Från ”go home” till ”gå med”

Efter konflikten mellan svenska och lettiska arbetare i Vaxholm 2004 lärde sig Byggnads en läxa. Det räcker inte att bekämpa utländska arbetsgivare, man måste organisera dess arbetare också. I dag har Byggnads anställt tolkar som nu reser Sverige runt för att organisera den utländska arbetskraften. Arbetaren hängde på.

Det är tre år sedan EU växte österut och arbetarna i länder som Polen, Estland, Lettland och Litauen började utmålas som ett direkt hot mot svenska löner av socialdemokrater och Byggnadsfacket. På reklampelare över hela Sverige framställde Byggnads polska hantverkare som prostituerade. Förbundet krävde övergångsregler som skulle begränsa de nya EU-medborgarnas rätt att komma till Sverige och söka jobb.
Men några övergångsregler blev det aldrig och den 1 maj 2004 blev det fritt fram för européerna på andra sidan Östersjön.
Ett halvår senare stod ombud från Byggnads som blockadvakter utanför ett skolbygge i Vaxholm. Bygget hade lettisk personal från det lettiska företaget Laval un Partneri. Byggnads krävde kollektivavtal, men företaget vägrade gå med på avtalskraven. Vad de lettiska byggnadsarbetarna ville, visste Byggnads däremot inte. Ingen från förbundet hade pratat med dem som konflikten berörde. Ingen på Byggnads kunde lettiska. Då.
I dag är det annorlunda. Ett år efter konflikten i Vaxholm och de lettiska byggnadsarbetarna packat ihop och åkt hem, gjorde Byggnads en vändning och började anställa tolkar i lettiska, ryska, polska, och estniska.

Vi kör genom ett landskap av nybyggen
i utkanten av Örebro. Här, som många andra delar av Sverige, byggs det som aldrig förr och Byggnads medlemmar är långt ifrån nittiotalets 40-procentiga arbetslöshet. Bakom ratten sitter en lång och gänglig man som heter Gints Kaplers. Hans min är allvarlig och han skämtar sällan. Kanske är det språket. Det är svårt att skämta på främmande språk.
Gints Kaplers kommer från Lettland och är anställd som tolk på Byggnads sedan ett drygt år tillbaka. Kontoret har han i Örebro, men hans arbetsområde sträcker sig över sex län i södra Sverige, ibland ännu längre, eftersom att han är den ende av tolkarna som talar lettiska.
Gints Kaplers historia har berättats tidigare, bland annat i Arbetaren, men den tål att berättas igen. 2004, samma år som Lettland blev medlem i EU och debatten om ordning och reda på arbetsmarknaden rasade som värst, kom han till Sverige med hjälp av företaget Bygglett. Företaget ordnade alla nödvändiga papper och betalade skatten för lönen på 60 kronor i timmen. Det var i alla fall vad Gints Kaplers och hans arbetskamrater hade fått veta.
– Jag fick skriva under ett papper på svenska och Bygglett sa att det var för att kunna arbeta lagligt i Sverige. Det visade sig senare att pappret jag skrivit under var ansökan om F-skattsedel.
När de upptäckte att arbetsgivaren fuskade med skatten tog han och arbetskamraten Oskars Matiss kontakt med Skatteverket och Byggnads.
Trots att det var uppenbart att de inte var egna företagare beslutade Skatteverket att de, inte företaget, skulle betala den uteblivna skatten.
Kontakten med facket kostade Gints Kaplers jobbet, men Byggnads tog fallet till Arbetsdomstolen och Bygglett dömdes att betala både skadestånd och utebliven lön.

Snart står vi mitt i ett radhusbygge längst ut i bygglandskapet. Uppe på en av de rostskyddsfärgade byggnadsställningarna som löper längs huskropparna väntar Raimonds Bodnieks och Arvis Arajs. De bär likadana arbetskläder, översållade med arbetsgivarens gula logga.
Båda kommer från Lettland, är trettio år och bor i Örebro med sina familjer. Raimonds har två barn och Arvis ett. Precis som Gints Kaplers kom de till Sverige med Bygglett. Och liksom honom jobbade de med F-skattsedel utan att veta om det. Nu jobbar de som anställda för en firma med kollektivavtal. De jobbar tillsammans med svenskar och har samma lön som dem.
– Då var vi bara glada att få 60 kronor i timmen. Vi tänkte inte på att vi bidrog till dumpade löner. Nu är också vi oroliga över att folk arbetar svart eller med låga löner, säger Raimonds.
Arvis tror att det skulle behöva komma väldigt många östeuropéer för att Byggnads oro för lönedumpning ska besannas.
– Men om inte facket pressade arbetsgivarna skulle lönerna säkert sjunka.
De verkar lite besvärade inför alla frågor. Ingen av dem säger mer än nödvändigt. Arvis håller huvudet lite sänkt och söker tillflykt för händerna i några av arbetsbyxornas alla fickor. Raimonds tar stöd mot geringssågen.
Båda är något så ovanligt som utländska byggnadsarbetare organiserade i Byggnads. Förbundet gör ingen skillnad mellan utlandsfödda och svenskfödda i sin medlemsstatistik, men att de som kommer till Sverige för att jobba är svåra att organisera bekräftas av både ombud på avdelningarna och på förbundskontoret i Stockholm.
I Örebro blev tio av Byggletts anställda medlemmar, men nu har många av dem åkt tillbaka till Lettland.
– Det är där problemet ligger. De är här så kort tid, säger ombudsmannen Lars-Åke Söderholm på Örebroavdelningen.
Så hur kommer det sig att Raimonds Bodnieks och Arvis Arajs valt att gå med? De tittar på varandra med höjda ögonbryn. Kanske tycker de att frågan är dum.
– Det är ett bra skydd, särskilt när man kommer från ett annat land, svarar Raimonds efter en stunds tystnad.
Han tänker på den hjälp han fick av Byggnads när problemen med Bygglett blev kända, men också på att han numera är försäkrad och vet att han får komma till sjukhus, inte skickas tillbaka till Lettland, om han skulle råka ut för en olycka på jobbet.

