xx

Rätten att göra skitfilm

Att vara på filmfestival är lite som att kliva in i en alternativ värld. Färger, former, människoöden, historier. Allt skär genom ögonen in i hjärnan och får det att kännas som om man varit med om oändliga äventyr, trots att man i praktiken själv gjort – ingenting. Men vad är det då egentligen man sondmatas […]

Att vara på filmfestival är lite som att kliva in i en alternativ värld. Färger, former, människoöden, historier. Allt skär genom ögonen in i hjärnan och får det att kännas som om man varit med om oändliga äventyr, trots att man i praktiken själv gjort – ingenting.
Men vad är det då egentligen man sondmatas med?

Frågan slog mig när jag satt och bläddrade i programmet till nyss avslutade Göteborgs filmfestival. Några exempel på kvinnoroller från de två första sidouppslagen (elva filmer): ung kvinnlig soldat som plågas som fånge hos elak far, traumatiserad kvinna, flicka som utsatts för incest, självupptagen och känslokall ung kvinna, ytlig och ”perfekt” fru till stackars man som söker efter mer i livet.
Till dessa sällas de filmer som inte har någon större kvinnoroll överhuvudtaget, vilket av dessa elva är sex stycken. Och nej, det blir inte bättre, snarare upprepas mönstret sida upp och sida ner. Våldtagna, misshandlade, nedvärderade och utnyttjade, marginaliserade till sidekicks eller totalt frånvarande, det är kvinnornas öden i den filmiska världen.

Så vad spelar nu det för roll, är det inte bra att man visar upp kvinnors utsatta situation?
Jovisst, det är klart att den delen av verkligheten inte ska förtigas. Men att använda ett så mäktigt medium som den rörliga bilden till att sprida synen på halva jordens befolkning som enbart antingen svaga offer eller totalt ointressanta, har ingenting med verkligheten att göra. Det är samma gamla unkna fabrikation som vanligt. För offer är ofarliga, och tråkiga personer är lättare att ignorera än de som strålar, slåss, skriker och lever – det vill säga de verkliga människorna, inklusive kvinnor.
Och det är inte bara i själva berättelserna som situationen är skev. De flesta upphovsmän är just det, män. På Göteborgs filmfestival visades cirka 450 filmer, 80 procent av dem var regisserade av män. I många länder är det knappt att män får göra film, och då kan ni ju tänka er hur det ser ut för kvinnorna.

Så är det där man finner nyckeln till hur snett kvinnor porträtteras i filmerna? Tja, det är naturligtvis möjligt, kanske till och med troligt, att fler intressanta kvinnoroller skulle dyka upp om fler kvinnor stod som avsändare, men kvinnor har lika stor rätt att göra tråkiga, sexistiska, ointressanta skitfilmer som män. Ingen är ju bara en symbol för sitt kön och bara för att man har två x-kromosomer betyder ju inte det att ens värld med en gång är gemensam med alla andra xx:ares. Men man har lika stor rätt att få berätta sin historia som en xy:are. Och jag måste säga att ju fler sådana historier som kommer fram, desto färre verkar de schabloniserade kvinnorollerna bli, oavsett vad det beror på.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984