Tro, makt och vidskepelse

Intresset tycks öka för både religion och ateism. Vad beror det på?

Göran Greider (GG): En enormt stark våg av nykonservatism har svept över världen i tio års tid. Titta bara på USA, där kristna fundamentalister har flyttat in i Vita Huset, praktiskt taget. Det är en politisk agenda som har hittat mycket näring från religiöst tänkande av fundamentalistiskt slag. Det är egentligen en kris för det amerikanska politiska systemet. Samma kris genomgår en hel del länder i Mellanöstern. Det har tyvärr blivit så att religion är det sätt varpå vissa intressen tar sig uttryck. Det viner väldigt mycket religion genom luften, särskilt sedan den 11 september, men ofta är det bara en religiös dräkt som ekonomiska och sociala konflikter ikläder sig.

Är det bra eller dåligt?

GG: Det är en katastrof för tänkandet – så fort man blandar in religiösa kategorier
i politisk analys så går det käpprätt åt skogen.

Lena Andersson (LA): Men om det är en katastrof – varför har du då själv tagit detta steg?

GG: Därför att det inte är ett rationellt steg. Det är inte så att jag har tänkt att nu ska jag bli troende. Jag har faktiskt fått en stark känsla av någonting som jag inte hade förut, och det har påverkat mig. Men jag är väldigt noga med att när det gäller att bygga samhällen, skriva författningar eller göra kursplaner för skolorna, så – ingen religion!

Mehmet, håller du med om att det är dåligt att religiositeten växer i samhället, i varje fall när det påverkar politik och samhälle?

Mehmet Kaplan (MK): Jag tror att många människor inte riktigt klarar av att hantera sin religiositet. Göran är inne på att det inte är ett rationellt val – jag tror sällan att det är det. Religion är något var och en har inuti sig, som inte behöver påverka omgivningen. Men när den klär sig i språk- och kulturdräkter då gör den det. Vi är i en sådan tid nu. Jag tror inte att det är något som den stora massan har valt, utan det är människor som försöker utnyttja läget. Jag vill inte säga att det är en katastrof, men framför allt om vi tittar på USA så har det blivit ett problem. När den enda supermakten klär sin utrikespolitik i messianska ord och termer så är det inte så långt ifrån katastrof. Men vår egen vardagsfundamentalism är inte heller vacker.

LA: Vad är det?

MK: Ja, att vi slår varandra i huvudet med våra böcker eller åskådningar, med Koranen eller vår ateistiska grundsyn. Debatterna kommer kanske att utmynna
i någonting gott – men jag har svårt att se att polarisering i sig är någonting bra. Jag tror att religion även kan vara redskap för fred, vilket man oftast inte ser.

GG: Det är viktigt att skilja på religion och personlig tro. Religion är ett system som människor tvingas in i eller föds in i, personlig tro kan i och för sig komma av det men också från helt andra håll. Det är lätt att blanda ihop hela den religionsfabrik som finns kring tron, med tron själv som till stor del är något helt inåtvänt.

LA: Fast du skulle ju inte ha valt Jesus om det inte hade funnits en hel fabrik redan, då hade du ju inte känt till honom. Där följer du något som redan är fastlagt och nedskrivet.

GG: Fast det är inte så enkelt ens där, för fabriken har både verkställande direktörer och arbetskraft. Något som fascinerar mig är den två tusen år långa alternativa historien inom kristendomen – och inom islam också. Ett upprorstänkande från Thomas Müntzer och engelska grävare till folk som motsatte sig nazismen. Den som är vänster kan se den historien på undersidan av fabriken och ta ut den, odla den, och då tycker jag att man gör nytta.

Religionerna, även själva urkunderna, innehåller både goda och fina saker och ganska brutala och läskiga saker. Tro blir därför i hög grad en fråga om tolkning. Försvårar inte det ett rationellt samtal kring religion?

LA: Man kan ju inte ha ett rationellt samtal om något som är irrationellt, det går ju inte.

GG: Det kan man ju ha. Annars skulle inte psykologin existera.

LA: Nej, i den mån religion har anspråk på sanning om verkligheten – där måste man stanna samtalet.