Att vara fackligt organiserad är inget givet val om man kommer från Lettland. Gints Kaplers har sett jobbannonser hemma i Lettland där det uttryckligen står att man bara anställer folk som inte är organiserade. Och de flesta arbetsgivare sparkar anställda som ber facket om hjälp. Det lettiska byggfacket LCA har tre anställda och bara en av dem gör arbetsplatsbesök.
– Ingen är med i facket. Vi hörde aldrig av dem när vi arbetade i Lettland. Det var först efter konflikten i Vaxholm som vi fick veta att det finns ett lettiskt byggfack, berättar Raimonds Bodnieks.
Och väl i Sverige såg de till en början inte heller någon anledning att söka sig till det mycket starkare Byggnads. Byggletts ägare hade intalat dem att facket bara ville skicka dem ut ur landet.
– Alla var rädda för facket, berättar Arvis Arajs om tiden på Bygglett.
Bland Lavals anställda i Vaxholm tycks däremot ilskan ha varit den dominerade känslan. ”Vi var inte rädda, mer arga,” sade en av de anställda till Byggnadsarbetaren om den Luciamorgon när ombuden stod utanför bygget och skanderade ”go home” åt letterna. Där behövde inte arbetsgivaren skrämma sina anställda. Det jobbet gjorde Byggnads själv.
Ingvar Persson, författaren till boken Konflikten i Vaxholm, menar att Byggnads stora misstag i Vaxholm var att de aldrig pratade med Lavals anställda. Det var ju deras villkor konflikten rörde.
– Att Byggnads nu skaffat sig tolkresurser är ett uttryck för att man tagit lärdom av konflikten, menar han.
Men tolkprojektets ansvarige, Torbjörn Hagelin, tycker fortfarande att Byggnads gjorde vad de kunde för att komma i kontakt med personalen.
– Vad vi lärde oss var att de här företagen gör allt för att vi inte ska prata med de anställda.

På avdelningen Byggettans lokaler i Solna sitter Michael Jaget och pratar i telefon.
I en bokhylla bredvid står några lexikon och pärmar med Byggnads fyrkantiga logga på. Språket som strömmar genom luren är inte svenska utan polska.
Michael Jaget arbetar halvtid som tolk i polska och ryska på Byggnads. När han började i november 2005 räckte tiden gott och väl till de telefonsamtal som kom mellan övriga uppgifter. Nu har ryktet om Byggettans tolk spritt sig och vissa dagar hinner han knappt gå på toaletten. Ögonen ser trötta ut och rösten är lite matt.
– Om ett år är en heltidstjänst inte tillräcklig, tror han.
Han är stressad, men tar sig ändå tid att berätta. Många av dem som ringer kan engelska och ibland lite svenska också, men tycker att det känns tryggare att prata om fackliga frågor på modersmålet. Andra är helt utelämnade till andra polsktalande. Många av dem har låtit bli att söka hjälp för att de inte kunnat göra sig förstådda.
– Vi hjälper många som blir lurade av skrupelfria människor. Och de är alldeles för många.
Men det är inte bara de som råkat illa ut som hör av sig. När Michael Jaget följer med på arbetsplatsbesök med ombuden lyckas han ibland övertyga någon att gå med i facket. Redan i bilen på väg dit försöker han få sina svenska kollegor att lyssna och prata, snarare än att propagera för medlemskap.
– Vi ska bedriva upplysning hellre än agitation, säger Michail Jaget och berättar att avdelningen snart sparkar igång ett utbildningsprojekt i svenska och samhällskunskap, som också ska lära de polska byggnadsarbetarna mer om fackliga frågor och arbetarrörelsens historia.
Telefonen ringer igen och Byggettans tolk byter språk.

Varje månad kommer sex representanter för Byggnads alla avdelningar till förbundet i Stockholm för att diskutera och utbyta erfarenheter av problem som har med utländsk arbetskraft att göra. Det kan handla om för långa arbetsdagar, för låga löner och dåligt boende. Och så hoten mot dem som tar kontakt med facket.
Tolkresurserna är bara en del av det här projektet, men enligt Torbjörn Hagelin den del som gett störst effekt.
Men det är bara östeuropéer som kan prata med Byggnads på sitt hemspråk. Papperslösa latinamerikaner som jobbar nattetid med att städa byggen kan inte vänta sig någon tolkhjälp på spanska eller portugisiska. De papperslösas situation är inget som kommit upp på mötena.
– Vi har haft fullt upp med de andra, säger Torbjörn Hagelin.
Om Byggnads upptäcker papperslösa på ett bygge meddelar man Migrationsverket och polisen, vilket med stor säkerhet innebär att de avvisas från landet.
En papperslös arbetare kan inte vänta sig någon hjälp från Byggnads. För att vara medlem måste man ha personuppgifter, vilket papperslösa saknar. I stället uppmanas de att söka arbetstillstånd.
– Men vi är väldigt försiktiga med att gå till polisen. Det har bara hänt någon enstaka gång. I första hand söker vi upp företaget som anlitar städfirman. De papperslösa är i beroendeställning. Vi går inte på dem, säger Torbjörn Hagelin.
Östeuropéerna försöker man i varje fall organisera, men trots tillgång till tolkar är det svårt att locka dem till facket. Den korta vistelsetiden är en förklaring. En annan kan vara ombudens attityder och bemötande. Men Torbjörn Hagelin är säker på att felet är arbetsgivarnas. Han berättar om ett möte där ett sextiotal utländska arbetstagare informerades om möjligheten att organisera sig fackligt. Ingen vågade visa sitt intresse, av rädsla för att bli angiven av en arbetskamrat.
– De är kuvade och vågar helt enkelt inte. Ett medlemskap i Byggnads är förenat med risken att förlora jobbet.

Borta i Örebro kör Gints Kaplers ut ur bygglandskapet och in i de färdigbyggda delarna av stan där avdelningen ligger. När tolkprojektet är slut 2008 skulle han gärna vilja fortsätta arbeta fackligt. Kanske internationellt.
– Jag skulle vilja hjälpa till att bygga upp det lettiska facket. Men det blir nog svårt.

