I fredags gick Sydafrikas offentiganställda ut i strejk i kamp för högre löner och bättre arbetsvillkor. Så gott som alla skolor, och flera sjukhusavdelningar, är stängda. Staten har svarat med att skjuta mot arbetare.
Fackföreningsrörelsen Cosatu kallade ut en miljon arbetare i strejken, som inleddes den 1 juni och som involverar lärare, sjuksköterskor, poliser och många andra yrkesgrupper. En viktig del i konflikten handlar om löner. Efter att ett treårigt avtal med stat och kommuner nu upphört, har fackförbunden gått ut med ett gemensamt krav om 12 procents lönehöjning för att kompensera för inflationen: matpriserna uppskattades ha ökat med mer än 10 procent under förra året. Statens bud låg på kvällen den 4 juni fast vid en höjning på 6,5 procent.
Men strejken bottnar inte enbart i försöken att få till ett nytt avtal, med bättre villkor för arbetarna. Enligt Leonard Gentle, chef för forsknings- och folkbildningsorganisationen Ilrig, speglar strejken i lika hög grad arbetarklassens ilska över löften om socio-ekonomiska reformer som inte infriats.
13 år efter apartheids fall är ANC-regeringens smekmånad på väg att ta slut. För första gången sedan 1994 enas samtliga 17 fackförbund, både de som organiserar ”blåskjortor” och de som främst företräder ”vitskjortor” under samma paroller – och bland de strejkande finns även de fackförbund som tidigare enbart organiserade vita arbetare.
– Strejken visar på en ny enighet över klass- och nationalitetsgränserna. Det är ett stort framsteg när det gäller fackföreningssolidaritet, oavsett vilken utgången av förhandlingarna blir, säger Leonard Gentle till Arbetaren.
Ett av fackförbundens krav är att vakanserna inom den offentliga sektorn, som uppskattas utgöra 35 procent av tjänsterna, ska tillsättas, så att servicen kan förbättras. Det speglar folks ilska, och brist på tålamod över den massiva erosionen i den offentliga servicens kvalitet och kvantitet, som är resultatet av underbemanningen, menar Gentle.
– De strejkande lyfter på så sätt även frågan om de fattigas rättigheter. Därför har de ett stort stöd från allmänheten – som tidigare oftast stått på arbetsgivarens sida.
Strejken inträffar under en känslig period i ANC:s historia. Under nästa partikongress, som är planerad till slutet av året, kommer den infekterade frågan om vem som tar över som partiledare efter den nuvarande presidenten Thabo Mbeki att debatteras. Ingen av fraktionerna inom partiet har visat sitt stöd för de strejkande, och Leonard Gentle menar att det blivit en prestigefråga för regeringen att inte vika sig genom att gå med på fackens krav.
I början av veckan hotade regeringen strejkande som utför så kallad samhällsviktig tjänst med sparken, om de inte infann sig på sina arbeten. Även om facken enbart kallat ut en liten del av vårdarbetarna i strejk, för att försäkra sig om att den livsviktiga servicen upprätthålls på samtliga sjukhus, så har strejkande arbetare tvingat flera sjukhusavdelningar att stänga. Polisen har svarat med att beskjuta strejkande arbetare vid sjukhus i Durban och Kapstaden, och ett tjugotal strejkande greps i Durban, enligt fackförbundens centralorganisation, Cosatu. Även rektorer som stänger sina skolor med anledning av strejken har hotats med repressalier.
Staten har samtidigt hävdat att effekten av strejken hittills varit ”minimal” – trots att en majoritet av skolorna tvingats stänga. En talesman för departementet för offentlig service och administration uppgav till tidningen Mail and Guardian att 80 procent av lärarna gått ut i stejk, medan i genomsnitt 22 procent av övriga statsanställda deltog i strejken.