GG: Det tycker inte jag – jag skulle gärna bli analyserad av världens ledande psykoanalytiker. Om min tro då skulle ånga bort, då var den ingenting värd. Om den däremot skulle kvarstå, vilket den har gjort hittills, så har den ett värde.
Om tro är något irrationellt, kan ni då argumentera för att Gud finns? Vet ni att Gud finns?

MK: Gudsbeviset finns inom mig, det är ingenting jag känner ett behov av att bevisa för någon annan. Jag är övertygad om att Gud finns, men gudsbegreppet är relativt och väldigt personligt. Om man hårdrar finns det sufier som menar att ”jag är Gud”, alltså till slut hamnar man i en känsla av att Gud är jag. Eftersom den är så relativ är den svår att bevisa vid varje given tidpunkt.

LA: Hur förhåller man sig då till skrifterna, som är allmänna och riktar sig till alla? Hur ser du till exempel på Koranen?

MK: Koranen är orden från den gud jag tror på.

LA: Men då finns han ju utanför dig?

MK: Ja, fast jag kommer inte att försöka övertyga dig som inte tror på någon gud att Gud finns för dig.
GG: Man ska se skrifterna som historiska produkter, men också historiska källor för reflektion kring gudsbegrepp och tro. Och det är fantastiska källor. Framför allt evangelierna, jag tycker att gamla testamentet är lite väl blodigt. Det finns inte ett skäl i världen för mig att avstå från de texterna – men inte heller skäl att tillskriva dem uppenbarad status.

LA: Men det gäller ju inte Koranen?

GG: Jag är säker på att om 200 år kommer de flesta muslimer att säga så om Koranen också. Det är bara en upplysningsprocess som helt har kört fast i Mellanösterns hopplösa läge.

Sholeh Irani (SI): Det finns redan muslimer som säger att Koranen till större delen är en historisk produkt. De menar att en del är tidsbundna berättelser som man inte behöver följa ord för ord, men sen finns det allmänna lärdomar och tidlösa stycken, kärnan i tron, som man ska följa.

Vad tycker du om det förhållningssättet?

SI: Det är en process som varje religion går igenom, islam är en relativt ung religion och den här processen har bara börjat. Men där religion och politik har gått ihop så bromsas den här processen väldigt medvetet och brutalt. Därför kan det inte gå lika snabbt som för kristendomen.

Vilken metod använder man för att avgöra vad som är Guds ord och vad som är historiskt?

LA: Ja, och varför reviderar han inte själv skrifterna om det är hans ord? Varför skulle han ge upp sin berättelse? Orkar han inte mer?

GG: Det låter precis som när man var tolv år …

LA: Men det här är inget rationellt samtal. ”Det här är Guds ord, men inte det” …

GG: Jag gör inte den distinktionen. Jag kan hitta dikter av TS Eliot eller Rainer Maria Rilke – och det är för mig inga uppenbarade skrifter – där jag hittar något som bejakar min religiösa känsla. Det är fullkomligt öppet för rationell diskussion. Du Lena verkar inte riktigt ha gjort dig av med den där barndomsbilden av patriarken Gud. Du har kastat bort den – men
i din kritik är du fortfarande beroende av den där bilden, som jag tycker är ganska enkel.

LA: Men antingen finns Gud eller inte. Man må vara 12 år …

GG: Men jag tror inte att Gud skriver några böcker, jag tror inte han yttrar sig …

LA: Men han har ju skrivit Koranen, sägs det här. Jag pratar bara om att det inte är rationellt.

Som sekulär västerlänning vill man kanske gärna ha ett facit – finns eller finns inte, sant eller falsk?

LA: Nej, det är inte västerländskt. Antingen finns en sak eller så finns den inte, så är det. Det är en kunskapsuppfattning.

MK: Så där är det inte längre. Det höll kanske för 20–30 år sedan, men nu vet vi att världen är mycket mer komplex.

LA: Men det är inte en fråga om att mäta eller inte. Det är ju faktiskt så att någonting finns eller inte. Ingenting kan nästan finnas.

SI: Jag kan inte bevisa att någonting inte finns.

LA: Men det måste vara den som påstår att något finns som har bevisbördan.

