Tro, makt och vidskepelse

Intresset tycks öka för både religion och ateism. Vad beror det på? Göran Greider (GG): En enormt stark våg av nykonservatism har svept över världen i tio års tid. Titta bara på USA, där kristna fundamentalister har flyttat in i Vita Huset, praktiskt taget. Det är en politisk agenda som har hittat mycket näring från […]

Intresset tycks öka för både religion och ateism. Vad beror det på?

Göran Greider (GG): En enormt stark våg av nykonservatism har svept över världen i tio års tid. Titta bara på USA, där kristna fundamentalister har flyttat in i Vita Huset, praktiskt taget. Det är en politisk agenda som har hittat mycket näring från religiöst tänkande av fundamentalistiskt slag. Det är egentligen en kris för det amerikanska politiska systemet. Samma kris genomgår en hel del länder i Mellanöstern. Det har tyvärr blivit så att religion är det sätt varpå vissa intressen tar sig uttryck. Det viner väldigt mycket religion genom luften, särskilt sedan den 11 september, men ofta är det bara en religiös dräkt som ekonomiska och sociala konflikter ikläder sig.

Är det bra eller dåligt?

GG: Det är en katastrof för tänkandet – så fort man blandar in religiösa kategorier
i politisk analys så går det käpprätt åt skogen.

Lena Andersson (LA): Men om det är en katastrof – varför har du då själv tagit detta steg?

GG: Därför att det inte är ett rationellt steg. Det är inte så att jag har tänkt att nu ska jag bli troende. Jag har faktiskt fått en stark känsla av någonting som jag inte hade förut, och det har påverkat mig. Men jag är väldigt noga med att när det gäller att bygga samhällen, skriva författningar eller göra kursplaner för skolorna, så – ingen religion!

Mehmet, håller du med om att det är dåligt att religiositeten växer i samhället, i varje fall när det påverkar politik och samhälle?

Mehmet Kaplan (MK): Jag tror att många människor inte riktigt klarar av att hantera sin religiositet. Göran är inne på att det inte är ett rationellt val – jag tror sällan att det är det. Religion är något var och en har inuti sig, som inte behöver påverka omgivningen. Men när den klär sig i språk- och kulturdräkter då gör den det. Vi är i en sådan tid nu. Jag tror inte att det är något som den stora massan har valt, utan det är människor som försöker utnyttja läget. Jag vill inte säga att det är en katastrof, men framför allt om vi tittar på USA så har det blivit ett problem. När den enda supermakten klär sin utrikespolitik i messianska ord och termer så är det inte så långt ifrån katastrof. Men vår egen vardagsfundamentalism är inte heller vacker.

LA: Vad är det?

MK: Ja, att vi slår varandra i huvudet med våra böcker eller åskådningar, med Koranen eller vår ateistiska grundsyn. Debatterna kommer kanske att utmynna
i någonting gott – men jag har svårt att se att polarisering i sig är någonting bra. Jag tror att religion även kan vara redskap för fred, vilket man oftast inte ser.

GG: Det är viktigt att skilja på religion och personlig tro. Religion är ett system som människor tvingas in i eller föds in i, personlig tro kan i och för sig komma av det men också från helt andra håll. Det är lätt att blanda ihop hela den religionsfabrik som finns kring tron, med tron själv som till stor del är något helt inåtvänt.

LA: Fast du skulle ju inte ha valt Jesus om det inte hade funnits en hel fabrik redan, då hade du ju inte känt till honom. Där följer du något som redan är fastlagt och nedskrivet.

GG: Fast det är inte så enkelt ens där, för fabriken har både verkställande direktörer och arbetskraft. Något som fascinerar mig är den två tusen år långa alternativa historien inom kristendomen – och inom islam också. Ett upprorstänkande från Thomas Müntzer och engelska grävare till folk som motsatte sig nazismen. Den som är vänster kan se den historien på undersidan av fabriken och ta ut den, odla den, och då tycker jag att man gör nytta.

Religionerna, även själva urkunderna, innehåller både goda och fina saker och ganska brutala och läskiga saker. Tro blir därför i hög grad en fråga om tolkning. Försvårar inte det ett rationellt samtal kring religion?

LA: Man kan ju inte ha ett rationellt samtal om något som är irrationellt, det går ju inte.

GG: Det kan man ju ha. Annars skulle inte psykologin existera.

