Bok- och Bibliotek i Norden AB, alias bokmässan, Göteborg 2007. Ett tvärsnitt av det rådande samhälls- och kulturklimatet i Norden? Möjligen är liknelsen för kommersiellt eftergiven, men lägger man ett genusperspektiv på tilldragelsen tycks den exakt så dyster som det rådande läget för jämställdheten. En ickefråga som letar sig fram i personliga betraktelser och självupplevda […]
Bok- och Bibliotek i Norden AB, alias bokmässan, Göteborg 2007. Ett tvärsnitt av det rådande samhälls- och kulturklimatet i Norden?
Möjligen är liknelsen för kommersiellt eftergiven, men lägger man ett genusperspektiv på tilldragelsen tycks den exakt så dyster som det rådande läget för jämställdheten. En ickefråga som letar sig fram i personliga betraktelser och självupplevda helveten, bara den inte gör anspråk på att leverera strukturella lösningar och politiska ingrepp.
Att tala om backlash är en underdrift. Vad händer bortom bakslaget? Alla vet: vårdnadsbidrag, avdrag för hushållsnära tjänster och hårdbantade trygghetssystem. Och feta smällar till dem som sticker ut hakan. I homoförlaget Normals monter skakar Tiina Rosenberg på huvudet. ”Tänk att det är så förbjudet för kvinnor att organisera sig.” Apropå erfarenheterna från försöket med Feministiskt initiativ.
På själva mässgolvet är allt precis som vanligt.
Till exempel är det ånyo rekord i antal besökare, de vanliga utställarna på de vanliga platserna, och samma herrar redaktörer som tack och lov presenterar en och annan nykomling i sina gedigna program. Besökaren, läsaren, lyssnaren tillika kulturpersonligheten själv är i sjuttio procent av fallen fortfarande en kvinna.
Det rådande läget för feminismen och jämställdheten är inte entydigt. Intresset för barnböcker med genusperspektiv, vilka återfinns i de två nystartade förlagen Vilda och Olika, var exempelvis stort bland de många förskollärare och pedagoger som besökte mässan. De har krav på sig, både från arbetsgivare, föräldrar och kända omständigheter, att leverera nya perspektiv. Dessutom är förskolläraryrket ett av få där särskild genuskompetens ofta efterfrågas vid anställningar överhuvudtaget. Ett halmstrå, möjligen. Inte minst eftersom många förskolor brottas med stora problem: hög personalomsättning, stora barngrupper och sociala problem som flyttar in på arbetsplatsen när barnen tar med sig svårigheter hemifrån.
Och visst finns det både litteratur och enskilda feministiska debattörer och förlag som stretar på. Det internationella perspektivet eller feminismens kopplingar till exempelvis miljö dyker allt oftare upp i översatta texter som hos pigga Tankekraft eller utställare på det Internationella Torget som fanns i år. Och Amnestys nya generalsekreterare heter Lise Bergh och kan beskrivas som en av Sveriges politiskt kunnigaste feminister.
Men under ytan vibrerar hela tiden en feministisk återhållsamhet, inte olik den känsla som präglade globaliseringsrörelsen efter ”skotten i Göteborg” 2001.
Och kanske är det just så långt tillbaka i tiden man behöver backa för att ta sig vidare efter Fi och regeringsskiftet. Då ansåg många feministiska debattörer att det fanns mycket att lära av globaliseringsrörelsen. Att bilda allianser i enskilda politiska frågor, och strunta i varje liten grupps litenhet. Det kräver generositet från de stora eller större, och kyla och uthållighet av de mindre, men det är en framkomlig väg. Under tiden får vi stötta förskollärarna som försöker. De var feminismens spjutspets på mässan och de tampas med könsproblematiken varje dag, trots alliansregering och det allmänna opinionsläget.