MK: Finns det en bevisbörda? Det fattar jag inte …

GG: Det finns en bevisbörda bara i den mån man har anspråk på att den tro man har ska vara allas.

LA: Exakt. Det är bara då det blir intressant att diskutera. Att religion har anspråk på att berätta hur hela världen ser ut. Annars får man hålla på med vad man vill, tro på stenar eller tomtar eller vad som helst.

Men tycker inte du Lena att det finns
problem även med en personlig tro på något som inte är bevisbart?

LA: Det är klart att jag personligen tycker att om man är intresserad av hur det är, om man är intresserad av universum och hur det uppkom, då är det ju bättre att gå till dem som forskar om det, än till dem som bara gissar. Men om man bara vill må bra, finna välbefinnande, då kanske det inte spelar någon roll om man läser dikter av TS Eliot eller klappar en sten.

GG: När man går till dem som forskar om universums födelse slutar man att förvånas över någonting över huvud taget – då kan man till slut börja tro att det är en ekorre i ett träd i parken som upprätthåller samtliga existerande universum. Så fullkomligt häpnadsväckande saker finns där, och det gör dig så ödmjuk att det inte är något problem att förstå att vissa människor är förvissade om Guds existens. Den kunskapssyn du har tycker jag är 1800-talsmässig. Den synen funkar inte ens längre i naturvetenskapen.

SI: Jag förstår att förbundet Humanisterna är intresserade av den filosofiska debatten om Gud finns eller inte, men det är religioner som är problemet. Det är det faktum att större delen av världens befolkning tror på Gud och tillhör en religion som vi måste diskutera och påverka. Jag har precis varit i Indien och sett hur religion styr människors vardagsliv. Jag mötte människor som accepterar fattigdomen och inte gör något åt den för att de tror att det måste vara så. Att gå till dem och diskutera om Gud finns eller inte löser inte deras problem.

LA: Konstigt, menar du att jag i stället ska säga ”det är bra, du tror på Gud, nu ska vi diskutera socialsystemet här i stället”. Jag tror att om vi diskuterar tillräckligt mycket kanske nästa generation säger till sina föräldrar att ”nej, jag tror inte på att Gud kommer att straffa mig i all evighet om jag gör det här”. Det har ju funkat i Sverige. Alla var lika religiösa här förr som i Indien nu.

SI: Intellektuella ska väcka frågor i människors tankar, men hur man gör det är väldigt viktigt. Det finns en risk att man väcker motstånd i stället. Och då kanske de vänder sig mot de intellektuella, mot nytänkande, mot progressiva idéer.

GG: Jag måste ändå hålla med Lena om att vad stora delar av världen behöver är att gå igenom den process som vi kallar sekularisering, och till det hör även direkt religionsfientlighet. Jag tror att det är en viktig del i alla samhällens mognad. Den diskussionen måste föras också i de länder som är verkligt hemsökta av religiös konservatism och traditionalism.

Nu talar ni om sekularisering som en mognadsprocess som andra, utanför västvärlden, inte har gått igenom ännu. Finns det inte en risk att religionskritik blir ett slagträ i den påstådda konflikten mellan västvärlden och arabvärlden? Går det att kritisera till exempel islam utan att liera sig med islamofoba krafter?

MK: Det är en balansgång. Vi i Sverige tillhör den lilla minoritet som har råd och egentligen lyxen att kunna tänka på annat än vår överlevnad – och här tror jag att den balansgången fungerar bättre än på många andra håll. Jag vet inte om det beror på pappa Palmes tid och hela folkhemmet och att vi har varit så pass trygga, eller på att vi inte har så stora grupper muslimer från en viss kultur, utan olika och spridda grupper av muslimer som inte förmår upprätthålla den patriarkala strukturen hemifrån med koppling till religion. Den generation som växer upp nu har en mycket mer pragmatisk syn på det hela. Men jag vänder mig instinktivt mot det här att vi behöver en ”upplysning”. Att upplysning skulle vara något sorts ”måste” för alla tycker jag är uttryck för en snäv och ohistorisk världsbild.

