Fel, fel, fel, säger vänsterpartiets riksdagsledamot Wiwi-Anne Johansson om individuella utsläppsrätter som ett sätt att minska koldioxidutsläppen. Per Bolunds förslag i förra veckans Arbetaren andas individualism och borgerlig retorik – i stället är det gemensamma lösningar som krävs, menar hon.
Robin Hood skulle ha varit nöjd, skriver miljöpartiets Per Bolund i förra numret av Arbetaren. Robin Hood skulle ha varit nöjd om rika människor kunde köpa rätten att smutsa ner miljön från fattiga människor som ändå inte har råd att skita ner den. Så läser jag Per Bolunds förslag om att vi alla bör få individuella utsläppsrätter. I exemplet nämns att vi alla skulle få ett ton kol per person (förmodligen ska det vara koldioxid) att på marknadens vis köpa och sälja.
Priset sätts som vanligt i marknadsekonomin efter hur stor efterfrågan är på dessa individuella utsläppsrätter.
Fel, fel, fel säger jag. Det är illa nog att vi på EU-nivå sedan några år tillbaka har ett system med handel för utsläppsrätter i väntan på något bättre. Det känns rakt in i ryggmärgen fel att den som har råd att betala ska få rätt att köpa sig fri att förorena och förstöra klimatet för oss alla. Dessutom har handeln med utsläppsrätter inte fungerat utan har i själva verket gett storföretag som fått generöst med gratisrätter möjlighet att tjäna storkovan på att sälja utsläppsrätter. Den möjligheten har många storföretag också tagit.
En skatt på koldioxid skulle, enligt de flesta miljöekonomer, vara ett effektivt sätt att minska utsläppen men har hittills varit svårt att få gehör för på internationell nivå. En sådan skatt tror jag däremot att Robin Hood skulle gilla.
Jag tycker inte det låter rättvist att familjen Svensson ska ta det stora ansvaret att minska utsläppen av växthusgaser på egen hand. Men det är vanlig borgerlig retorik att vi alla ska sitta hemma vid köksbordet och lösa våra gemensamma problem genom individuella beslut.
Det är inte mer av individuella lösningar som krävs för att vi ska rädda den jord vi i allt större hastighet håller på att förgöra. Det är inte mer av dåligt samvete och avlatsbrev i form av individuella utsläppsrätter som krävs för att rädda Jorden åt kommande generationer. Det är i stället mer av gemensamma beslut och gemensam styrning, samordning och offentliga investeringar som krävs.
Det är mer av lokala gemensamma satsningar, som det klimatinvesteringsprogram som vi på vårt initiativ kunde driva igenom tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet, vi behöver. Men som borgarna nu skrotar, trots att detta på bara knappt fyra år har minskat utsläppen av koldioxid i Sverige med nästan en miljon ton.
Det är mer och fler satsningar på forskning, lagstiftning, folkbildning och internationella investeringar och överenskommelser som i realiteten gör att vi kommer någon vart med utsläppen. Det är mer och bättre kollektivtrafik som gör att vi kan ställa bilen hemma när bensinen blir dyrare. Det är efter medvetna offentliga upphandlingar som ungarna i skolan kan äta bra mat, producerad på ett hållbart och rättvist sätt.
Det är naturligtvis bra om vi alla köper energilampor som vi lämnar på återvinningen när de är slut och bättre att äta morötter från hemtrakten än tomater från Kanarieöarna. Men det är knappast med konsumentmakt och rådslag vid köksbordet som vi kommer långt i miljöarbetet.
Det är inte marknadens lösningar på av marknaden skapade problem som kommer att rädda miljön. Det är gemensamma lösningar på ett gemensamt problem som är den effektivaste och bästa metoden för att skapa ett rättvist miljöutrymme.
Wiwi-Anne Johansson är riksdagsledamot för vänsterpartiet