När näringsminister Maud Olofsson, efter ihärdiga påtryckningar från centerkvinnorna, tänkte högt om att göra barnbidraget behovsprövat för några veckor sedan, gav det negativa reaktioner på båda sidor blockgränsen. En alltmer sällsynt ryggmärgsreaktion från socialdemokraterna, vilka drog en lans för den ”generella välfärden”. Och en sedvanlig oro von oben från de borgerliga, vilka befarande att höjda […]
När näringsminister Maud Olofsson, efter ihärdiga påtryckningar från centerkvinnorna, tänkte högt om att göra barnbidraget behovsprövat för några veckor sedan, gav det negativa reaktioner på båda sidor blockgränsen.
En alltmer sällsynt ryggmärgsreaktion från socialdemokraterna, vilka drog en lans för den ”generella välfärden”. Och en sedvanlig oro von oben från de borgerliga, vilka befarande att höjda barnbidrag skulle komma att hålla de fattiga hemma i soffan i stället för att ta sig ett riktigt, men taskigt avlönat jobb.
Sedvanlig positionering, kan tyckas, men effekten är skoningslös för dem som varken omfattas av ”den generella välfärden” eller den nya regeringens gödslande med bi- och avdrag för tvåförsörjarfamiljen, alias kärnfamiljen.
Socialdemokraternas plötsliga omsorg för hur fattiga barn skulle känna sig på skolgården om de brännmärktes av höjda barnbidrag, i stället för ihärdigt utdragen fattigdom, var dock föga övertygande. Barnbidraget har inte höjts nämnvärt sedan någon gång under det förra årtusendet. De fattiga barnen på skolgården vet redan mycket väl vilka de är, och de är enligt Rädda barnen över 100 000 stycken. De blir allt fler och har blivit det genom hela det förra (s)tyret.
Men moderaternas, förlåt Alliansens, gemena, skitsnåla och osympatiska förhållningssätt gentemot enförsörjarhushållen är häpnadsväckande. Det påminner, i sin enkelhet, om sheriffen av Nottinghams. Reformer som avdrag för hushållsnära tjänster, vårdnadsbidrag, fastighetsskattens avskaffande och jämställdhetsbonusen kan inte utnyttjas av särskilt många ensamstående. Däremot drabbar åtstramningarna i a-kassan, en barnomsorg som inte omfattar kvällar och helger och slakten av allmännyttan dem mycket hårt.
Gemensamt för de båda blocken, förutom att de negligerar att 27 procent av barnen växer upp i hem med endast en inkomst, är att de har kastat Jämställdhetsutredningens förslag om förvärvsavdrag för ensamstående i papperskorgen. Det är ett mycket bra förslag som varken gröper ur den generella välfärden, eller hindrar utanförskapet att masa sig till jobbet.
Att socialdemokrater av princip ogillar förvärvsavdrag kan man förstå, även om det var arrogant av Berit Andnor att skrota ett så gediget arbete.
Men att Alliansen skulle tvärbromsa inför just detta avdrag, ett förvärvsavdrag, kan inte tolkas på något annat sätt än att man tänker sig att behålla en grupp av utanförskapet kvar i utanförskap. Det tragiska är att båda blocken har detta fundament gemensamt: de sätter kärnfamiljen i centrum för sitt samhällsbyggande och sin ekonomiska politik.
Vänstern bör därför ställa sig bakom Gertrud Åström och Jämställdhetsutredningens förslag på förvärvsavdrag för ensamstående föräldrar. Dagarna tickar på för ungarna på skolgården. Det gäller att inte mamma och pappa skiljer sig.