Fakta / Ingen F-skatteboom
”Östeuropéer med F-skattsedel som jobbar utanför kollektivavtalssytemet men under antällningslika förhållanden”. Det var en av Byggnads farhågor inför EU:s utvidgning.

Sedan utvidgningen har antalet F-skattsedlar ökat med nästan 18 procent. Men det är svenskarna som står för ökningen. Av drygt 5 300 nyregistrerade 2003 stod de utländska för 263. Förra året nyregistrerades mer än 7 600 F-skattsedlar. Av dem var 275 utländska.
Skatteverkets förklaring är att intresset för
F-skatt bland de nya medlemsländerna var högre före utvidgningen, när en anställning krävde arbetstillstånd.

Fakta / Fyrdubblad invandring
Sverige, Storbritannien och Irland var de enda länderna som valde att inte införa övergångsregler för de nya EU-medborgare. På Irland och
i Storbritannien ökade invandringen stort men inte
i Sverige.

Sedan 2003 har invandringen från de nya EU-länderna visserligen fyrdubblats, men sett till den totala invandringen och uppskattningar inför utvidgningen är volymerna små.

Polen och de baltiska staterna stod 2006 för 90 procent av arbetskraftsinvandringen från de nya medlemsländerna.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Kvinna i rosa huvudsjal och krigsbild i bakgrunden samt tre pratbubblor
Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT och privat

Lama Majdi: ”99 procent lever som tiggare nu”

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren beskriver hon en situation som börjar bli allt mer akut.

Måndag 30 september, kl 22:22

Hej mina vänner,

Jag skriver detta meddelande till er som ett vittnesmål om de svåraste dagarna i våra liv.

I dag är det den 19 september. Det råder brist på rengöringsmaterial, blöjor och inkomst. Inom en snar framtid kommer vintern, och vi delar ett tält med min familj, som totalt består av åtta medlemmar — elva om vi räknar mig, min man och vår dotter.

Det råder brist på kläder och skor, brist på allt. Avloppsvatten sprider sig överallt, och skräp ligger över hela området. Sjukdomar sprids bland både barn och vuxna. Människor bär slitna kläder och skor och försöker laga dem så gott de kan.

99 procent av människorna här lever som tiggare just nu. De väntar på att få hjälp med livsmedel, att få gratis vatten eller gratis måltider. Man måste ha tur för att få en av dessa måltider.

Dagarna går, och snart har kriget pågått i ett år. Världen har glömt oss, och vi har blivit en vanlig berättelse; en intressant historia för blodtörstiga människor och en sorglig historia för de som känner empati eller älskar djur.

Ett liv som detta förtjänar att begravas och glömmas bort för alltid. Min dotter är nu ett år och en månad gammal. Vi står inför ett stort problem att hitta vinterkläder, blöjor och mat till henne. Vi har också våra egna problem, men vi är vuxna och kan ha tålamod. Vi har stabila klädstorlekar, inte som ett barn som växer dag för dag.

Vintern kommer snart, och det blir första gången vi lever under dessa svåra förhållanden i ett trångt utrymme, där golvet består av sand och snart kommer att förvandlas till lera på grund av regnet.

Jag vet inte hur vi kan fortsätta leva så här, men att inte ha några val tvingar dig att acceptera det enda tillgängliga alternativet: att fortsätta lida — men nu under de värsta tänkbara förhållandena.

Mitt budskap till världen är: Oroa er inte för oss längre. Dagen kommer då detta krig tar slut, förr eller senare. Men vi kommer aldrig att förlåta dem som bara stod och tittade på, utan att sträcka ut en hjälpande hand när de hade möjlighet att göra skillnad.

Lama Majdi

Här kan du läsa alla sms från Lama Majdi i Gaza.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Kollage Chana Riedel inklippt framför en gränspostering mellan Gaza och Israel
Channa Riedel är poet, musiker och skribent i Arbetaren. Foto: Leo Correa/TT, Simon Rydén

Channa Riedel:
Datumen som definierar krig och minnen

Om krig och minnen och om datumen som definierar början och slut, men som inte kan begränsa varken tiden för krigen eller minnet, skriver Channa Riedel.

För några veckor sedan kunde vi räkna 85 år sedan andra världskriget inleddes, 1 september 1939. Eller hur man nu ska förstå inledningar och en början. Hur börjar och slutar ett krig? Vilka offer har lett fram till att krigsförklaringen proklameras?

Min familj flydde till Sverige redan 1938, från ett Tjeckoslovakien som stod under hot om ockupation. Men formellt betraktades de inte som flyktingar av svenska myndigheter, eftersom själva kriget inte inletts vid tidpunkten för deras flykt.

Området de flydde ifrån ockuperades först en vecka efter att de anlänt till Sverige. Det absurda i den här byråkratiskt kallsinta kategoriseringen av mänskligt lidande har jag tidigare skrivit om både i Arbetaren och även i diktboken Karlsbad. 

För vem som helst tjänar datum som en påminnelse, en anledning att samlas för att minnas någon eller något. Ibland sammanfaller det ena datumet med det andra, en känsla av att historiens alla kråkor plötsligt möts i ett stort gemensamt kraxande. 

Symboliska påminnelser

I söndags, den 1 september, studerade jag brevkortet som min pappas mormor skickade från Auschwitz-Birkenau den 1 september 1943, och jag insåg med ens att hennes födelsedatum överensstämmer med mitt barns beräknade födsel. 

Men datumet och klockslaget som markerade halvårsdagen av min pappas död passerade utan att jag uppmärksammade det – jag behöver ingen symbolisk påminnelse av något som är närvarande i mig och runt mig varje vaken stund.

Glömskan var inte tecken på likgiltighet, bara en oförståelse inför varför just den dagen, den timmen, den minuten skulle skilja sig från alla andra.

7 oktober – blodstänkt datum

Vi vet att den 7 oktober 2024 kommer att markera årsdagen för inledningen av ett annat krig, det i Gaza. Men många palestinier räknar krigsförklaringen och -tillståndet som mycket äldre än så.

