Det var här de dog. De tre kusinerna Mahmoud, Yihiya och Sara Abu Ghazaal var ute och lekte när de träffades av en israelisk raket. Nioåriga Mahmoud och tolvåriga Yihiya dödades genast. Sara, tio år, dog några dagar senare på sjukhuset.
En man som bor intill pekar ut platserna där barnen träffades. Han håller ner taggtråden och kliver några steg ut på fältet.
– Här träffades flickan, säger han och pekar ner på marken där Sara Abu Ghazaals blod färgar jorden mörk.
Barnens familj bor i utkanten av Beit Hanoun i norra Gaza. På den enkla gårdsplanen där marken är sand och presenningar är uppspända för att ge skydd mot solen hänger martyraffischer av barnen. Deras syskon tittar först avvaktande, men brister sedan ut i förtjusta skratt när de ser sig själva på digitalkamerans skärm. Ett kort avbrott från verkligheten där våldet när som helst slår ner och som bara en vecka tidigare sedan tog deras syskons liv.
Beit Hanoun ligger i norra Gaza nära gränsen till Israel. Stora fält av apelsin- och olivträd har sedan länge kalhuggits av Israel. Ett försök att förhindra avfyrandet av palestinska hemmagjorda Qassamraketer in i den israeliska staden Sderot.
Den israeliska armén genomför ofta militära operationer i området. Kvällen innan var de här och de väntas på nytt när mörkret om några timmar lägger sig. Under tiden pågår vardagsbestyr. Folk handlar mat på marknaden, barn leker på gatorna. I ett kvarter står stolar uppställda och män har samlats för en bröllopsfest. Men även ett bröllopsfirande kan vara mer än en familj klarar av i den ekonomiska och humanitära krisens Gaza.
– För att ha råd med hus och bröllop blev vi tvungna att låna pengar. Nu är vi skuldsatta och jag oroar mig över det hela tiden. Dagen innan vi gifte oss dödades tre personer från min familj av israelerna. Jag grät men vi hade bröllopet ändå, i stillhet, säger en nygift kvinna några kvarter längre bort.
Hennes man är utbildad ingenjör men har inget jobb. Nästan alla byggprojekt står stilla eftersom det inte finns råmaterial. I dag är det bara humanitär hjälp i form av mat och medicin som Israel släpper igenom vid gränsövergångarna. Brist på papper har gjort att många barn inte får skolböcker. Bönder får inte tillgång till foder och mediciner till djur eller bekämpnings- och gödningsmedel till sina grödor och har inte heller möjlighet att exportera sina varor till Israel. Fler och fler palestinska företag går omkull.
Arbetslösheten i Gaza är ungefär 35 procent men siffror uppemot 50 procent förekommer också. Fram till andra intifadan jobbade cirka 125000 palestinier från Västbanken och Gaza inne i Israel, i dag cirka 30000. Och från Gaza är det princip inte någon som får tillstånd längre. De flesta har dessutom förlorat alla pensionspengar de tjänat ihop till under många års arbete i Israel.
Husen är porösa av alla kulhål. Framför dem: nermalda betongrester av hus som stod för nära muren och som Israel för flera år sedan rivit. Här går gränsen till Egypten. Bilen drar upp ett fint damm på vägen som går längs muren och som till slut leder fram till gränsövergången Rafah. Redan innan Hamas maktövertagande var gränsövergången stängd stora delar av tiden. Sedan i juni har den varit helt stängd. Det innebär att det i princip inte finns någon väg ut för palestinier från Gaza. Det går att ansöka om tillstånd att få använda Erezövergången i norr, men de delas ut sparsamt och processen tar lång tid. Kanske drabbas sjuka människor hårdast av den stängda gränsen. De har liten eller ingen möjlighet att resa för att få den vård de behöver när Gazas sjukvård, resursfattig och försvagad av långa Fatahstrejker, inte längre räcker till.
