Ingen har kunnat undgå att moderaterna haft stämma i helgen. Full för-, under- och efterbevakning i medierna och näst intill full pott för ledartrions nya opinionspolitik. Naturligtvis finns skäl att hårdbevaka moderaterna – de styr landet stenhårt genom sina mäktiga(ste) departement – men var är de hårda frågorna? De som ställer moderaterna till svars för […]
Ingen har kunnat undgå att moderaterna haft stämma i helgen. Full för-, under- och efterbevakning i medierna och näst intill full pott för ledartrions nya opinionspolitik.
Naturligtvis finns skäl att hårdbevaka moderaterna – de styr landet stenhårt genom sina mäktiga(ste) departement – men var är de hårda frågorna? De som ställer moderaterna till svars för den förda politiken?
De som handlar om oplanerade konsekvenser av de illa utredda förändringar de genomfört hittills. Som att de hårdare nationella reglerna för a-kassan krockar med en rad beslut som regleras på kommunal nivå. Exempelvis tillhandahållandet av barnomsorg på obekväm arbetstid som bara erbjuds i hälften av Sveriges kommuner, samtidigt som man förväntas arbeta under dygnets alla timmar.
Eller som i veckan, när de fick backa från förslaget om kraftigt försämrade ålderspensioner för förtidspensionärer, vilket bryter mot pensionsuppgörelse från1994, som de själva var med om att utforma. Men det var de gamla moderaterna, eller?
De ritar om i trygghets- och skattesystemen i en sällan skådad takt, men bevakas för hur de tar eller tolkar dåliga opinionssiffror eller tänker sig att mediedramatisera nästa valrörelse. Även vänsterröster är ovana att förhålla sig till högern som något annat än ett spöke. Ett standardmisstag är att, som Mona Sahlin, hävda att det är samma gamla moderater som alltid. Det är de inte. Det låtsas de inte ens inför sina interna kritiker. Inget Persson-mys eller påkostade utlokaliseringar av myndigheter och verk för att stävja missnöje. Frysningen av anslagen till militären, som kostade moderaterna sin tredje minister på ett år, visar det. I det sista fallet var det ju positivt. Inte bara för att militären äter pengar och har varit djupt samhällsfrånvänd utan också för att det kostade de nya moderaterna många gamla stöt-röster.
Det finns bara goda skäl att sluta kalla de nya moderaterna för ”samma gamla”. Inte för att de inte för borgerlig politik, utan för att de faktiskt inte är ”samma gamla”. De är nya. Och även om de nya moderaterna egentligen bara är tre stycken, Reinfeldt, Schlingmann och Borg, så får de igenom det mesta som de har föresatt sig. Sedan har de räknat fel både här och där, som med slopandet av fastighetsskatten. En fet present till de redan rika 40-talisterna som ska bekostas av de övre, men också lägre, skikten av medelklassens barnfamiljer.
Det kanske är bra med en avkylning av bostadsmarknaden, men hur förväntas nu hela familjer och släkter flytta dit jobben finns? Inte ens den osentimentala finanspressen hänger med. Det finns inte rim och reson i besluten. Ingen logik.
Kanske är de nya moderaterna sin egen bästa fiende. Opinionssiffrorna tyder på det. Militärer, homofober, bostadskarriärister – bye, bye? När vänstern eller Feministiskt initiativ har talat om könsneutrala äktenskap har opinionen rasat. Och detta i en inte särskilt avlägsen tid.
”Rein Schlingborg” är definitivt ett högerspöke. Men det är ett nytt högerspöke med progressiv retorik, radikalkonservativ ekonomisk politik, liten demokratisk känsla och forcerad på gränsen till nervsammanbrott.
Kanske kan vänstern tiga ihjäl dem, men de får i alla fall snickra på nya idéer under tiden. Allt annat skapar bara uppgivna vänsterspöken. Uppgivna vänsterspöken som inte kan samarbeta, trots att de är demokrater.