För Israel betyder dock 7 oktober något annat; årsdagen av en massaker inne i Israel. Och samtidigt med kriget och folkmordet i Gaza dödar den israeliska krigföringen palestinier på Västbanken, bomber faller över Beirut och en markinvasion av södra Libanon har inletts. Hur det israeliska svaret på raketerna från Iran kommer att se ut återstår att se.

Men i relation till Palestina och det palestinska folket är det för Israel fortsatt av yttersta vikt att hävda att 7 oktober markerar just starten av ett krig. Att medge att generationer av palestinier vuxit upp i ruinerna av ett pågående krigstillstånd vore ju att erkänna sig moraliskt och etiskt besegrad.

Detta blodstänkta datum – som för mig också är en älskad systerdotters födelsedag – infaller i år mellan det judiska nyåret Rosh hashana och försoningsdagen, Yom kippur. Under de tio dagarna mellan dessa tungviktare i den judiska kalendern uppmanas var och en till rannsakelse och att be om förlåtelse för synder begångna gentemot Gud och mot andra människor.

Med bävan föreställer jag mig hur Benjamin Netanyahu med hejdukar kommer att använda symboliken i detta kalenderns obevekliga sammanträffande.

Vilka förvanskade, förvrängda moraliska och etiska slutsatser kommer den israeliska staten sluta sig till?Hur – för det är en fråga om hur och inte om – kommer Netanyahu kapa essensen av några av judendomens allra heligaste och teologiskt djupgående inslag?

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Den 23 september överlämnade läkare, psykologer och annan vårdpersonal över 21 000 namnunderskrifter till sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson. Underskrifter som kräver att Sverige tar emot patienter från Gaza. Foto: Privat

”Sverige måste ta emot patienter från Gaza”

Regeringen har sagt nej till EU-kommissionens begäran om att Sverige ska ta emot evakuerade patienter från Gaza för vård. Ett upprop undertecknat av 34 organisationer kräver att regeringen omedelbart ändrar sig.

I maj i år fick regeringen en förfrågan från EU om att ta emot barn från Gaza för livsnödvändig vård. Världshälsoorganisationen har tillsammans med EU-kommissionen sammanställt en lista med 9000 svårt sjuka personer som skulle vara aktuella för evakuering för vård. 

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson besvarade förfrågan påfallande sent, och då med ett nekande. I svaret skriver hon bland annat att Sverige “följer utvecklingen” och “hjälper i närområdet” genom att donera medicinteknisk utrustning. Vi undertecknade menar att det här är långt ifrån tillräckligt. 

Möjligheterna att bedriva vård i Gaza är snart obefintliga – och donationer av sjukvårdsmateriel till närområdet kan inte på långa vägar täcka de behov som finns. 

Aleris redo att ta emot patienter från Gaza

I Sverige finns erfarenhet, kunskap och beredskap att ta emot barnen från Gaza, både för livsnödvändig vård för cancer och för vård och rehabilitering av krigsskador. 

Aleris lät meddela i ett pressmeddelande den 17 juni att man är redo att använda de kunskaper och erfarenheter man fått av att ta emot patienter från Ukraina inom ramen för Medevac, det EU-gemensamma systemet för medicinsk evakuering, för att behandla traumapatienter från Gaza (3). Aleris erbjuder sina resurser med medarbetare, operationssalar och en “unik vårdkedja”, men utan gehör från vår regering. 

Den 30 juni meddelade Gazas hälsoministerium att polio nu riskerar att spridas i Gaza, en sjukdom som med det internationella samfundets gemensamma insatser har varit utrotad i Gaza sedan 25 år tillbaka. Den 2 augusti i år rapporterade FN att hepatit A sprids bland barn och vuxna i en skrämmande ökad takt. Över 150 000 barn har drabbats av hudsjukdomar på grund av de otjänliga levnadsförhållandena. Gazas befolkning dör av svält och av sjukdomar som hade varit relativt enkla att bota eller förebygga. Allt detta går att förhindra. 

”Vi kan inte tysta se på”

Vi ser hur sjukvårdspersonal i Gaza kämpar dagligen för sin egen överlevnad samtidigt som de fortsätter utföra sina yrken med stolthet under de mest fruktansvärda förhållanden. De vägrar svika sina patienter och vår gemensamma vårdetik. 

Vi kan inte tysta se på när sjukvårdspersonal kidnappas, torteras och mördas, eller när sjukhus och ambulanser attackeras. Vi kan inte heller frångå de gemensamma, bärande punkterna i vårdens yrkesetiska principer. Alla människor har lika rätt till liv och hälsa. 

En grundförutsättning för rätten till liv och hälsa är ett omedelbart eldupphör, obehindrad tillgång till humanitär hjälp, återuppbyggnad av sjukvården i Gaza och en framtid med rättvisa och fred i Palestina. Även här har Sverige ett ansvar: Både ett moraliskt sådant och ett juridiskt genom de krav som internationell humanitär rätt ställer. 

I egenskap av vårdarbetare och organisationer i civilsamhället kräver vi att:

1. Regeringen omedelbart ska besluta om ett uppdrag till Medevac för att ta emot patienter från Gaza för vård.

2. Regeringen kräver ett omedelbart eldupphör och bidrar till att internationell lag upprätthålls och åtföljs. Det innebär också att bidra till att Israels olagliga ockupation av de Palestinska områdena upphör, samt att avbryta all slags handel – inte minst vapenhandel – med Israel. 