– Jag har tarmcancer. Om jag inte får åka till Egypten för att få vård kommer jag att dö, säger Mohammad Dib Jaber från Rafah. Han behöver inte bara tillstånd att resa, han behöver pengar. Stängd gräns, inga pengar. Muhammad Abu Dib vet att det är två nästan oöverstigliga hinder som han ska ta sig förbi för att överleva. Därför är rösten sträv när han säger:
– Hjälp mig. Du måste hjälpa mig.
Heba står inför samma hinder. Hennes vänstra ben och höft måste byggas upp. Egyptiska läkare har påbörjat processen men många operationer återstår. I november förra året då hon deltog i en kvinnodemonstration utanför en moské i Beit Hanoun träffades hon av nio israeliska kulor samt granatsplitter. Höft och ben trasades sönder. De röda ärren täcker benet som saknar stora bitar vävnad. Hon haltar svårt. Stödjer sig på en krycka.
Heba är 20 år. Hennes mamma Nejaah hoppas att dottern på något sätt ska få hjälp. Men hennes röst är full av harm. Besvikelse.
– Ingen har hjälpt oss. Alla världens kameror har varit här i vårt hus. Men vi får inte hjälp. Varför?
Rummen är tomma så när som på madrasser. Kylskåpet är tomt. Fönstren saknar glas. De får bidrag av olika organisationer. Men det räcker inte till för att föda familjen. De har inte råd att köpa den medicin Heba behöver. Inte heller råd att köpa den näringsrika mat läkarna i Egypten ordinerat åt henne. Nejaahs man har varit arbetslös i sju år och de är 13 personer i familjen. Liksom Muhammad Abu Dib från Rafah är Nejaah och hennes man organiserade i den oberoende fackföreningen Independent labour committees union som organiserar arbetare över hela Gaza. En vecka tidigare demonstrerade de:
– Världen måste se vad som händer med vanliga arbetare här i Gaza. Det viktigaste är att få jobb. Jag hoppas att min man får ett jobb och att min dotter får den hjälp hon behöver. Fatah hjälper oss inte eftersom vi inte är Fatah. Hamas hjälper oss inte eftersom vi inte är Hamas, men trots att vi är varken eller så har Israel stängt gränsen för oss vanliga arbetare, säger Nejaah.
Fredag förmiddag i Beit Lahia. Om några timmar kommer Fatahanhängare att samlas till offentlig bön på olika platser runt om i Gaza. Bönen sker utanför moskéerna som en protest mot Hamasstyret och mot att man anser moskéerna vara propagandamaskiner för Hamas. Hamas ber i moskéerna, Fatah utanför, och de som bara ber till Allah ber hemma, säger en man i Beit Lahia. Hamas har förbjudit utomhusbönen och har de senaste veckorna gripit och misshandlat folk som deltagit. Kvällen innan blev flera Fatahanhängare i Beit Lahia inplockade av Hamas exekutiva styrka som brutalt uppmanade dem att hålla sig hemma eller be i moskén. En av de nyss utsläppta berättar att han bakbundits hårt i flera timmar, blivit slagen på fotsulorna, därpå hälldes iskallt vatten på hans fötter för att öka smärtan.
– De hängde upp mig i armarna och hotade med att skjuta oss i knäskålarna om vi går till bönen i dag. Jag kommer att gå dit, jag är inte rädd för Hamas, säger han och visar upp röda märken kring sina handleder.
Senare på dagen har människor gripits på flera platser i Gaza. Andra har misshandlats. Tv-bilder visar Hamasmän som slår demonstranter med långa batonger.
Skott i knäskålarna förekom framför allt när maktstriden mellan Hamas och Fatah kulminerade i juni. Då rapporterades ett dussintal fall. Överlag har situationen för mänskliga rättigheter försämrats.
– Men det är inte direkt kopplat till Hamas maktövertagande utan till det faktum att den ekonomiska situationen är värre än någonsin, säger Mahmoud Abu Rahma från människorättsorganisationen El Mezan i Gaza City.
