där fackliga klimataktivister debatterar och mobiliserar, haft möten och deltagit i protester.
– Konferensen var ett första steg. Men vi har fortfarande en lång väg att gå.