GG: Jag tror att så starka universella värden är förknippade med upplysningen att jag är övertygad om att samtliga invånare i världen har nytta av att genomgå den processen. Jag är övertygad om att moderna samhällen alltid är att föredra framför traditionella, det är en nästan en trossats jag har. Moderna samhällen, med ett modernt begrepp om individen, sekularisering och så vidare – jag tror att det är nödvändigt för den indiska subkontinenten, för Mellanöstern, och även den västerländska världen som delvis har fallit tillbaka i traditionella beteenden. För mig är upplysning ett fundament. Men samtidigt finns en stark känsla av en sekularisering och förnuftstro som innebär att teknologin galopperar helt fritt utan att åtföljas av en moralisk diskussion. Vi är kanske inne i en andra fas då upplysningen måste bli upplyst om sig själv, och då tror jag faktiskt att de bästa sidorna av det religiösa arvet kan vara till nytta.

MK: Den beskrivningen av upplysningen kan jag köpa. Den är mer tilltalande, och jag tror att vi är mitt uppe i den. Däremot att ta upp upplysningen som något absolut, tidsbundet, nästan unisont begrepp – mot det vänder jag mig.

SI: Att värden är universella vill jag verkligen understryka. Min iranske far är över 70 år, och han har varit militant ateist i hela sitt liv. Och han inte ensam. Det är inte så att vita européer är sekularister och alla från de islamska länderna är troende.

LA: Det är det väl ingen som har påstått här?

MK: Men det skymtade fram…

LA: Men vad är då islamofobi? Som ateist är jag väl i så fall också kristofob?

MK: Jag tycker att det är värre med islamofobi här i väst, och kristofobi är värre i Irak eller Turkiet – det måste vara bundet till sitt sammanhang. Det handlar om den utsattes situation.

LA: Men det är inte personen man är ”fobisk” mot utan tron.

MK: Men det tar sig uttryck i handlingar. Det handlar om att gravstenar välts, att moskéer bränns upp…

LA: Men om din slutsats av att man kritiserar religioner blir att nynazister och skinnskallar går och välter gravstenar, då kan vi lägga ner helt.

MK: Men det är samma situation om jag som muslim kritiserar västerlandet – dekadensen, förfallet eller vad de må vara – och så hör några unga muslimer det och drar egna slutsatser och går och gör något hemskt. De gör saker utifrån vad de hör, och därför måste debatten föras med ansvar.

LA: Att hålla tyst då menar du?

MK: Nej – absolut inte!

SI: Den islamofobi som råder i dag har stöd i makteliten i världen, och det är det som gör saken känslig. USA och hela etablissemanget vill smutsa ner muslimer, och de gör man genom islamofobi. Jag är kritisk mot islam, har alltid pratat emot islam – men nu vill jag känslomässigt inte göra det. Jag vill inte vara en del av det maktspelet.

LA: Men då blir det ju genom att avstå från att kritisera.

SI: Ja, det är dilemmat. Hur ska man balansera det? Hur ska man samtidigt behålla rätten att kritisera vilken religion som helst – men inte bli propagandist åt makteliten. Det är väldigt svårt.

Det var precis det som var min fråga … Går det att kritisera islam utan att bli en del i det här maktspelet?

LA: Ja, till exempel genom att vara humanist och säga att humanismen i Irak eller var som helst är samma humanism som här.

GG: Och genom att vara väldigt specifik. Det är inga problem att kritisera till exempel Åke Green om man kritiserar vad han säger i sin predikan, och på samma sätt kan man kritisera en imam som häver ur sig någonting. När det handlar om konkreta frågor, vad kvinnor får göra eller inte till exempel, då tycker jag journalister bör våga skriva ut vad de hör. Jag tror att många stannar upp av rädsla för att framstå som islamofoba. Är man kritisk på väldigt konkreta punkter behöver inte människor uppleva det som kränkande. Det värsta som finns är när det blir den här striden mellan den islamska kultursfären i allmänhet och den kristna, som jag upplever som en strid mellan två fundamentalismer. Om man däremot skippar kategorierna går man runt risken att bli kolportör av islamofoba föreställningar.

