Det kanske minst kända området av Indien, vars existens är okänd för de flesta, ligger längst uppe i nordost, liksom bakom Bangladesh, på gränsen till Kina. Där bor 30 miljoner människor, till stor del tillhörande olika ursprungsbefolkningar, på Himalayas sluttningar och i Brahmaputras dalgångar. Där verkar hundra väpnade grupper för självständighet från Indien, och internationell media har inte tillgång till området, även internationella biståndsorganisationers tillträde är begränsat.
Kanske är områdets anonymitet förklaringen till att det också är ganska okänt att den kraftiga glaciäravsmältningen i Himalaya, en följd av den globala uppvärmingen, varje år skapar översvämningar som tvingar miljontals människor på flykt i området.
Ana Pintos svärfar var klok nog att bygga huset hon bor i på pålar, så ännu så länge har hennes familj klarat sig undan översvämningar. Men utanför huset har marken varit vattenfylld upp till anklarna årligen i 7–8 år.
Ana Pinto och hela Meitei-folket påverkas på många andra sätt av glaciäravsmältningen.
– I år drabbades tio miljoner människor av översvämningarna, året innan sju miljoner. Det här området har alltid varit översvämningsdrabbat, men det har blivit mycket värre på senare år. Det är en mänsklig katastrof, säger hon.
Hennes organisation sysslar inte främst med klimat- eller miljöfrågor, utan bildades för att tillvarata Meitei-folkets mänskliga rättigheter. De rapporterar om de väpnade konflikterna, där mord på civila och tortyr förekommer. De kämpar för land och utbildning
Ändå befinner sig Ana Pinto på klimatmötet på Bali för att delta i workshops, och för att koordinera kampstrategier inom Durban-gruppen (se faktarutan på sidan 5).
– Vi är ingen miljöorganisation, vad det handlar om är att den globala uppvärmningen hotar vårt folks överlevnad, vår kultur och till och med vår tro, eftersom platserna vi dyrkar förstörs, säger hon.
De katastrofer som den allt kraftigare glaciäravsmältningen skapar nedanför Himalaya förvärras av dammbyggen och utdikning av träskmarker.
– Staten har byggt många dammar för att utvinna vattenkraft och för att ”kontrollera” flödet. Men de släpper ut vatten även om dammen är full, eftersom efterfrågan på elektricitet är konstant och måste tillgodoses.
Nu vill regeringen bygga ytterligare 192 dammar i området, delvis i flera trappsteg.
– Det är en galen sak. Vad händer om en av dammarna sprängs? Ju fler dammar som byggs, desto mer hotar det vårt folk, säger Ana Pinto.
Översvämningarna förvärras av att träskmarker dikas ut för att bebyggas eller odlas upp. Träsk absorberar vatten och håller det kvar till torrperioderna. När de dikas ur ökar vattenmängden, samtidigt som vattnet sprider sig till nya områden.
– Det är som att bjuda in floden till ditt hem, säger hon, och klagar på att nutidens människor, till skillnad från tidigare, bygger sina hus så nära floderna.
– Och det kommer bara att bli värre och värre.
Tills den dag då glaciärerna har smält och vattnet tar slut?
– Ja, men långt innan dess tror jag att vår natur kommer att vara förstörd, och våra samhällen ödelagda av konflikter.
Finns det inget hopp?
– Om vi i den här processen på Bali lyckas flytta fokus från pengar och marknader till människor, mänskliga rättigheter, rättvisa, medkänsla, så kan det betyda mycket. Låt mig ta ett positivt exempel. Mangroveskogarna, som växer längs många av våra kuster, skövlas i snabb takt för att människor av någon anledning vill bo vid gyllene sandstränder med havsutsikt. Mangroveskogarna fångar upp 80 procent av vinden och tidvattnet, och skyddar oss på land. Om vi bara lämnar skogen ifred kommer mangroven växa upp igen, kanske behöver vi ge den en hjälpande hand lite här och där. Men det är ingenting som kostar miljarder dollar. Lite pengar till lokalbefolkningen, som tack för att de nu skyddar planeten i stället för att hugga ner träden, är allt som behövs. Och det finns hundratals liknande exempel på lokala projekt.
Men, försäkrar hon, det innebär inte att hon tycker att allt ansvar ska läggas på individnivå. Nej, det behövs en ny politik.
– Men en politik som favoriserar livet, snarare än en som favoriserar pengarna. De med makt agerar bara på rädsla eller girighet. Eftersom det inte finns några incititament till girighet i det jag föreslår, kanske de i alla fall kan motiveras av rädsla.