LA: Nej, i den mån religion har anspråk på sanning om verkligheten – där måste man stanna samtalet.

GG: Det tycker inte jag – jag skulle gärna bli analyserad av världens ledande psykoanalytiker. Om min tro då skulle ånga bort, då var den ingenting värd. Om den däremot skulle kvarstå, vilket den har gjort hittills, så har den ett värde.
Om tro är något irrationellt, kan ni då argumentera för att Gud finns? Vet ni att Gud finns?

MK: Gudsbeviset finns inom mig, det är ingenting jag känner ett behov av att bevisa för någon annan. Jag är övertygad om att Gud finns, men gudsbegreppet är relativt och väldigt personligt. Om man hårdrar finns det sufier som menar att ”jag är Gud”, alltså till slut hamnar man i en känsla av att Gud är jag. Eftersom den är så relativ är den svår att bevisa vid varje given tidpunkt.

LA: Hur förhåller man sig då till skrifterna, som är allmänna och riktar sig till alla? Hur ser du till exempel på Koranen?

MK: Koranen är orden från den gud jag tror på.

LA: Men då finns han ju utanför dig?

MK: Ja, fast jag kommer inte att försöka övertyga dig som inte tror på någon gud att Gud finns för dig.
GG: Man ska se skrifterna som historiska produkter, men också historiska källor för reflektion kring gudsbegrepp och tro. Och det är fantastiska källor. Framför allt evangelierna, jag tycker att gamla testamentet är lite väl blodigt. Det finns inte ett skäl i världen för mig att avstå från de texterna – men inte heller skäl att tillskriva dem uppenbarad status.

LA: Men det gäller ju inte Koranen?

GG: Jag är säker på att om 200 år kommer de flesta muslimer att säga så om Koranen också. Det är bara en upplysningsprocess som helt har kört fast i Mellanösterns hopplösa läge.

Sholeh Irani (SI): Det finns redan muslimer som säger att Koranen till större delen är en historisk produkt. De menar att en del är tidsbundna berättelser som man inte behöver följa ord för ord, men sen finns det allmänna lärdomar och tidlösa stycken, kärnan i tron, som man ska följa.

Vad tycker du om det förhållningssättet?

SI: Det är en process som varje religion går igenom, islam är en relativt ung religion och den här processen har bara börjat. Men där religion och politik har gått ihop så bromsas den här processen väldigt medvetet och brutalt. Därför kan det inte gå lika snabbt som för kristendomen.

Vilken metod använder man för att avgöra vad som är Guds ord och vad som är historiskt?

LA: Ja, och varför reviderar han inte själv skrifterna om det är hans ord? Varför skulle han ge upp sin berättelse? Orkar han inte mer?

GG: Det låter precis som när man var tolv år …

LA: Men det här är inget rationellt samtal. ”Det här är Guds ord, men inte det” …

GG: Jag gör inte den distinktionen. Jag kan hitta dikter av TS Eliot eller Rainer Maria Rilke – och det är för mig inga uppenbarade skrifter – där jag hittar något som bejakar min religiösa känsla. Det är fullkomligt öppet för rationell diskussion. Du Lena verkar inte riktigt ha gjort dig av med den där barndomsbilden av patriarken Gud. Du har kastat bort den – men
i din kritik är du fortfarande beroende av den där bilden, som jag tycker är ganska enkel.

LA: Men antingen finns Gud eller inte. Man må vara 12 år …

GG: Men jag tror inte att Gud skriver några böcker, jag tror inte han yttrar sig …

LA: Men han har ju skrivit Koranen, sägs det här. Jag pratar bara om att det inte är rationellt.

Som sekulär västerlänning vill man kanske gärna ha ett facit – finns eller finns inte, sant eller falsk?

LA: Nej, det är inte västerländskt. Antingen finns en sak eller så finns den inte, så är det. Det är en kunskapsuppfattning.

MK: Så där är det inte längre. Det höll kanske för 20–30 år sedan, men nu vet vi att världen är mycket mer komplex.

LA: Men det är inte en fråga om att mäta eller inte. Det är ju faktiskt så att någonting finns eller inte. Ingenting kan nästan finnas.

SI: Jag kan inte bevisa att någonting inte finns.

LA: Men det måste vara den som påstår att något finns som har bevisbördan.

MK: Finns det en bevisbörda? Det fattar jag inte …

GG: Det finns en bevisbörda bara i den mån man har anspråk på att den tro man har ska vara allas.