SI: Och opartiskhet, att framställa alla religioner i samma dager. Inte säga att islam är värre och kristendomen bättre, för egentligen har alla samma grund. Och varför vågar man inte kritisera judendomen? För att man är rädd att bli stämplad som antisemit. Egentligen är judendomen som praktiseras i Israel just nu inte mycket bättre än den islam som praktiseras i Iran. Det är samma kvinnosyn – men jag ser inte att man skriver om det.

När krisen kring Muhammedbilderna bröt ut tog media det försiktigt, ytterst få tidningar gav spridning åt bilderna. Nu ett år senare – tycker ni att försiktigheten var motiverad, skedde den av rädsla eller respekt?

SI: Det var rädsla tror jag, att det skulle bli kalabalik alltså. Men varför gör man så, varför ska man förolämpa muslimer när man vet att de är så känsliga med sin profet? Å andra sidan har man rätten att göra det. Man får yttra sig hur som helst.

GG: Det får man aldrig tveka om. Jag tycker att Jyllandsposten har all rätt i världen att publicera vilka bilder de vill i princip, men jag tycker att det var dåligt omdöme i det här fallet. För det var dåliga bilder och i den uppjagade situation fanns ingen samhällelig nytta av det.

LA: Hörru, att bilder är dåliga är inget bra argument!

GG: Jo, det är ett bra argument för en utgivare.

LA: Nej, dåliga dikter måste också få publiceras.

GG: Ursäkta – om du hade en tidning, skulle du publicera dåliga dikter då?

LA: Jag tycker inte att de är så dåliga. De är vanliga skämtteckningar, några är dåliga, några är kul.

GG: Just sånt här är problemet med att det är så mycket religion i luften. Nästan alla de här problemen handlar om social integration som inte funkar, arbetslöshet, utslagning, vissa minoritetsgrupper som inte har en chans att komma in i samhället för att de kommer från ett annat land. Detta ligger i botten. Oavsett om du besöker Marseille eller Köpenhamn eller Stockholm så hittar du periferier med människor som inte är delaktiga i samhället. Hela diskussionen om Muhammedteckningarna – det är pseudodiskussioner, nästan som ett medvetet sätt från detta samhälles sida att undvika de brännande frågorna. Låt oss tänka oss att vi om 5–10 år får en situation där arbetslösheten konsekvent börjar minska – då kommer alla de här frågorna att ånga bort. Religionen kommer att glömmas.

LA: Tror du verkligen det? De högerkristna amerikanerna har det ju inte dåligt ställt.

GG: Nej, i och för sig. Det finns speciella undantag.

LA: Det är människans psykologi att drömma om något som gör att saker klarnar. Det är skönt med system som ger svar på hur vi ska äta, leva, tro. Vi längtar efter det, uppenbarligen eftersom livet är så svårt. Men visst, mycket ångade ju bort i det svenska samhället när alla fick det bättre.

GG: Ja, jag tror det. Vi glömmer bort att när industrin drog hit folk från resten av världen på 1950–60-talen var religion ingen fråga alls.

LA: Håller du, Mehmet, med om att religionen skulle ånga bort med mer integration? Skulle det bli mer av en privatsak, en sorts inre filosofi som du talar om?

MK: Ja, det tror jag, det skulle inte diskuteras på det här sättet. Man skulle inte känna sig kränkt på samma sätt. Folk håller på med sina vardagliga liv oavsett vad de tror på. Det handlar om att överleva och utvecklas, och funkar det blir religionen inte ett problem. I dag har vi en världsordning som lockar fram de andra bitarna som ett skydd, som en hjälm och som en ryggsäck, och det är där som radikalitet och extremism frodas.

GG: Som vänsterintellektuell är det ett jätteproblem att så många skeenden filtreras genom etnicitet och religion. Strejkerna i Libanon nyligen mot de nyliberala planerna som regeringen har var ett ganska ordinärt socialt, ekonomiskt drama. Hizbollah gick med i den kampen tillsammans med fackföreningar och olika sociala organisationer. I svensk media beskrevs det som ett slags etniskt drama, som drevs fram av Hizbollahs religiösa fanatism! Det är ett typfall på att vårt tänkande inte längre kan ta in saker utan att det smittas ner av religiösa och etniska kategorier. Vi får vanföreställningar om vad för strider som pågår, och det retar ihjäl mig.

