Hur mycket kan lönerna öka i dagens Sverige? Det finns egentligen ingen gräns för det. Men allt för stora nominella löneökningar får sannolikt konsekvenser som urholkar reallönerna. För om lönerna ökar kan företagen göra två saker för att betala lönerna: De kan höja priserna för sina varor. Då skjuter inflationen fart, vilket minskar värdet på […]
Hur mycket kan lönerna öka i dagens Sverige? Det finns egentligen ingen gräns för det. Men allt för stora nominella löneökningar får sannolikt konsekvenser som urholkar reallönerna. För om lönerna ökar kan företagen göra två saker för att betala lönerna: De kan höja priserna för sina varor. Då skjuter inflationen fart, vilket minskar värdet på löneökningen. Men Riksbanken är satt att bevaka inflationen och höjer räntan om inflationstrycket ökar. Hög ränta leder till dyrare levnadsomkostnader och högre arbetslöshet, vilket i sin tur pressar ner lönerna.
Företagen kan också förändra fördelningen mellan löner och vinster. Alltså dela ut mindre pengar till aktieägarna och istället betala löneökningarna med. Problemet är att i en öppen ekonomi anses vinsten långsiktigt bestämmas internationellt – om investeringar i Sverige förväntas ge lägre avkastning än investeringar i andra länder uteblir det helt enkelt. Och då går företagen i putten. För att rubba på den fördelningen mellan löner och vinster krävs alltså att offensiva lönekamper förs samtidigt i flera länder.
En tredje möjlighet är att löneökningarna driver upp konsumtionen så att företagen i stället säljer fler varor och därmed inte behöver höja priserna. Detta är den ännu giltiga grundtanken i keynesianismen, men länken mellan löner och konsumtion har försvagats genom globaliseringen, oklart dock hur mycket.
Så nu för tiden råder i det närmaste konsenus om att löneökningarna inte får vara större än löneutrymmet. Det definieras av nationalekonomerna som summan av förväntad produktivitetsökning och inflation. Produktiviteten mäter värdet av hur mycket som produceras per tidsenhet. Ökar produktiviteten ökar alltså värdet av det producerade utan extra arbetsinsats. Med andra ord så innebär en löneökning i takt med löneutrymmet att allt är som förut. Förhållandet mellan löner och vinster förblir konstant.
Trots att det råder konsensus om detta går åsikterna isär om hur stort löneutrymmet är. Enligt Konjunkturinstitutets Lönebildningsrapport, som spelar en stor roll för avtalsförhandlingarna, förväntas produktivitetsökningen i år bli över 3 procent, och sakta sjunka till 2,8 procent 2010. Riksbankens inflationsmål är 2 procent. Inflationen har de senaste åren visserligen legat en bra bit under det målet men inflationen brukar skjuta fart under en högkonjunktur och kan mycket väl överstiga 2 procent de närmaste åren. Med andra ord bör, enligt gängse teori, löneutrymmet ligga på runt 5 procent de närmaste tre åren. Konjunkturinstutet (KI) gör själv en långtidsprognos som säger att lönerna kommer att öka med i genomsnitt 4,4 procent mellan 2006 och 2015.
Hur kommer det sig då att LO:s och Industrifackens utgångsbud är 3,9 procent i årlig löneökning? Och hur kommer det sig att arbetsgivarna tycker att det budet är hutlöst? De läser ju också Lönebildningsrapporten. Och alla vet att ett krav inte är samma sak som utfallet i avtal. Avtalen kommer gissningsvis att hamna på omkring 3 procents löneökningar.
Exakt hur LO:s styrelse resonerade när de siffersatte lönekraven får vi kanske aldrig veta, men faktum är att LO använder sig av ett annat mått på löneutrymmet än det ovan beskrivna. Eftersom praxis är att den konkurrentutsatta exportindustrin sätter riktmärke för den övriga arbetsmarknaden, och exportindustrin främst konkurrerar med övriga Västeuropa, så räknar LO ut den genomsnittliga löneökningen i ett antal västeuropeiska länder och sätter sina krav utifrån det. Detta kallas för Europa-normen och syftar till att hålla svensk industri konkurrenskraftig. Men nationella ekonomier avvikter från varandra även under globaliseringen. De senaste åren har produktivitetsökningen varit betydligt högre i Sverige än i konkurrentländerna, vilket har gjort att löneutrymmet har varit större här. Detta problem har LO:s ekonomer själva upptäckt och skrev därför en rapport i våras där de föreslog att Europanormen visserligen ska fortsätta vara huvudregel för löneökningarna, men att avsteg ska kunna göras när den ekonomiska utvecklingen i Sverige avviker från övriga Europas. Alltså borde inte Europanormen vara förklaringen till LO:s låga lönekrav.
Kanske handlar lönekraven om att ta ”samhällsansvar”? I årets Lönebildningsrapport gör KI en ordentlig utvikning som skulle kunna sammanfattas med ”Less is more”. Ju mindre parterna avtalar om, desto mer får löntagarna, menar institutet.
KI arbetar med två scenarier, ett där lönerna mellan 2007 och 2010 ökar med 3,5 procent per år, och ett där de ökar med 4,7 procent per år. Givet ett antal förutsättningar kommer KI fram till att lågalternativet innebär att parterna tar en högre grad av samhällsekonomiskt ansvar, vilket resulterar i 1–2 procents lägre arbetslöshet, sänkta skatter, högre BNP-tillväxt, lägre inflation och därmed faktiskt även något högre reallöneökningar. KI drar ut kurvan ända till 2015 och menar att reallönen då skulle vara 2,4 procent högre i lågalternativet.
Man bör väl vara fackekonom för att i detalj skärskåda KI:s prognos. En sak är dock säker: En avtalad lön ligger fast, resten är spekulationer. Varken KI eller någon annan kan garantera att företagen använder det outtnyttjade löneutrymmet till att anställa fler så att arbetslösheten minskar. KI kan inte garantera att Riksbanken verkligen sänker räntan bara för att löneökningarna är låga, Riksbanken är nämligen oberoende och tämligen nyckfull. KI kan definitivt inte garantera att regeringen skulle använda de resurser som sparas in på lägre arbetslöshet till att sänka skatten jämnt över inkomstfältet. KI:s prognos förefaller alltså ytterst osäker (och är det något vi vet om nationalekonomer är det att de är usla på att förutsäga framtiden).
möjligen tror sig LO kunna utfästa dessa garantier, och har därför anpassat sina lönekrav till KI:s mått på samhälleligt ansvarstagande. Enstaka LO-röster protesterar mot de låga lönekraven när alla siffror pekar uppåt och företagen gör rekordvinster, men där det hittills har blivit flest protester är i industritjänstemannaförbundet Sif. Sif ingår i Industrifacken, som samlar förbund från LO, TCO och Saco inom industrin, och dessa ställer samma lönekrav som LO. Men Sif har ännu inte godkänt kraven och enligt Dagens Nyheter anser tre av Sif:s fem lönedelegationer att kravet är för lågt – de vill snarare kräva 6 procent. Sif:s ordförande Mari-Ann Krantz försvarade lönebudet så här:
–Kraven på högre löneökningar är be-gripliga med tanke på vd-löner och bonusregn, men bakom kravet ligger att vi räknar med 2 procents inflation och 3 procents produktivitetsökning. Av den tar vi ut 2 procent och räknar med att 1 procent går till investeringar i Sverige.
Här framkommer att Sif, och förmodligen därmed även Industrifacken och LO, vill ta det samhällsansvar som KI önskar. De lägger sig medvetet under den nivå som skulle medföra att löneandelen förblev konstant, i den fromma förhoppningen att företagen ska använda överskottet till att investera så att arbetslösheten kan minska.
Om sysselsättningen verkligen ökar enligt KI:s prognos är detta ansvarstagande förstås nobelt mot de arbetslösa. Ett annat tänkbart skäl till att just industrifacken inte vill ta ut hela produktivitetsökningen i lön är oron för globaliseringen. Industriföretagens nästan permanenta hot om att flytta produktionen till låglöneländer hämmar fackens stridbarhet. De tycks känna sig tvungna att gå hand i hand med arbetsgivarna.
De senaste åren visar att det finns stora risker med denna låglönestrategi. Att löneutrymmet har varit större än de avtalade löneökningarna är främsta orsaken till förra årets rekordvinster i svenska företag på över 500 miljarder kronor och aktieutdelningar på 110 miljarder. Det är inte dåligt att svensk ekonomi går kalasbra, men det måste ses som ett misslyckande för fackföreningsrörelsen om löntagarna får småpotatis och ett fåtal aktieägare tar alla kotletter.
Ett annat problem är att när löneutrymmet inte är intecknat i avtal ger det spelrum åt marknadslönesättning. Enligt KI har de faktiska löneökningarna de senaste åren varit nästan dubbelt så stora som de avtalade, och detta gynnar främst tjänstemännen.
Trots att tjänstemän och arbetare inom industrin båda går på Industriavtalet har tjänstemännens löner ökat ungefär en procent mer än arbetarnas de senaste åren, vilket är en starkt bidragande orsak till att inkomstklyftorna ökar i Sverige. I genomsnitt tjänade en tjänsteman 27400 kronor förra året, mot 19100 för en arbetare. Lönegapet mellan grupperna har på tio år ökat från 36 procent till 43 procent. Om det fortsätter så i tio år till kommer en tjänstemannalön vara 60 procent högre än en arbetarlön.
Om LO-förbunden vill göra någonting åt denna situation bör de alltså avtala sig till löneökningar för sina medlemmar som är större än löneutrymmet. Ska lönegapet minska måste ju arbetarlönerna öka mer än tjänstemannalönerna.
Istället gör LO alltså tvärtom. Om det beror på oro för den tuffa internationella konkurrensen inom industrin måste LO börja fundera på om det går att slakta den heliga ko som säger att exportindustrin måste vara löneledande.
Även om ”alla ska med” är det tveksamt om hänsyn till industrisektorn ska tillåtas hålla tillbaka löneutvecklingen för alla andra arbetare. Alternativt skulle, vid högre totalt avtalskrav, större satsningar kunna göras på lågavlönade och jämställdhetspotter.