LA: Exakt. Det är bara då det blir intressant att diskutera. Att religion har anspråk på att berätta hur hela världen ser ut. Annars får man hålla på med vad man vill, tro på stenar eller tomtar eller vad som helst.

Men tycker inte du Lena att det finns
problem även med en personlig tro på något som inte är bevisbart?

LA: Det är klart att jag personligen tycker att om man är intresserad av hur det är, om man är intresserad av universum och hur det uppkom, då är det ju bättre att gå till dem som forskar om det, än till dem som bara gissar. Men om man bara vill må bra, finna välbefinnande, då kanske det inte spelar någon roll om man läser dikter av TS Eliot eller klappar en sten.

GG: När man går till dem som forskar om universums födelse slutar man att förvånas över någonting över huvud taget – då kan man till slut börja tro att det är en ekorre i ett träd i parken som upprätthåller samtliga existerande universum. Så fullkomligt häpnadsväckande saker finns där, och det gör dig så ödmjuk att det inte är något problem att förstå att vissa människor är förvissade om Guds existens. Den kunskapssyn du har tycker jag är 1800-talsmässig. Den synen funkar inte ens längre i naturvetenskapen.

SI: Jag förstår att förbundet Humanisterna är intresserade av den filosofiska debatten om Gud finns eller inte, men det är religioner som är problemet. Det är det faktum att större delen av världens befolkning tror på Gud och tillhör en religion som vi måste diskutera och påverka. Jag har precis varit i Indien och sett hur religion styr människors vardagsliv. Jag mötte människor som accepterar fattigdomen och inte gör något åt den för att de tror att det måste vara så. Att gå till dem och diskutera om Gud finns eller inte löser inte deras problem.

LA: Konstigt, menar du att jag i stället ska säga ”det är bra, du tror på Gud, nu ska vi diskutera socialsystemet här i stället”. Jag tror att om vi diskuterar tillräckligt mycket kanske nästa generation säger till sina föräldrar att ”nej, jag tror inte på att Gud kommer att straffa mig i all evighet om jag gör det här”. Det har ju funkat i Sverige. Alla var lika religiösa här förr som i Indien nu.

SI: Intellektuella ska väcka frågor i människors tankar, men hur man gör det är väldigt viktigt. Det finns en risk att man väcker motstånd i stället. Och då kanske de vänder sig mot de intellektuella, mot nytänkande, mot progressiva idéer.

GG: Jag måste ändå hålla med Lena om att vad stora delar av världen behöver är att gå igenom den process som vi kallar sekularisering, och till det hör även direkt religionsfientlighet. Jag tror att det är en viktig del i alla samhällens mognad. Den diskussionen måste föras också i de länder som är verkligt hemsökta av religiös konservatism och traditionalism.

Nu talar ni om sekularisering som en mognadsprocess som andra, utanför västvärlden, inte har gått igenom ännu. Finns det inte en risk att religionskritik blir ett slagträ i den påstådda konflikten mellan västvärlden och arabvärlden? Går det att kritisera till exempel islam utan att liera sig med islamofoba krafter?

MK: Det är en balansgång. Vi i Sverige tillhör den lilla minoritet som har råd och egentligen lyxen att kunna tänka på annat än vår överlevnad – och här tror jag att den balansgången fungerar bättre än på många andra håll. Jag vet inte om det beror på pappa Palmes tid och hela folkhemmet och att vi har varit så pass trygga, eller på att vi inte har så stora grupper muslimer från en viss kultur, utan olika och spridda grupper av muslimer som inte förmår upprätthålla den patriarkala strukturen hemifrån med koppling till religion. Den generation som växer upp nu har en mycket mer pragmatisk syn på det hela. Men jag vänder mig instinktivt mot det här att vi behöver en ”upplysning”. Att upplysning skulle vara något sorts ”måste” för alla tycker jag är uttryck för en snäv och ohistorisk världsbild.

