Det finns ingen stor grupp som uttryckligen tycker att det är rätt att kvinnor tjänar sämre än män i Sverige i dag, att kvinnorna utsätts för sexualiserat våld, hot och kränkningar, har sämre karriärmöjligheter och dessutom fortfarande förväntas göra merparten av det obetalda hemarbetet. Men samtidigt som det i teorin finns en bred politisk och […]
Det finns ingen stor grupp som uttryckligen tycker att det är rätt att kvinnor tjänar sämre än män i Sverige i dag, att kvinnorna utsätts för sexualiserat våld, hot och kränkningar, har sämre karriärmöjligheter och dessutom fortfarande förväntas göra merparten av det obetalda hemarbetet. Men samtidigt som det i teorin finns en bred politisk och även facklig konsensus om att ta itu med dessa problem – så händer i princip ingenting. Lönegapet mellan kvinnor och män minskade visserligen under 1960-talet efter beslutet om lika lön, men har sedan dess
i princip legat fast. Kvinnors arbetsmiljö fortsätter vara sämre, resurserna till kvinnors sport mindre, lärarnas uppmärksamhet till flickor i skolan mindre, våldet och dubbelarbetet fortsätter… Listan kan göras mycket lång. Åren blir till decennier och problemen kvarstår.
Egentligen vet de flesta politiker att det finns en nyckelreform för att nå vissa resultat för jämställdheten: Att individualisera föräldraförsäkringen. Det skulle på lång sikt leda till att kvinnors karriärmöjligheter förbättras, att kvinnors dubbelarbete minskar – och antagligen också vara avgörande för att få bukt med löneskillnaderna. Ändå är det bara vänsterpartiet som driver frågan. Anledningen till att inte fler sluter upp bakom kravet beror till stor del på att väldigt många, både män och kvinnor, på kort sikt har mycket att förlora – vilket gör att det är svårt att vinna röster på en sådan politik. Männen är förlorare i så motto att om de förväntas öka sin tid hemma med barn så dramatiskt att den utgjorde halva tiden, skulle deras karriärmöjligheter på kort sikt försämras. Oavsett om den enskilde mannen blir far eller inte, skulle en individualisering leda till att alla män blir en ”riskfaktor” som plötsligt kan begära många månaders eller till och med års föräldraledighet. Han tvingas ner till samma utgångspunkt som kvinnor – ett ”ner” som över tid kommer att upplösas i och med att inget av könen är mer av osäkerhetsfaktor än det andra, sett till ansvar för barn.
Samtidigt skulle kvinnor kortsiktigt drabbas negativt, i och med att många i dag har lågbetalda, otrygga deltidsarbeten med dålig arbetsmiljö. Jämfört med den situationen kan det innebära en välbehövlig paus från arbetslivet att ta ut en längre sammanhängande tid med barnen. Föräldraledigheten är visserligen ingen semester, men den är åtminstone fri från chefer som ställer orimliga krav, hunsar och sliter ut sina anställda. Men kvinnorna behövs på jobbet och i den fackliga kampen för att förändra detta.
Sverige har en av världens mest generösa föräldraförsäkring som ger föräldrarna möjlighet att vara hemma med barnet i hela 14 månader – eller ännu längre om de väljer att sprida ut ersättningen över längre tid. I en situation där pappor bara tar ut en knapp femtedel av denna långa tid med barn – trots att en kritisk diskussion pågått länge – måste vi inse att individen och familjen inte ensam är stark nog att bryta ett könsmönster som innebär en förväntning på kvinnorna att ta hand om barnen.
Att vara kvinna innebär på många sätt att vara en andra klassens medborgare och en hård kamp återstår för att förändra detta. Det finns inget enkelt recept för att komma åt alla problem, ingen enskild reform som löser allt – men förändringen av föräldraförsäkringen en viktig pusselbit, en förändring som är nödvändig.
