Stockholm: I år gick jag under den rosa flaggan i det rödsvarta första maj-tåget. Det var upplyftande men det kändes också oerhört angeläget. To the point, mer än någonsin. Blickar man ut över den inhemska såväl som den globala politiska kartan finns det mycket att bekymra sig över. Många hopplösa härdar, koncentrat av makt och […]
Stockholm: I år gick jag under den rosa flaggan i det rödsvarta första maj-tåget. Det var upplyftande men det kändes också oerhört angeläget. To the point, mer än någonsin. Blickar man ut över den inhemska såväl som den globala politiska kartan finns det mycket att bekymra sig över. Många hopplösa härdar, koncentrat av makt och dumhet, bristande demokrati och frihet, sned resursfördelning och fattigdom, rasism och populism – allt i en tillsynes hopplös sörja som snart faller samman på eget grepp. Det gäller att sortera tankarna för att inte bli helt nedslagen.
Bakom banderollen ”Intersektionella socialister” samlas bärare av många kloka tankar, perspektiv och vitala ryggmärgsreflexer. Här finns vana att tala och skriva om klass, kön, etnicitet och sexualitet – var för sig eller alla på samma gång. Här finns aktivister, strävsamma feminister, politiska akademiker och fackliga veteraner – en del är till och med allt i ett och alltid med en internationell utblick.
Många av de rosa demonstranterna tar med den socialistiska kampen till Prideparaden, den sexuella revolutionen till de socialistiska demonstrationerna, klassperspektivet in i de feministiska cirklarna och håller hela paketet varmt på universiteten. Till detta måste läggas att det oftast inte sker utan motstånd.
Tvärtom blir det en ständig kamp för existensutrymmet på alla fronter. Men jag hörde ingen klaga på första maj. I stället kunde man glädjas åt att vi blir fler varje år. Såväl stora som små. Och medelåldern är imponerande hög för att vara i ett tåg som tenderar att sträva ner snarare än upp i åldrarna. Och männen blir fler. Vi närmar oss 70/30.
Alexandra Pascalido fångade samma tanke så att det verkligen kändes dagarna efter mordet på Fadime Sahindal 2001. Organisationerna Terrafem och Glöm aldrig Pela hade blixtinkallat en stående manifestation på Sergels Torg. Invandrade aktivistkvinnor från de hemligaste jourerna med facklor. Minusgrader. ”Nu behövs verkligen alla som både har ett feministiskt och ett antirasistiskt perspektiv” sade Pascalido, och vi förstod alla vad hon menade. Debatten i svallvågorna efter mordet kunde lätt bli skev, och blev det. Polisen vaktade de 200 kvinnorna som hökar. Rasistiska undertoner som tog sig omtänksamma uttryck. Invandrarkvinnorna skulle skyddas – inte mot våld, rasism och sexism utan från invandrarmännen.
Man kan hurtflina lite åt det Laskarianska skanderandet ”Homosexuell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, men det ligger mycket i det och det är viktigt att säga det. En bit kvar, javisst.
Men när Sverigedemokraterna rycker fram och partierna står där utan argument är det i den här gruppen man har argumenten redo. Såväl de antirasistiska som antinazistiska. Här finns en ständig ideologisk beredskap och aldrig har jag stött på någon som tappat vare sig klass- eller könsperspektivet. I stället vaktas den frihetliga socialismen både bakåt och framåt i tiden.
Och ska man ta till sig det enklaste av besked från den rosa sektionen så är det just att man kan röra sig mellan sektionerna även i tågen– ju fler desto bättre. Vi blir rikare så. Rikare, friare och starkare.