GG: Jag tror att så starka universella värden är förknippade med upplysningen att jag är övertygad om att samtliga invånare i världen har nytta av att genomgå den processen. Jag är övertygad om att moderna samhällen alltid är att föredra framför traditionella, det är en nästan en trossats jag har. Moderna samhällen, med ett modernt begrepp om individen, sekularisering och så vidare – jag tror att det är nödvändigt för den indiska subkontinenten, för Mellanöstern, och även den västerländska världen som delvis har fallit tillbaka i traditionella beteenden. För mig är upplysning ett fundament. Men samtidigt finns en stark känsla av en sekularisering och förnuftstro som innebär att teknologin galopperar helt fritt utan att åtföljas av en moralisk diskussion. Vi är kanske inne i en andra fas då upplysningen måste bli upplyst om sig själv, och då tror jag faktiskt att de bästa sidorna av det religiösa arvet kan vara till nytta.

MK: Den beskrivningen av upplysningen kan jag köpa. Den är mer tilltalande, och jag tror att vi är mitt uppe i den. Däremot att ta upp upplysningen som något absolut, tidsbundet, nästan unisont begrepp – mot det vänder jag mig.

SI: Att värden är universella vill jag verkligen understryka. Min iranske far är över 70 år, och han har varit militant ateist i hela sitt liv. Och han inte ensam. Det är inte så att vita européer är sekularister och alla från de islamska länderna är troende.

LA: Det är det väl ingen som har påstått här?

MK: Men det skymtade fram…

LA: Men vad är då islamofobi? Som ateist är jag väl i så fall också kristofob?

MK: Jag tycker att det är värre med islamofobi här i väst, och kristofobi är värre i Irak eller Turkiet – det måste vara bundet till sitt sammanhang. Det handlar om den utsattes situation.

LA: Men det är inte personen man är ”fobisk” mot utan tron.

MK: Men det tar sig uttryck i handlingar. Det handlar om att gravstenar välts, att moskéer bränns upp…

LA: Men om din slutsats av att man kritiserar religioner blir att nynazister och skinnskallar går och välter gravstenar, då kan vi lägga ner helt.

MK: Men det är samma situation om jag som muslim kritiserar västerlandet – dekadensen, förfallet eller vad de må vara – och så hör några unga muslimer det och drar egna slutsatser och går och gör något hemskt. De gör saker utifrån vad de hör, och därför måste debatten föras med ansvar.

LA: Att hålla tyst då menar du?

MK: Nej – absolut inte!

SI: Den islamofobi som råder i dag har stöd i makteliten i världen, och det är det som gör saken känslig. USA och hela etablissemanget vill smutsa ner muslimer, och de gör man genom islamofobi. Jag är kritisk mot islam, har alltid pratat emot islam – men nu vill jag känslomässigt inte göra det. Jag vill inte vara en del av det maktspelet.

LA: Men då blir det ju genom att avstå från att kritisera.

SI: Ja, det är dilemmat. Hur ska man balansera det? Hur ska man samtidigt behålla rätten att kritisera vilken religion som helst – men inte bli propagandist åt makteliten. Det är väldigt svårt.

Det var precis det som var min fråga … Går det att kritisera islam utan att bli en del i det här maktspelet?

LA: Ja, till exempel genom att vara humanist och säga att humanismen i Irak eller var som helst är samma humanism som här.

GG: Och genom att vara väldigt specifik. Det är inga problem att kritisera till exempel Åke Green om man kritiserar vad han säger i sin predikan, och på samma sätt kan man kritisera en imam som häver ur sig någonting. När det handlar om konkreta frågor, vad kvinnor får göra eller inte till exempel, då tycker jag journalister bör våga skriva ut vad de hör. Jag tror att många stannar upp av rädsla för att framstå som islamofoba. Är man kritisk på väldigt konkreta punkter behöver inte människor uppleva det som kränkande. Det värsta som finns är när det blir den här striden mellan den islamska kultursfären i allmänhet och den kristna, som jag upplever som en strid mellan två fundamentalismer. Om man däremot skippar kategorierna går man runt risken att bli kolportör av islamofoba föreställningar.

SI: Och opartiskhet, att framställa alla religioner i samma dager. Inte säga att islam är värre och kristendomen bättre, för egentligen har alla samma grund. Och varför vågar man inte kritisera judendomen? För att man är rädd att bli stämplad som antisemit. Egentligen är judendomen som praktiseras i Israel just nu inte mycket bättre än den islam som praktiseras i Iran. Det är samma kvinnosyn – men jag ser inte att man skriver om det.

När krisen kring Muhammedbilderna bröt ut tog media det försiktigt, ytterst få tidningar gav spridning åt bilderna. Nu ett år senare – tycker ni att försiktigheten var motiverad, skedde den av rädsla eller respekt?