LA: Men icke desto mindre dör människor – dagligen – av till exempel katolska kyrkans inställning till kondomer. I Nicaragua och El Salvador är det nu absolut förbjudet att framkalla abort även om kvinnan dör. Och det är inte socialt – det är religion. Det är en religiös tro på att det här är rätt, och då får vi offra den här kvinnans liv, vi gör det för Gud.

GG: Jag vill ändå påstå att den stora grundläggande vågen som vältrar över planeten är sekularisering, men ytfenomenet just nu är mer fundamentalism och religion. En upplysningsprocess väcker konservativa reaktioner. Andra reaktioner kan vara en progressiv tolkning av det kristna eller islamska arvet. En tredje reaktion är en slags avspänd ateism, en fjärde en militant ateism, som jag snarare ser som besläktad med korsfararna, som när jag hör förbundet Humanisterna tala. Det är en annan fundamentalism, snarare.

LA: Nej, absolut inte. Att vara humanist är helt oförenligt med att vara fundamentalist. Vi vill inte kriga mot någon, möjligtvis med argument då. Det är faktiskt en nidbild.

GG: Min allmänna känsla är att det finns en slags militant ateism som ibland dyker upp i media, och jag upplever den som en ganska omogen reaktion som snarare är mer besläktad med fundamentalismen än med en tredje position som jag tycker är den naturliga, att de religiösa frågorna kan vi behålla inom oss, men vi ska inte låta det påverka hur vi bygger våra samhällen.

Alltså arbetarrörelsens klassiska hållning, religionen är en privatsak. Men Lena måste väl replikera här …

LA: Mm, jag blir lite beklämd över att Göran kallar något för militant ateism – sorgligt Göran, du som står på folkhemmets sida. Vad är militansen i det hela? Ateister går inte ut och slåss med någon.

GG: Det mesta våldet som sker utövas via språkliga handlingar. Och om då någon sitter och säger att all religion är vidskepelse, då tycker jag faktiskt att det är ganska korkat…

LA: Men att tro på något övernaturligt är väl en slags vidskepelse?

GG: Vad som händer när man kallar religion för vidskepelse är att man ogiltigförklarar det erfarenhetsmässiga innehållet i två tusen års tänkande. Litteratur, poesi, konst och så vidare – allt det kan vi smacka undan med ordet vidskepelse. En vansinnig inställning.

LA: Då börjar jag förstå vad du menar. Det har jag inte träffat på. Det går inte att bortse ifrån att religion är en jättestor del av vår historia. Men det gör ju inte texterna sannare.

Hur vill Lena då beskriva förbundet Humanisterna?

LA: Humanism är att sätta människan i centrum, att det inte finns några övernaturliga väsen. Att världen är naturlig och går att förklara. Sen att vi inte klarar av att förklara allting är en annan sak, men enligt vår kunskapssyn är det möjligt. Utmärkande för humanismen är också att det är vi människor som genom filosofi och diskussioner bestämmer vår moral. Religion handlar ju mycket om att organisera moral med gudomlig auktoritet.

Att sätta människan i centrum och avvisa övernaturliga makter och förklaringar – är det en militant hållning?

GG: Nej, inte om man uttrycker det så snällt.

MK: Det låter rätt så islamskt tycker jag! Vi tycker ju inte att vi är övernaturliga …

LA: Ja, men ni tror ju på övernaturliga förklaringar! Jag tycker att du Göran borde erkänna att du står närmare förbundet Humanisterna än George Bush.

GG: I det fallet kan jag möjligen hålla med.

Men du då Lena, är det inte viktigare att folk gör bra saker, om än religiöst motiverade – gömmer flyktingar eller delar ut mat till de fattiga – än att liera sig med ateister som startar krig?

LA: Jo, det tycker jag. Självklart. Om jag levde i en värld där alla var religiösa, underbara människor och inte förvägrade någon ett gott liv, då skulle det vara bättre än att alla var ateister och slog ihjäl varann. Att göra gott för sin medmänniska är alltid det viktigaste. Sedan är det bra om man också söker kunskap.

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
1 week sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
3 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
3 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad