De demonstrerar varje vecka utanför riksdagen med krav på uppehållstillstånd för alla papperslösa. Nu jobbar de också för att etablera ett center för papperslösa. Dit ska papperslösa kunna vända sig för att få hjälp av jurister, om de har behov av läkarvård, samt också för att få facklig hjälp. Yacine Asmani från Papperslösa Stockholm säger att de papperslösas enda lösning är papper. Strategier som syftar till annat missar målet och kan till och med leda till att situationen som papperslös blir permanent:
– Vi kämpar för att få papper, inte att förbli illegala. Vad syndikalisterna föreslår genom sin organisering är inte att vi ska få papper, säger Yacine Asmani när Arbetaren nyligen träffade honom och sju andra från Papperslösa Stockholm.
De är också kritiska till en av syndikalisternas arbetsmetoder, blockader av arbetsplatser, och menar att sådana metoder inte har tillräcklig legitimitet.
De sju kommer från bland annat Bangladesh, Kurdistan och Indien och har bott här i upp till åtta år. En jobbar som elektriker, en annan med ventilationssystem, ett par som trädgårdsarbetare.
En av dem jobbar ibland för så lite som 25 kronor i timmen. Papperslösa Stockholm samarbetade till en början med Stockholms LS av SAC men valde sedan att organisera sig själva. De vill inte i första hand driva upp löner och få förbättrade arbetsvillkor.
– Om du får 100 kronor i lön, vad är skillnaden? Så länge vi inte får papper har vi fortfarande inga rättigheter. Vi vill leva som alla andra, betala skatt och få rätt till sjukvård, säger en av dem, en man från Kurdistan.
Yacine Asmani säger att man ser syndikalisterna som sina vänner och att facklig kamp också kan vara viktig för papperslösa. Men han menar att det vore bättre om syndikalisterna tog upp även den politiska kampen.
– Jag skulle vilja se dem jobba mer som syndikalisterna i Spanien, där jobbar de inte bara fackligt utan även politiskt för att papperslösa ska få papper. Vårt mål är uppehållstillstånd. Inget annat, säger han.
Medan Papperslösa Stockholm vill stå oberoende från andra organisationer, och ”inte vara någons instrument” har tre papperslösa som är organiserade inom Stockholms samt Västerorts LS valt facklig organisering före politisk.
Marita och Marisol från Bolivia jobbar som städare. De har varit i Sverige i lite mer än ett år och har båda fått avslag på sin asylansökan. De känner sig stärkta av att vara medlemmar i en fackförening. Ofta har de som papperslösa problem med att få sina löner utbetalda, men med facket i ryggen går det lättare.
De håller inte med om kritiken att facklig organisering skulle kunna cementera situationen som papperslös:
– Facklig organisering ska tillgodose arbetares rättigheter och skydda arbetarna och det har sitt eget värde och syfte. I mina ögon finns det bara en arbetarrörelse och facken ska försvara dem som har sämst villkor, oavsett var de kommer ifrån, säger Marisol.
– Jag skulle också vilja se mer kontakt mellan arbetare nationellt och på EU-nivå, det borde finnas en facklig vision för de papperslösa i Europa. Papperslösa borde erkännas som kvalificerad arbetskraft, säger Marita.
De tycker att syndikalisternas omdebatterade registermetod är ett bra verktyg:
– Registret är ett försök att få cheferna att betala oss minst 75 kronor per timme, eftersom det finns massor med kamrater som bara tjänar 45 kronor i timmen, säger Marita.
Men kan registret skapa två skilda arbetsmarknader?
– Det finns så många stereotyper om papperslösa, men folk måste förstå att vi är människor som de. Folk i LO tror att vi är här för att sänka deras löner, men det är ju inte vi som sätter lönerna, det är cheferna som gör det, säger Marisol.
– Varför går vi inte ihop allihop och ser till att få ett enda pris på arbetet? säger Marita.
Även Carlos har fått avslag och inte heller han kan jobba vitt. Han håller inte heller med om att syndikalisternas organisering av papperslösa kan permanentera deras villkor.
Hur stor roll spelar det då att få lönen höjd från 45 till 75 kronor om man inte har papper?
– Man kan säga att det finns två typer. De som jobbar ihop pengar för att sedan återvända och för dem spelar det roll. För mig är det huvudsakliga att få papper. Jag skulle gärna jobba gratis i ett år om de gav mig det.
– Men det är ändå bättre att vara fler, att vara starkare. Jag tycker att SAC ska marknadsföra sig mer bland papperslösa, säger Carlos.