SI: Det var rädsla tror jag, att det skulle bli kalabalik alltså. Men varför gör man så, varför ska man förolämpa muslimer när man vet att de är så känsliga med sin profet? Å andra sidan har man rätten att göra det. Man får yttra sig hur som helst.

GG: Det får man aldrig tveka om. Jag tycker att Jyllandsposten har all rätt i världen att publicera vilka bilder de vill i princip, men jag tycker att det var dåligt omdöme i det här fallet. För det var dåliga bilder och i den uppjagade situation fanns ingen samhällelig nytta av det.

LA: Hörru, att bilder är dåliga är inget bra argument!

GG: Jo, det är ett bra argument för en utgivare.

LA: Nej, dåliga dikter måste också få publiceras.

GG: Ursäkta – om du hade en tidning, skulle du publicera dåliga dikter då?

LA: Jag tycker inte att de är så dåliga. De är vanliga skämtteckningar, några är dåliga, några är kul.

GG: Just sånt här är problemet med att det är så mycket religion i luften. Nästan alla de här problemen handlar om social integration som inte funkar, arbetslöshet, utslagning, vissa minoritetsgrupper som inte har en chans att komma in i samhället för att de kommer från ett annat land. Detta ligger i botten. Oavsett om du besöker Marseille eller Köpenhamn eller Stockholm så hittar du periferier med människor som inte är delaktiga i samhället. Hela diskussionen om Muhammedteckningarna – det är pseudodiskussioner, nästan som ett medvetet sätt från detta samhälles sida att undvika de brännande frågorna. Låt oss tänka oss att vi om 5–10 år får en situation där arbetslösheten konsekvent börjar minska – då kommer alla de här frågorna att ånga bort. Religionen kommer att glömmas.

LA: Tror du verkligen det? De högerkristna amerikanerna har det ju inte dåligt ställt.

GG: Nej, i och för sig. Det finns speciella undantag.

LA: Det är människans psykologi att drömma om något som gör att saker klarnar. Det är skönt med system som ger svar på hur vi ska äta, leva, tro. Vi längtar efter det, uppenbarligen eftersom livet är så svårt. Men visst, mycket ångade ju bort i det svenska samhället när alla fick det bättre.

GG: Ja, jag tror det. Vi glömmer bort att när industrin drog hit folk från resten av världen på 1950–60-talen var religion ingen fråga alls.

LA: Håller du, Mehmet, med om att religionen skulle ånga bort med mer integration? Skulle det bli mer av en privatsak, en sorts inre filosofi som du talar om?

MK: Ja, det tror jag, det skulle inte diskuteras på det här sättet. Man skulle inte känna sig kränkt på samma sätt. Folk håller på med sina vardagliga liv oavsett vad de tror på. Det handlar om att överleva och utvecklas, och funkar det blir religionen inte ett problem. I dag har vi en världsordning som lockar fram de andra bitarna som ett skydd, som en hjälm och som en ryggsäck, och det är där som radikalitet och extremism frodas.

GG: Som vänsterintellektuell är det ett jätteproblem att så många skeenden filtreras genom etnicitet och religion. Strejkerna i Libanon nyligen mot de nyliberala planerna som regeringen har var ett ganska ordinärt socialt, ekonomiskt drama. Hizbollah gick med i den kampen tillsammans med fackföreningar och olika sociala organisationer. I svensk media beskrevs det som ett slags etniskt drama, som drevs fram av Hizbollahs religiösa fanatism! Det är ett typfall på att vårt tänkande inte längre kan ta in saker utan att det smittas ner av religiösa och etniska kategorier. Vi får vanföreställningar om vad för strider som pågår, och det retar ihjäl mig.

LA: Men icke desto mindre dör människor – dagligen – av till exempel katolska kyrkans inställning till kondomer. I Nicaragua och El Salvador är det nu absolut förbjudet att framkalla abort även om kvinnan dör. Och det är inte socialt – det är religion. Det är en religiös tro på att det här är rätt, och då får vi offra den här kvinnans liv, vi gör det för Gud.

GG: Jag vill ändå påstå att den stora grundläggande vågen som vältrar över planeten är sekularisering, men ytfenomenet just nu är mer fundamentalism och religion. En upplysningsprocess väcker konservativa reaktioner. Andra reaktioner kan vara en progressiv tolkning av det kristna eller islamska arvet. En tredje reaktion är en slags avspänd ateism, en fjärde en militant ateism, som jag snarare ser som besläktad med korsfararna, som när jag hör förbundet Humanisterna tala. Det är en annan fundamentalism, snarare.

LA: Nej, absolut inte. Att vara humanist är helt oförenligt med att vara fundamentalist. Vi vill inte kriga mot någon, möjligtvis med argument då. Det är faktiskt en nidbild.

GG: Min allmänna känsla är att det finns en slags militant ateism som ibland dyker upp i media, och jag upplever den som en ganska omogen reaktion som snarare är mer besläktad med fundamentalismen än med en tredje position som jag tycker är den naturliga, att de religiösa frågorna kan vi behålla inom oss, men vi ska inte låta det påverka hur vi bygger våra samhällen.

Alltså arbetarrörelsens klassiska hållning, religionen är en privatsak. Men Lena måste väl replikera här …

LA: Mm, jag blir lite beklämd över att Göran kallar något för militant ateism – sorgligt Göran, du som står på folkhemmets sida. Vad är militansen i det hela? Ateister går inte ut och slåss med någon.

GG: Det mesta våldet som sker utövas via språkliga handlingar. Och om då någon sitter och säger att all religion är vidskepelse, då tycker jag faktiskt att det är ganska korkat…

LA: Men att tro på något övernaturligt är väl en slags vidskepelse?

GG: Vad som händer när man kallar religion för vidskepelse är att man ogiltigförklarar det erfarenhetsmässiga innehållet i två tusen års tänkande. Litteratur, poesi, konst och så vidare – allt det kan vi smacka undan med ordet vidskepelse. En vansinnig inställning.

LA: Då börjar jag förstå vad du menar. Det har jag inte träffat på. Det går inte att bortse ifrån att religion är en jättestor del av vår historia. Men det gör ju inte texterna sannare.

Hur vill Lena då beskriva förbundet Humanisterna?

LA: Humanism är att sätta människan i centrum, att det inte finns några övernaturliga väsen. Att världen är naturlig och går att förklara. Sen att vi inte klarar av att förklara allting är en annan sak, men enligt vår kunskapssyn är det möjligt. Utmärkande för humanismen är också att det är vi människor som genom filosofi och diskussioner bestämmer vår moral. Religion handlar ju mycket om att organisera moral med gudomlig auktoritet.

Att sätta människan i centrum och avvisa övernaturliga makter och förklaringar – är det en militant hållning?

GG: Nej, inte om man uttrycker det så snällt.

MK: Det låter rätt så islamskt tycker jag! Vi tycker ju inte att vi är övernaturliga …

LA: Ja, men ni tror ju på övernaturliga förklaringar! Jag tycker att du Göran borde erkänna att du står närmare förbundet Humanisterna än George Bush.

GG: I det fallet kan jag möjligen hålla med.

Men du då Lena, är det inte viktigare att folk gör bra saker, om än religiöst motiverade – gömmer flyktingar eller delar ut mat till de fattiga – än att liera sig med ateister som startar krig?

LA: Jo, det tycker jag. Självklart. Om jag levde i en värld där alla var religiösa, underbara människor och inte förvägrade någon ett gott liv, då skulle det vara bättre än att alla var ateister och slog ihjäl varann. Att göra gott för sin medmänniska är alltid det viktigaste. Sedan är det bra om man också söker kunskap.

Publicerad
1 day sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Vendela Engström

Jona Elings Knutsson:
Var är solidariteten bland de andra facken?

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.

Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst
behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit
ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden
skrämmande påfallande från LO-förbunden.

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams?

Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?

Sjukvården står inför kollaps

Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.

Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum.
Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata
sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som
behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa
och längre förväntad livstid.

Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.

Fack som inte kan stava till solidaritet

Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.

Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.

Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.

Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier!
Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar
dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.

En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 18 juni, kl: 08:19

Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.

Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.

Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.

Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.

Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.

Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.

Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.

Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.

Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.

Grannen kom över och vi drack te och pratade.

Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider. 

Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:26

Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.

Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.

Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.

Resan hem var svår med utmanande transporter.

Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:25

Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.

I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.

Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.

Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.

Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.

Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.

Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.


Lama Majdi

Lördag 15 juni, kl: 10:44

En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.

Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.

Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.

Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.

Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.


Lama Majdi

Fredag 14 juni, kl: 09:37

Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.

Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.

Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.

Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad. 

Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.

Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.

På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.

Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ‘Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: “nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

“Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: “Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara “Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

“Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

“Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad