LO kongressar. Ni har alla märkt det, även om bevakningen fokuserats på personliga intervjuer med ordförande Wanja Lundby-Wedin om fackets utmaningar. Kongressen är ett tillfälle för LO att nå ut. Presskansliet jobbar och står i. Ledningen har formulerat tal, ringat in problem, kampanjar och vänder fullkomligt ut och in på sig själva på webben. Wanja […]
LO kongressar. Ni har alla märkt det, även om bevakningen fokuserats på personliga intervjuer med ordförande Wanja Lundby-Wedin om fackets utmaningar. Kongressen är ett tillfälle för LO att nå ut. Presskansliet jobbar och står i. Ledningen har formulerat tal, ringat in problem, kampanjar och vänder fullkomligt ut och in på sig själva på webben. Wanja har talat in en liten film på temat Fler jobb – bättre jobb. Hon tittar rakt in i kameran och förhåller sig ledigt till sitt uppdrag. Hon försöker verkligen ingjuta lite mod. Man har också lagt ut kongressen i realtid direkt på hemsidan med alldeles utmärkt kvalitet. I någon mån visar LO en ny sida: en ny webbsida.
Under årets flesta dagar kongressar inte LO. Situationen påminner om internationella kvinnodagen, som varje år renderar en veckas fokus på kvinnoöden och det allmänfeministiska läget i våra medier. En vecka, sedan tillbaka till det vanliga. Bara det att LO kongressar vart fjärde år. Och det som har hänt LO och merparten av fackföreningsrörelsen de senaste åren är både historiskt och smärtsamt.
Hot och omvälvande förändringar har avlöst varandra. Sorgligt nog sammanfaller denna era med en historiskt pressfri tid. Det är inte klokt egentligen. Det lät inte klokt då, när man kallsinnigt lät tidningsdöden svepa som en isande vind över landet under 1990-talets början, men i ljuset av vad som har hänt sedan dess tycks det som om man ville kasta första stenen själv.
En uppdaterad mediestrategi hade nu naturligtvis inte mött alla de utmaningar fackföreningsrörelsen ställts inför sedan dess. Däremot hade en mediestrategi varit något man hade förfogat över själv, till skillnad från exempelvis den internationella ekonomin. Vad egen dagspress hade betytt för medlemstapp, bristande strategier och eftersläpande modernisering får vi aldrig veta. Vi kan bara spekulera. För detta behöver man inte vara medieforskare.
Man behöver bara slå upp sin dagstidning så kommer man, men några få undantag, att påminnas om detta. Om vem som har initiativet, odlar debattörer och tankar, kommer till tals, lyckas få igenom sin modell och verkar utan att synas. Det är inte LO. Det är inte arbetarrörelsen. Det är inte arbetare.
Att A-pressen i många avseende hade nått vägs ände i slutet av 1900-talet är inte kontroversiellt att påstå. Att den inte bar sig trots såväl fackligt som socialdemokratiskt bistånd – och presstöd – sade en del om dess kondition. Att erfarenheterna lämnade efter sig rädsla och osäkerhet i mediefrågor är begripligt. Men att för all framtid frånsäga sig möjligheterna att tänka, tänka nytt och ta sig fram genom någon av alla kanaler som erbjuds i dag ger en bild av att LO inte har gjort läxan.
Motioner och ombud adresserar frågan, men LO-ledningen säger nej. Det dåliga självförtroendet manifesterar sig. Den kanske bästa formen av facklig-politisk samverkan lyser med sin frånvaro: en rikstäckande tv-kanal, en dagstidning eller en nyhetsbyrå eller allt på en gång. Både rikstäckande och internationellt. Kan Antonia Ax:son Johnson finansiera en egen tv-kanal blir det rent av provocerande att arbetarrörelsen inte kan kraftsamla i denna fråga. Och webben i alla ära, men precis som med fackpressen skapar det lätt fragmentisering. Man måste tänka lite större. Lite både och. Lite mer sam- än särorganisering.