Det som händer i detta lilla emirat på
den arabiska halvön har aldrig tidigare
hänt i historien. Några av världens rikaste människor träffas i en öken, de förleder världens fattigaste in i en orgie av storhetsvansinne och inom loppet av några år förvandlas simpel sand till glimmande guld.
Dubai skryter redan idag med att ha de lyxigaste av lyxhotell, de största av shoppingcentrum och de vräkigaste av guldmarknader. Men det är inget mot vad som är på gång.
När Hitler hade några av sin ungdoms starkaste rus av storhetsvansinne gjorde han ritningar av hur Berlin skulle förvandlas till det tyska världs-rikets huvudstad Germania. Allt skulle vara gigantiskt. Det nya torget skulle vara en kilometer långt, triumfbågen i skandinavisk granit skulle vara så lång och så hög att den franska förlagan hade sett ut som en dvärg. I slutet av den 120 meter breda paradgatan skulle Hitler själv tala till massorna i en kupol så enorm att St Peterskyrkan i Rom hade blivit till en fingerborg i jämförelse.
Medan världens oljetillgångar peakar frodas den Hitler-lika fascinationen för gigantism i huvudet på Dubais styrande shejker.
Den som åker till Dubai om ett par år kommer inte att tro sina ögon. Där kommer att finnas konstgjorda övärldar, varav de största var för sig har plats för en halv miljon människor i olika lyxbostäder (inklusive Zlatan Ibrahimovic och David Beckham som redan köpt sig varsin). Turisterna kommer att förtrollas av megabygget Dubailands naturtrogna kopior av bland annat Taj Mahal, de hängande trädgårdarna i Babylon, Gizas pyramider och Roms Colosseum. Eller checka in på undervattenshotellet Hydropolis 20 meter under havsytan.
Världens högsta byggnad kommer då att ha nått åtminstone 800 meter upp i skyn, världens största shoppingcentrum kommer att locka besökare under Dubais årliga månadslånga shoppingfestival och självklart kommer Dubai också att ha världens största internationella flygplats, eftersom Dubai då har mångdubblelt fler besökare än idag.
Just detta är Dubais överlevnadsstratergi – att bli världens nya metropol. Oändliga strömmar av turister och affärsmän ska säkra Dubais rikedom när oljan sinar. För som vanligt i Mellanöstern förklarar oljan det mesta.
Det lilla emiratet Dubai, ett av sju i Förenade Arabemiraten, var till för ett halvt sekel sedan mest en liten hamn i Persiska viken som lockade guldhandlare, smugglare och pirater. Emiratets invånare, de flesta beduiner, bodde fortfarande i tält. Samma sak i grannemiratet Abu Dhabi.
Men så en dag svartnade det för ögonen hos de härskande shejkerna – i sanden fann de det svarta guldet och inget blev sig likt igen.
Medan Abu Dhabis oljekällor visade sig vara fulla till bredden var de grundare i Dubai som istället byggde ut sin hamn. Piraterna byttes ut mot regionens mest beryktade gangsters och terrorister och grunden lades för Mellanösterns, och kanske framtidens, handelscentrum nummer ett.
När oljepriset nu stiger, och de oljerika arabstaterna får ännu mer pengar som de inte vet vad de ska göra av, står Dubai där och väntar. Självförtroendet hos emiren av Dubai, shejk Maktoum, är nu så bra att han inte behöver locka någon att satsa på emiratets gigaprojekt: ”Jag skulle vilja säga till kapitalister att Dubai inte behöver investerare; investerare behöver Dubai. Och jag säger dig att det riskabla är inte att använda dina pengar, utan att lägga dem på hög”.
Men mängder av kapital räcker inte för att göra en kapitalist hård i byxan, någon måste ju göra the dirty work. Och då är det lämpligt att de står där: armén av fattiga människor i fattiga länder som inte har någon olja, inga pengar och knappt någon mat. Redo att ta stora lån eller sälja allt de har, sedan lämna familj och vänner för att migrera till platsen där det sägs att alla blir rika.
Dubai må skryta med ettaplaceringen på en lång rad av världens största-listor, men det är förmodligen också den stad i världen som är mest hatad av dem som befolkar den, nämligen migrantarbetarna.
Det är om dem som denna bilaga handlar.
Om krossade drömmar och drömmar som fortfarande är vid liv. Drömmen om ett vulkanutbrott av arbetarmotstånd.