Undertecknande:

Mikaela Lindström, leg. psykolog, Psykologer för Palestina Natte Hillerberg, ST-läkare i psykiatri, styrelseledamot, Läkare mot rasism Amanda Melin, terapihundförare, Vårdpersonal för Gaza 
Josefine Rasmusson, leg. psykolog, Sweden – Palestine Mental Health Network 
Shina Hagh, specialistläkare i akutsjukvård, Läkare för Palestina
Asrah Almoussaui, BSc MSc, KI alumni, KI for palestine 
Singoalla Tiroler, Solidariska Vårdarbetare 
Kamal El Salim, Förbundsordförande Tillsammansskapet 
Agnes Lundgren, Luis Lineo, Annika Nylén, Alejandra Gómez Lozano, Karin Larsson, Leia Nordin, Soledad Quintana Fernández, partistyrelsen för Feministiskt Initiativ 
EvaMärta Granqvist, ordförande Föreningen Hjärta 
Amra Bajric, ordförande Föreningen Fatta! 
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron 
Nazanin Elias, ordförande NU i Linköping 
Jeannette Escanilla, Ship to Gaza Sweden 
Ava Rudberg, förbundsordförande Ung Vänster 
Mesir Taki, Bred Antirasistisk Mobilisering 
Mahi Akter, Narges Ravanbakhsh, Manal Daklallah, Elvan Bäcklund, Elena Karlström, Socialarbetare för Gaza 
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC syndikalisterna 
Fayyad Assali, talesperson och ordförande för Rättvisa För Alla
Bibban Stenborg, Artister För Eldupphör 
Petra Lindroos Jonasson och Ingrid Broms, Agera Göteborg
Rima Amaya, grundare och ordförande för Kvinnoförmedlingen
Tim Zala Wilhelm Marquardt, Göteborgs lokala samorganisation av SAC
Stina Eriksson, ordförande för Sundsvalls Fältbiologer
Amiirah Salleh-Hoddin, Senior Network Development Officer, European Network Against Racism 
Sara Olsson, barnmorska och Dagbjört Helgadottir, läkare 
Health-workers for Palestine, Skåne 
Alde Nilsson, Fridays for future Sverige 
Mehran Najafi, Iranprotest- Lund 
Khaled Amoura, Together for Palestine 
Kajsa Hedberg, Vänsterpartiet Malmö 
Khaled Alnajjar, Solidaritetsgruppen för Palestina i Växjö 
Hala Safan, Norrköping för Palestina 
Ali Kader, partisekreterare, För Allas Bästa 
Roberto Tamayo Hokkanen, ordförande, Palestinagrupperna i Sverige 

Publicerad
6 dagar sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Claudio Bresciani/TT, Altaf Qadri/AP/TT

Shabane Barot:
Jomshofs ”satir” hämtad från den indiska fascist­rörelsen

”Innehållet i de bilder Rickard Jomshof delat visar på den globala fascistiska rörelsens kontaktytor och gemensamma ideologiska referenspunkter.” Shabane Barot om ursprunget till grovt islamofoba begrepp som ”Rape Jihad”.

I mitten av september meddelade Sverigedemokraten Rickard Jomshof – ett av partiets tyngsta namn – att han är misstänkt för hets mot folkgrupp och kliver av posten som ordförande i Riksdagens justitieutskott. Misstanken om brott är baserad på de två teckningar Jomshof delat i sociala medier, vars innehåll har beskrivits som satiriskt, antimuslimskt eller rasistiskt beroende på vem som tillfrågas.

Den ena teckningen ska föreställa en muslimsk familj som på bästa trojanska hästvis flyttar in i huset ”Europa” för att sedan tända eld på det. Den andra teckningen avbildar en pakistansk jihadist som räddas ur havets vågor och tas ombord på båten ”England”; en tjänst han återgäldar genom att attackera båtens övriga passagerare med en åra på vilken texten ”Rape jihad” står skriven.

Jomshof har själv beskrivit det hela som politisk satir och varnar för ett ”Sverige av blasfemilagar”. Vapenbrodern Mattias Karlsson har ”i upplysningens namn” återpublicerat hans inlägg som en utmaning mot samhällets trångsynthet. Förmågan att göra anspråk på i princip vilken politisk position som helst inklusive motståndarens – som urfolkens försvarare eller upplysningens tillskyndare – är en av Sverigedemokraternas retoriska styrkor.

Åklagarens motivering präglas av bristande intresse

Yttrandefrihetsexperter, ledarskribenter och jurister har tyckt till – kan detta röra sig om hets mot folkgrupp?

Åsikterna går isär men många verkar överens om att bildernas innehåll skulle kunna uppfylla brottsrekvisiten för hets mot folkgrupp. Under torsdagen meddelade dock Joakim Zander, chefsåklagare på särskilda åklagarkammaren att åtalet läggs ner: Jomshofs avsikt ”har varit att visa att det bland migranter och invandrare finns de som begår brott”. Därmed kan Jomshof återtillträda som ordförande i justitieutskottet.

Det är inte min sak att avgöra om Jomshof gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp i lagens mening men såväl debatten som åklagarens motivering präglas av bristande intresse för och kunskap om bildernas politiska kontext och referenspunkter.

Begreppet ”Rape Jihad”, som yttrandefrihetsdebattören Nils Funcke menar är riktat specifikt mot jihadister är i själva verket hämtat från den indiska fasciströrelsen, där det tillsammans med de besläktade begreppen love jihad, prayer jihad och corona jihad cirkulerar i en den grovt islamofoba hindunationalistiska miljön, där pogromer riktade mot muslimer, kristna och daliter tillhör vardagen. Bildernas kan liknas vid de antisemitiska karikatyrer, förlåt ”politiska satirteckningar” som cirkulerade i tredje riket. 

Love jihad är ett begrepp som används för att misstänkliggöra kärleksrelationer mellan indier av blandad religiös bakgrund. Muslimska indiska män som gifter sig med hinduiska kvinnor anklagas för att bedriva en form av religiös krigsföring riktad mot den hinduiska majoritetsbefolkningen.

”Rape Jihad” – direkt taget från den indiska fasciströrelsen

Begreppet rape jihad fungerar på samma sätt – den framställer muslimer som våldtäktsmän med ett ideologiskt syfte. Indiens ledande politiska parti, Bharatiya Janata Party (BJP) och den associerade paramilitära rörelsen Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) använder begreppen i sin politiska propaganda. Anklagelserna om prayer jihad och corona jihad bygger på samma figur: i det första fallet framställs den muslimska bönen (namaz), som jag tidigare skrivit om som en slags territoriell aggressionshandling.

Corona jihad är i analogi med detta en konspirationsteori baserad på idén om covid-19 som ett muslimskt biologiskt vapen. Att mannen på den teckning Jomshof delade är pakistanier är också signifikativt för sammanhanget: indiska muslimer anklagas regelmässigt för att hysa lojalitet med Pakistan och utdefinieras som pakistanier – en muslim kan enligt denna logik inte vara indier.

Dessa begrepp används alltså av Indiens statsbärande parti och är led i en eskalerande hatkampanj riktad mot landets religiösa och etniska minoriteter.

Innehållet i de bilder Rickard Jomshof delat visar på den globala fascistiska rörelsens kontaktytor och gemensamma ideologiska referenspunkter. Att framställa bilderna som en kritik mot jihadism är att sanktionera innehållet i den statliga terrorkampanj som riktas mot Indiens muslimer, vars motsvarighet Jomshof förmodligen drömmer om att se i Sverige.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Mellan den 26 och 29 september pågår Radikal bokmässan. Arbetaren är på plats med bokbord.

Det händer på Radikal bokmässa

Radikal bokmässa går av stapeln i Göteborg i helgen. ”Vi försöker se litteratur som ett sätt att leva, snarare än bara läsa”, säger en av arrangörerna till Arbetaren.

På torsdagen slog portarna upp för invigningen på Litteraturhuset och programmet fortsätter sedan ända fram till söndag på Kolgruvan.

– I år lanserar vi oss som den enda bokmässan i stan, säger Jarmo, som är en av arrangörerna. Han heter egentligen något annat, men föredrar att vara anonym, bland annat eftersom han vill flytta fokus från individen.

Jarmo beskriver hur den vanliga bokmässan präglas av kommers och stress.

– Man pratar om försäljningsstatistik, algoritmer och vad som säljer snarare än att faktiskt prata om litteratur.

Vad händer då på stadens ”enda bokmässa”, jo, just allt det som saknas på den andra bokmässan, enligt Jarmo.

– De där viktiga samtalen, men även mat och häng och nya vänskapsband som knyts. Vi försöker se litteratur som ett sätt att leva, snarare än bara läsa. Det kanske kommer till uttryck under helgen, säger Jarmo.

Brett program bortanför kommersen

Han beskriver programmet som brett och att det rymmer något för allt och alla. 

– Grunden LS kommer och pratar om kampen för en rättvis semesterersättning. Det kommer vara samtal och ockupation, klimatkamp och däremellan massa härlig poesi och litteratur.

Själv ser han särskilt fram emot samtalet om nekropolitik, kolonialism och motstånd i Gaza som hålls med Paulina de los Reyes och Saleh Abdelaziz från Kollektivet Jordens fördömda. Nekropolitik är ett begrepp myntat av filosofen Achille Mbembe som kan bidra med förståelse kring hur makt utövas genom kontroll över döden.

– Det ser vi tydliga exempel på just nu i Palestina. Det är ett samtal som inte bara fastnar i filosofin utan också landar i faktiska konkreta exempel.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
I oktober delar SAC Syndikalisterna ut Civilkuragepriset till minne av Björn Söderberg. Foto: Axel Green, Janerik Henriksson/TT

Emil Boss:
En god tid för civilkurage

Det är på många sätt en ond tid vi lever i – men det är också en tid för civilkurage, skriver Emil Boss.

Civilkurage innebär att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. Jag vågar påstå att vi numera ser ovanligt mycket av just sådant mod i Sverige. I den inhemska politiken står många människor upp mot högerextremism och rasism, trots att de ofta bemöts av ett koordinerat näthat och ibland även av allvarliga hot.

Många människor står också upp för den internationella rättsordningen, trots att de ofta svartmålas offentligt av högerpolitiker och ibland misshandlas av poliser (jag tänker på skandalerna i Lund). 

Civilkuraget hos journalister, influencers, aktivister, politiker, författare, forskare och konstnärer uppmärksammas ofta (med rätta), men det görs minst lika osjälviska och viktiga val i det fördolda.

”Jag böjer mig inte för gangsters. Jag vill att de här skojarna ska stoppas”. Byggnadsarbetare i Stockholm mottar ofta hot om våld. När lurade snickare kräver att bolaget betalar lön i enlighet med kollektivavtalet, är det inte ovanligt att cheferna svarar med grova hot. ”Vi ska leja någon som skär halsen av dig”. 

Jag har träffat en handfull arbetare, inte bara byggare, även städare och restauranganställda, som har tagit mycket stora personliga risker i sin övertygelse om att vi måste få stopp på de arbetslivskriminella bolagen. Vissa har tvingats leva med personskydd i sin kamp mot fusket. Alla vi som tjänar på en anständig arbetsmarknad har anledning att vara tacksamma för deras civilkurage.

Arbetare uppmärksammas sällan. När arbetare syns på teve är det mest som komiska figurer i realitysåpor, som offer i snyftreportage eller avskräckande exempel i program som ”lyxfällan”. Det finns förstås massor av skyddsombud därute som stoppar livsfarligt arbete (med risk för att själva få sparken), massor av anställda som backar upp kollegor som behandlas illa, arbetare som går ihop och protesterar mot despotiska företagskulturer.

Till minne av Björn Söderberg

Ett undantag från osynligheten kring arbetares civilkurage är det pris som SAC Syndikalisterna delar ut i oktober varje år. Det går till just en person som på ett modigt sätt har stått upp för sin mening på jobbet.

Civilkuragepriset delas ut till minne av Björn Söderberg. Han var  en fackligt aktiv syndikalist som år slog larm om att en organiserad nazist satt i Handels klubbstyrelse på en stor arbetsplats i Stockholm. Beväpnade nazister svarade 1999 med att skjuta Björn i hans hem i Sätra.

Tjugofem år har gått sedan det politiska mordet, men våldet från extremhögern har aldrig mattats av. Under åren som gått har det politiska landskapet förändrats. Numera är vi vana vid att politiker efter politiker i Sveriges riksdag (i Sverigedemokraterna) visar sig ha kopplingar till samma rörelse som mördade Björn.

Det är på många sätt en ond tid vi lever i, men det är åtminstone en god tid för civilkurage.

Publicerad
1 vecka sedan
Den nuvarande samhällsutvecklingen visar på behovet av antifascistisk och antirasistisk organisering – inte minst inom arbetar- och fackföreningsrörelsen, skriver chefredaktör Vendela Engström. Foto: Arbetaren, Skärmdump, Wikimedia Commons, Skärmdump

Vendela Engström:
Vikten av antifascism ökar i takt med SD:s makt

Efter att Arbetaren rapporterat om att Sverigedemokraterna Dalarna bjudit in en tidigare NMR-aktivist som föreläsare förefaller det som att riksdagspartiet gett ut reporterns telefonnummer till den tidigare NMR-medlemmen, i stället för att svara på ansvarsfrågorna från tidningen.

Ok, vi tar det från början. Christian Peterson är en inflytelserik influencer inom den svenska extremhögern.

Det tog exempelvis inte många dagar från att han i våras filmade och lade ut adressen till ett migrantläger i nordvästra Stockholm tills dess att aktivister ur den militanta nazistsekten Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kom dit och vandaliserade de boendes tillfälliga hem. En medveten strategi givetvis och något som alldeles uppenbart visar på de nära banden mellan de många aktörerna inom svensk högerextremism.

När Peterson nyligen bjöds in till Sverigedemokraternas dalaavdelning för att föreläsa rapporterade Arbetaren om det. Inga konstigheter och vanlig journalistik. Men bollen var snabbt i rullning och efter att Arbetarens reporter sökt representanter för SD tycks någon hos partiet ha lämnat ut reporterns telefonnummer till Christian Peterson.

I stället för att riksdagspartiet svarar på Arbetarens frågor får reportern sms från den så kallade ”Förtalsombudsmannen”. 

Det förefaller alltså som att ett riksdagsparti gett reporterns telefonnummer till en tidigare NMR-medlem, i stället för att svara på ansvarsfrågorna. 

Låt den meningen sjunka in.

Normalisering av extremhögern

Sverigedemokraternas normalisering av radikalhögern och dess metoder går i linje med Kalla faktas avslöjande av hur partiets kommunikationsavdelning använder sig av anonyma konton för att sprida desinformation.

På detta sätt vill partiet öka motsättningarna mellan olika grupper genom ett narrativ av ”vi och de” – ”svenskar och invandare”. Även vänsterpersoner och andra meningsmotståndare pekas ut som ett hot.

Det är här Christian Peterson kommer in i bilden. Han är självutnämnd expert på ”vänsterextremism”. Ett begrepp som tycks vara väldigt brett för en person som hänger ut allt från poeter till klimataktivister och tidningen Brand.

Enligt Expo har Petersons projekt ”Förtalsombudsmannen” ett uttalat syfte – att tysta meningsmotståndare genom civilrättsliga förtalsstämningar. 

Att en av SD:s lokalföreningar okommenterat samarbetar med en högerextrem aktivist som strävar efter ett tystare samhälle, samtidigt som partiet duckar frågor om detta bör väcka debatt på riksnivå.

SD = Rasister

Under SD:s 14 år i riksdagen har de flyttat gränserna för vad som går att säga och göra. Med det har rasismen normaliserats samtidigt som partiets politik anammats av andra högerpartier. 

Men vi glömmer aldrig vilket parti Sverigedemokraterna är.

Även om Moderaterna och Kristdemokraterna verkar ha gjort det. För de partierna finns det ett annat ord: Medlöpare.

I ett upprop i DN den 22 september vittnar 74 forskare och journalister om hur hot, hat och trakasserier riktade mot deras yrkesgrupper har ökat. Hur samhällsklimatet på senare år blivit allt hårdare.

”För några av oss har det lett till stort personligt lidande och till att vi tvekar att göra det vårt yrke kräver – undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap.”

Risk att röster tystnar

I förlängningen riskerar det här att leda till ett samhälle där röster tystar och där demokratin i förlängningen slocknar. 

En person som betalat det yttersta priset för att säga ifrån mot den nynazism där SD har sina rötter var syndikalisten Björn Söderberg. I år är det 25 år sedan han mördades av nazister efter att ha avslöjat att nazistledaren Robert Vesterlund valts in i styrelsen i en lokal fackklubb, där de båda jobbat. 

Den nuvarande samhällsutvecklingen visar på behovet av antifascistisk och antirasistisk organisering – inte minst inom arbetar- och fackföreningsrörelsen. 

Ett kallare samhällsklimat kräver många modiga röster – och det kommer kräva andra som vågar stå bakom de som säger ifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
SD lämnade ut Arbetarens reporters nummer till tidigare NMR-medlem. Foto: Skärmdump substack, Skärmdump SD dalarna, Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Arbetaren söker SD – får SMS från ”Förtals­ombuds­mannen”

Under helgen hade SD Dalarna besök av den självutnämnde ”Förtalsombudsmannen” Christian Peterson. När Arbetaren söker partiet får man inga svar, däremot ett oväntat SMS.

Arbetaren sökte under måndagsförmiddagen SD:s pressavdelning och SD Dalarna för en kommentar angående att de bjudit in en person med kopplingar till NMR att föreläsa för partiets lokalavdelning.  

SD:s pressavdelning hänvisade till partidistriktet i Dalarna och Arbetaren har vid upprepade tillfällen sökt Rasmus Giertz, SD Dalarnas ordförande.

Runt fyra timmar efter att Arbetaren har sökt Rasmus Giertz för första gången får Arbetarens reporter meddelanden från ett nummer tillhörande Christian Peterson. Sms:en, som Arbetaren får innan måndagens artikel är publicerad, är två bilder. På den ena står det ”C’mon, do something” på den andra syns en hund vilandes på asfalt.

Numret har i flera år använts av Christian Peterson för att samla in pengar på sociala medier. Bland annat genom projektet Förtalsombudsmannen.