– Den palestinska myndigheten har ansvar för grundläggande rättigheter som utbildning, hälsa och arbete. Men även om myndigheten ska se till att det finns medicin så har de ingen möjlighet att genomföra det om Israel stänger gränsövergången. Därför faller det ultimata ansvaret tillbaka på Israel.
Det är Israel som begår flest brott mot mänskliga rättigheter i Gaza. När Israel drog sig tillbaka från bosättningarna på Gazaremsan 2005 hävdade den israeliska regeringen att landet inte längre hade något ansvar för invånarna i Gaza. Människorättsorganisationer anser dock att ockupationen fortsätter eftersom Israel kontrollerar Gazas gränser, från land såväl som från hav, samt luftrum. Och eftersom de när som helst kan genomföra militära operationer och invasioner inne på Gaza.
Gaza är ett fängelse och Israel kontrollerar allt som rör sig in och ut från den hermetiskt tillslutna remsan. Konsekvenserna är förödande. Men även det internationella samfundet bär ansvar för situationen eftersom beslutet att begränsa och dra in bistånd allvarligt förvärrat den humanitära krisen i området, säger Mahmoud Abu Rahma.
Men, poängterar han, den palestinska myndigheten – eller som i dagsläget de två myndigheterna – kan under alla omständigheter se till att inte använda sig av tortyr eller grundlösa gripanden. Sådana brott rapporteras dock flitigt och de begås både av Fatah på Västbanken och av Hamas i Gaza.
– Båda myndigheterna delar ansvar.
– Ibland tillåts vi besöka fångar, ibland inte. Vi försöker agera hårt mot begränsningar av yttrandefrihet och mot tortyr. Vi brukar ofta få positiv respons men det handlar mest om tomma ord, säger Mahmoud Abu Rahma.
– Striderna mellan Hamas och Fatah har varit katastrofala för det palestinska folket. Israel kan lugnt fortsätta sitt projekt på Västbanken med expanderade bosättningar och annat.
Stora delar av det som det palestinska samhället lyckats bygga upp av juridisk infrastruktur har brutits ned, både genom attacker från Israel och genom interna strider. Rättsosäkerheten har lett till att folk har sökt alternativa medel för att skapa trygghet. I många fall en återgång till traditionella sätt att lösa konflikter eller helt enkelt att folk beväpnat sig och skipat sin egen rättvisa med hjälp av hot och våld. Denna våldsspiral anser dock många har hämmats. 44 procent av Gazaborna uppgav i en undersökning av researchinstitutet JMCC i augusti i år att säkerheten förbättras efter Hamas maktövertagande. 32 procent tyckte att den tvärtom försämrats.
– Nu kan jag sova om natten igen, säger Mohammad Hajazy som i fem år arbetat som vaktmästare i en byggnad i centrala Gaza city. Bristen på säkerhet var länge hans största orosmoment.
– Jag var tvungen att vakta dygnet runt eftersom kriminella gäng bröt sig in i byggnader. Hamas poliser sade åt mig: ”Sov gott du, det är lugnt på gatorna” och det stämmer. Men det är inte bara därför jag stöder Hamas. De fanns där när jag och min familj behövde dem, förklarar han.
Men det är så att samtidigt som vissa upplever större trygghet breder rädslan också ut sig. Och El Mezan rapporterar nu om en ökning av godtyckliga gripanden och fall av tortyr och tar också upp exempel där en grupp attackerat rökare, av så kallade moraliska skäl.
Det märks att folk tittar sig över axeln. En arbetslös man från Beit Hanoun vill till exempel inte ha sitt namn utskrivet i tidningen av rädsla för att bli fängslad:
– Folk är rädda. Hamas styrkor grep en rektor för en av skolorna här och hängde honom upp och ner i benen från ett träd. Om någon pratar om Hamas kommer de till ens hus och ställer till med problem.
– Det kommer att bli värre och värre, kanske inbördeskrig. Oskyldiga människor dränks i hat och våld.
– Vi vill leva våra liv. Vi vill inte ha Hamas, Fatah eller Israel, säger han.
