Det kan inte vara kul att vara Cristina Husmark Perhsson, moderatmärkt socialförsäkringsminister. Trots en gedigen karriär som sjuksköterska, lyckades hon i en enda mening göra sig ovän med, inte bara de över 550 000 förtidspensionärer som var den direkta målgruppen, men också deras läkare, familjer och fack. Med det riksbekanta uttalandet att hon ”när hon […]
Det kan inte vara kul att vara Cristina Husmark Perhsson, moderatmärkt socialförsäkringsminister. Trots en gedigen karriär som sjuksköterska, lyckades hon i en enda mening göra sig ovän med, inte bara de över 550 000 förtidspensionärer som var den direkta målgruppen, men också deras läkare, familjer och fack. Med det riksbekanta uttalandet att hon ”när hon själv var utbränd var hemma i tre dar” (DN 070807) lades ribban mycket lågt. Därefter har det svajat än värre. Utspel och förslag har varvats med tillbakadragna utspel och förslag.
Ålderspensioner, riktlinjer för sjukskrivningar där så kallade diffusa symptom föreligger och senast regeringens nya sjukersättningspaket – alla följer de samma mönster. Kaxiga utspel följda av snara, nervösa pudlar.
Att ministern dessutom är en flitig skribent i såväl landsortspress som storstadsblad gör inte kovändningarna mindre uppseendeväckande.
Märkligt osynlig är däremot socialminister Göran Hägglund som ändå har ett övergripande ansvar för socialdepartementet. Desto synligare är i stället herrarna bakom den nya hafsiga politiken: Fredrik, Anders och Per.
Således var det Fredrik som klev fram som den gode polisen och drog tillbaka sjukförsäkringsförslaget i måndags. Den fule finansministern kunde ursäkta sig med att bara tillgodose rikets finanser och den onda sjukförsäkringsministern slapp således lägga sig på rygg ännu en gång. Borgerlig press vet inte vart de ska vända sig: ”Fort men fel” kommenterar liberala Dagens Nyheter.
Oppositionen gnuggar säkert händerna och vinner ytterligare en vecka i opionsracet. Regeringen är varken en regering eller regeringsduglig. Den här gången var det inte de sjukskrivna som reagerade. I stället var det kärnväljarnas försäkringsfrihet och den svenska modellen som stod på spel. Icke desto mindre kan socialförsäkringsministerns fiender i dag sammanfattas som i princip alla. Underhållande? Javisst, för salongs- och skrivbordsradikaler. För de sjukskrivna och förtidspensionerade, däremot, är det såväl den resterande hälsan som försörjningen som står på spel. Läget kan i princip beskrivas som i det närmaste rättslöst.
De allra flesta förtidspensionärer är fortfarande en kvinna över 55 utan vare sig tilläggsförsäkring eller behandling. Enligt den del av det hafsiga förslaget som ligger fast ska hon, trots en meridian på sju års sjukskrivning, till sist erbjudas att jobba extra(!). Det är den rehabilitering regeringen erbjuder.
Förutom att det är dyrt bygger det dessutom på att många av de långtidssjukskrivna faktiskt bara inte trivdes med jobbet. Vilken förödmjukande käftsmäll i ordningen på de förtidspensionerade som detta är, är omöjligt att säga.
När Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg skryter med minskade sjuktal knäar arbetsförmedlingen inför arbetsoförmögna sjuka. Att några om ens någon har blivit friskare av hårdare tag på försäkringskassan är högst otroligt.
Sannolikt återkommer socialdepartementet när kostnaderna för socialbidrag skjutit i höjden ute i kommunerna. För er som inte sitter med färskt statistik i handen är det bara att hålla utkik efter uteliggare och det som de nya moderaterna faktiskt beställt: ett äkta låglöneproletäriat. Alarmistiskt? Inte om du frågar de utförsäkrade.