I tidskriften Expo beskrivs projektets metod: Christian Peterson söker upp uttalanden eller inlägg i sociala medier från personer han ser som meningsmotståndare, för att sedan stämma personen bakom uttalandet.

Det framstår alltså som att Sverigedemokratierna, i stället för att svara på tidningens frågor, ger ett icke-offentligt telefonnummer till Christian Peterson.

SD svarar inte

Arbetaren söker Sverigedemokraterna både på riksnivå och i Dalarna för att få svar på hur det kan komma sig att Christian Peterson plötsligt hör av sig till det nummer som tidningen använder när de ringer SD.

Sverigedemokraternas presstjänst anser att det är ett ärende på lokal nivå och hänvisar till distriktet och SD Dalarna.

Arbetaren har sökt ordföranden för SD Dalarna utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En man i 25-årsåldern omkom efter en arbetsplatsolycka på Forsmarks kärnkraftverk
Den unga mannen fördes med ambulanshelikopter till sjukhus där han bara några dagar senare avled till följd av sina skador. Foto: Christine Olsson/TT

Svenska arbetsplatser: Fyra döda på mindre än en vecka

Den man som i slutet av förra veckan skadades under ett svetsarbete vid Forsmarks kärnkraftverk har nu avlidit. Dödsolyckan är därmed den fjärde på mindre än en vecka på svenska arbetsplatser.

Det var på fredagsförmiddagen förra veckan som en man i 25-årsåldern skadades svårt i samband med ett svetsarbete vid kärnkraftverket Forsmarks tredje reaktor i norduppland.

Mannen, som var anställd av Forsmark, fördes med ambulanshelikopter till sjukhus där han under helgen har vårdats med svåra skador. Under tisdagen kom dock beskedet att han avlidit.

Polisen och Arbetsmiljöverket har utreder nu händelsen och en teknisk undersökning av olycksplatsen har gjorts, enligt P4 Uppland.

Dödsolyckan var den fjärde på bara några dagar vid svenska arbetsplatser och hittills i år har minst 29 personer omkommit på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Montage med Christian Peterson mot en bakgrund där det står Välkommen till SD Dalarna och nazistflaggor.
Tidigare NMR-aktivisten Christian Peterson talade i helgen för SD Dalarna. Foto: Skärmdump, Wikimedia Commons, Skärmdump. Montage: Arbetaren

SD Dalarna bjöd in föreläsare med NMR-bakgrund 

I helgen föreläste den så kallade Förtalsombudsmannen, Christian Peterson med bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, för Sverigedemokraterna i Dalarna.

”Igår hade jag det stora nöjet att föreläsa för Sverigedemokraterna i Dalarna om vänsterextremism och det hot som denna rörelse utgör”, skriver han i ett inlägg på sin blogg. 

2018 var Christian Peterson aktiv i NMR och gick 2019 över till Alternativ för Sverige som han lämnade efter partiet misslyckats i valet 2022, berättar Jonathan Leman, researcher på Expo.

– Därefter satsade han helt på medieaktivism med olika anmälningskampanjer, säger Jonathan Leman.

På frågan om hur Sverigedemokraterna ställer sig till att partiets lokalförening i Dalarna bjudit in en tidigare NMR-aktivist som föreläsare svarar partiets presstjänst att ”Då detta är ett ärende av lokal karaktär hänvisar vi er till distriktet Sverigedemokraterna i Dalarna.”

Arbetaren har upprepade gånger försökt kontakta distriktets ordförande Rasmus Giertz, utan resultat.

I riksdagsvalet 2022 ökade SD Dalarna med nästan 5 procent och fick nära 26 procent av rösterna. Efter valet valdes SD Dalarna in tidigare riksdagsledamoten Kent Ekeroth som oppositionsråd i regionen. 

Lokalföreningen har hamnat i blåsväder flera gånger på senare tid, som senast i somras när P4 Dalarna kunde avslöja att SD Dalarna handlat för en halv miljon kronor – utan att kunna redovisa vad pengarna gått till. Pengarna har partiet bland annat fått som skattefinansierat partistöd från region Dalarna. 

I somras underkände även partiets revisor fjolårets bokföring till följd av det saknade underlaget, vilket ledde till att regionfullmäktige stoppade utbetalningen av årets partistöd. Trots kvittokaoset klubbade regionstyrelsen igenom partistödet i mitten av september.

Christian Petersons nuvarande koppling till NMR

Jonathan Leman lyfter hur Christian Peterson fortfarande har kopplingar till NMR genom bland annat uthängningsidan Avmaskerat som NMR startade 2020.

– Han hyllar, samverkar med, donerar pengar till och uppmuntrar andra att stödja dem. Han uttrycker stöd för både för NMR och aktivklubbarnas gatuaktivism.

Nyligen förlorade Christian Peterson en förtalsstämning mot Expo-reportern Morgan Finnsiö. Tidningen Journalisten skriver att Morgan Finnsiö delade Christian Petersons inlägg på X med kommentaren ”Säg att du hatar svarta utan att säga att du hatar svarta.” Christian Peterson delade en artikel om den svenska slavkolonin Saint-Barthélemy, åtföljt av en emoji med hjärtögon.

Jonathan Leman. Foto: David Lagerlöf

Jonathan Leman säger att Sverigedemokraterna tidigare delat en publicering från Christian Peterson från partiets officiella konto på Twitter, nuvarande X, och han har även blivit intervjuad på den SD-kopplade nyhetsplattformen Riks.

Att partiet nu tar in Christian Peterson som talare följer, enligt Jonathan Leman, en trend där tidigare där gränsdragningar högerut monterats ner.

– Förut pekade SD ut olika medier, och aktörer inom den högerextrema miljön som extremister, antidemokrater, fascister och nazister, säger Jonathan Leman och exemplifierar med hur man 2015 sparkade ut ungdomsförbundet.

Enligt Jonathan Leman sammanfaller förändringen med att Moderaterna och Kristdemokraterna öppnade dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Publicerad Uppdaterad