Inga-Lisa Sangregorio önskar få svar på frågan varför feminism bör omfatta bögar. Här kommer mitt svar.
Kvinnorörelsens dilemma är att feminister i alltför hög grad varit inriktade på jämställdhet i hemmet och på arbetsplatsen. Därmed har förvisso ojämställda strukturer ifrågasatts, samtidigt som många feminister varit bundna till traditionella familjeideologier och patriarkala normer. Detta är ingen anklagelse utan ett konstaterande.
Vi är alla bundna till samma ideologier och samma normer. Att välja den feministiska vägen är en stor utmaning för oss feminister och för det omgivande samhälle som inte sparar på härskartekniker för att på olika sätt platta till oss.
Den feministiska politikens dilemma är huruvida feminism endast handlar om kvinnor och kvinnorelaterade frågor, eller om feminism också är en bredare fråga om genus. Jag företräder åsikten att feminism är en fråga om genuspolitik och att genus inte endast kan definieras i termer av biologiskt kön. Genus kan inte heller frikopplas från sexualitet, rasifiering, klass och nationalitet. Ingen ”blir” kvinna, för att än en gång citera Simone de Beauvoir, endast på grund av könstillhörighet. De ideologiska processer som skapar oss som människor har precis lika mycket att göra med sexualitet, klass och rasifieringsprocesser som med kön.
Därför marginaliseras även många män på grund av genusuttryck. Hudfärg, sexualitet och klass leder till genusrelaterat förtryck som i praktiken fungerar som den sexism som drabbar kvinnor. Vart jag än blickar ut i världen möter jag heterosexism, rasism och klassförtryck, vilka på ett otäckt sätt finns invävda i de sociala strukturerna.
Vi har förvisso lagar, men kampen mot diskriminering är en så omfattande social process att den kräver betydligt större insatser och ett helt annat politiskt ledarskap än det vi hittills sett.
Den feminism jag företräder tar tydligt avstånd från heterosexism, den är antirasistisk och antikapitalistisk. Jag talar inte heller om något universellt systerskap kvinnor emellan utan snarare om solidaritet och en tydligt ideologiskt inriktad feminism som bygger på frihetlig socialism. I denna feminism finns utrymme för alla som ställer upp på dess ideologiska premisser.
Jag ställer mig bakom den indiska feministen Chandra Talpade Mohantys vision om att ”vi måste formulera en rasifierad socialistisk feminism som noga uppmärksammar den globala kapitalismens specifika funktionssätt och diskurser; en socialistisk och feministisk kritik som fäster särskild vikt vid nationalitet och sexualitet samt vid de globaliserade ekonomiska, ideologiska och kulturella sammanflätningarna av maskuliniteter, feminiteter och heterosexualiteter i kapitalets jakt på vinst, ackumulation och dominans.” Denna vision inkluderar även läderbögar.
Tiina Rosenberg
Tiina Rosenberg är professor vid
Centrum för genusvetenskap, Lunds universitet
Fotnot: Citatet är hämtat från Chandra Talpade Mohantys bok Feminism utan gränser: Avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet, Stockholm. Tankekraft, 2006.


