Veckan före jul insjuknar femåringen. Hög feber, halsfluss och kräkningar på det. Till sjukvårdsupplysningen är det lång väntetid, och flera gånger förlorar jag köplatsen på grund av nya kaskader galla och penicillin. Penicillinreaktion. Vätskeersättning med liten sked. Under veckan som går stannar all verksamhet, allt arbete och alla övriga vardagsbestyr av. Utan några större pretentioner […]
Veckan före jul insjuknar femåringen. Hög feber, halsfluss och kräkningar på det. Till sjukvårdsupplysningen är det lång väntetid, och flera gånger förlorar jag köplatsen på grund av nya kaskader galla och penicillin. Penicillinreaktion. Vätskeersättning med liten sked.
Under veckan som går stannar all verksamhet, allt arbete och alla övriga vardagsbestyr av. Utan några större pretentioner ter sig julhelg utan mat, klappar och släkt lite sorglig. Men att trotsa sjukeländet och komma dragandes till familjehögtiden med en blandning av virus och infektioner är ett högriskspel med nationalekonomiska konsekvenser. Små kusiner, åldringar och hårt pressade yrkesverksamma småbarnsföräldrar i en till synes oändlig matris av smittvägar. Farbrorn med hjärt-kärlproblem får i det närmaste panik. Sist han träffade familjen fick han lunginflammation och sedermera en propp i lungan. Och från nästa syrra på väg kommer ytterligare sjukbesked: vinterkräksjuka, i bil i helgtrafik strax söder om Nyköping. Vi stuvar om i huset. Ingen kramar, inga små pigor i köket och mycket desinficeringssprit och handtvätt. I takt med att barnen piggnar till sjuknar de vuxna in.
Tillbaka på förskolan visar det sig att flera av barnen varit sjuka och sedan smittat resten av familjen som i sin tur smittat resten av släkten, vilka spritt allsköns virus och kräk vidare i vänskapskretsen lagom till nyår. På jobbet, likadant. Det som skulle ha blivit en smart planerad långledighet med klämdagar och komp slutar i sjuksängen. Sjukvårdsupplysningen och vårdcentralen bekräftar. Ännu inga dödstal från servicehusen, men det är väl bara att hoppas att inga barn kom och hälsade på. Huruvida julhelgen 2007 går till historien som en nationell sjukhelg återstår att se. Klart, däremot, är att kraven i arbetslivet har ökat på senare år. Blir inte rapporten klar före årsskiftet får den åka med på semestern, runt datorn är det kö och mobilerna går varma trots ledighet. Till detta vet vi också att sjuknärvaron på jobbet har ökat sedan karensdagen infördes. Man tar helt enkelt med s
ig bakterier och virus till jobbet. Under en tid kan dessutom hög stress hålla immunförsvaret på överväxel. Det är när man tar ledigt och slappnar av som sjukdomarna slår till. Längre missbruk av stress saboterar hela systemet och voilà: långtidssjukskrivning!
Kräksjuka och influensor har en given plats i nyhetsrapporteringen idag. Lössen arbetar sig sakta in på agendan, och långtidssjukskrivningarna är en gravt politiserad fråga. Men något politiskt folkhälsogrepp tycks avlägset.
Arbetsgivarens, av fack och näringsliv gemensamt kritiserade, sjuklöneansvar på tre veckor tycks inte heller ha skapat friskare arbetare. Men det offentliga samtalet verkar ha hakat upp sig på ett pseudospår. I stället för friskvård och folkhälsa talas det bara om ”fusket”. Att de allra flesta julfirare med största sannolikhet varken har vabbat eller sjukskrivit sig under julen kommer knappast att ge några rubriker. Det skulle däremot säkert ett tydligt friskvårds- och folkhälsoprogram göra – ett givet ämne för oppositionen: Slopa karensdagen, uppmuntra till sjukfrånvaro istället för smittspridning, stöd skolor och förskolor i friskvård och hygien i stället för att avkräva dem på sjukrapportering, och så vidare.
En gång i tiden lyckades man bygga bort lort-
sverige. Nu känns som en bra tid att reflektera över sjuk-sverige. Det lönar sig – garanterat.